Och jag tror att det är så jag gör, för att ta kontroll över det okontrollerbara

 
Jag gråter utan ord trots att jag vet att det sårar dig mest.
Jag sätter mig 1 meter ifrån, trots att det är din närhet jag vill åt. 
Och jag tittar ut genom fönstret tills ditt tålamod börjar ta slut och du går därifrån.
 
Det är som att jag vill såra dig med flit.
Som att en dragningskraft vill att jag ska se vart du väljer att stå.
Som att den vill säga "Vad var det jag sa...".
Men du svarar "ser du inte att jag står kvar? Du kan inte skrämma iväg mig."
Och det är då tanken tar över mitt hjärta,
och skrämmer upp hela min kropp,
att vara den som älskar mest. 
 
Och vad är det för dåligt med att vara den som älskar mest, tänker väl du?
Men jag hörde en gång för längesedan att det var farligt att vara den som älskar mest i ett förhållande
- och att det alltid är så det är -
Och från den stunden önskade jag alltid att det aldrig skulle vara jag. 
 
Så jag gråter lite extra.
Ställer krav.
Går 20 meter före.
Och letar efter meningar som jag kan missförstå. 
Och jag tror det är så jag gör, för att ta kontroll över det okontrollerbara.
 
Men jag vill att du tror mig när jag säger det här -
- Jag vill vara den som älskar mest!
Jag skiter i hur det skulle kunna såra mig i fortsättningen.
Men sanningen kan inte vara på något annat sätt: Du förtjänar den största kärlek en kvinna kan ge. 
 
 
Och kvinnan i det här fallet, det är jag! 
Bara jag. 

Skulle du verkligen kunna buga inför kungen och säga att du är ren?

Du kan sitta där och grina för dig själv, för du kommer aldrig vara den mannen som du tror att du är. Du kommer aldrig bli lika modig som du var i början och ens se någon i ögonen igen. 
 
Det var inte mitt fel, utan ditt. Det var inte hennes fel, utan ert. Och det var era hjärtan som vi lekte med, inte mitt. Du fuckade upp det ordentligt den där gången! Riktigt jävla ordentligt. Så vi sa att man lär sig av sina misstag. Men nog fan fuckade du upp det igen. 
 
Och jag ser nu hur du darrar varje gång du försöker kamma hem några extra poäng hos någon annan, för att ens kunna ha någon stolthet överhuvudtaget. Men du börjar bli fånig. Ärligt alltså. Du kan stå där och skaka för dig själv, fastän du istället borde samla ihop allt mod du har kvar och försöka fixa alla problem som är fastklistrade i ditt huvud. För det var Du som skapade dom, inte hon. Och nu står det lilla modet du har kvar helt ensamt bredvid det vrak du blivit.

Du borde ta lärdom från någon annan, annars kommer du få tillbringa varje dag med att försöka ta dig ur din kropp. Det är nämligen så ångesten gör mot människor efter ett tag. Det vet jag. Och det sa hon till dig också. 
 
Så du kan inte skylla på henne. Du kan inte skylla på oss. Det var inte hon som la ut hennes hjärta. Det var Du som tog det. Det var inte hon som förstörde det, det var ni. Du önskade min uppmärksamhet men hela tiden försökte du förneka mina tankar. Du kan inte skylla på mig, bara för att jag gör det mer synligt vad du har gjort!
 
Snälla berätta för mig vart det var mitt fel att bry mig om er? Och snälla berätta om du klarar av att ligga bredvid henne och ge henne samma hjärta, eller samma kropp, som du redan har gett till någon annan? Och kan du ligga bredvid henne och erkänna din kärlek överhuvudtaget, eller skiner all jävla idioti som du fyllt upp dig med igenom?
- I'm just asking...
 
 
 



Jag är en bättre version sedan jag träffade dig

 
När jag var liten såg jag prinsessor väckas av sina prinsar med hjälp av kärlekenskyss.
Jag läste att kärlek var ungefär som en fjäril på en sommaräng,
som pussar och kramar,
 hjärtan av rosenrött. 
Så jag skapade en tro på att det var känslor som var oförklarliga. 
Jag skapade en tro på att bekräftelse var samma sak som att, bli räddad.
Och bli räddad, jämförde jag med bli vald.
 
När jag blev äldre såg jag mina vänner försvinna,
just för att deras prinsar glömde hålla dom vakna med kärlekskyssen.
Jag upplevde själv en känsla av svek, lång väntan och en ständig känsla av otillräcklighet. 
Jag fick därför en syn av att kärlek skulle vara något tragiskt. 
Jag förstod aldrig varför den ena inte ville att jag skulle vänta.
Varför den andra flyttade.
Eller varför den tredje inte ville ha mig. 
 
Jag tittade på dig, men såg dig inte.
Jag var för upptagen med att gå överallt, för att försöka ersätta väntan som då fanns.
Hjärtat fortsatte slå i samma takt, men det fungerade inte som det ska.
Det var precis som att jag hade hundra olika röster men som ändå inte klarade av att prata.
Och jag sträckte på mig för att nå någon typ av kärlek,
men just då ville jag inte känna någonting alls. 
 
Och nu har det gått lång tid sedan jag såg ditt ansikte för första gången.
Jag gick aldrig överallt eller tillbaka för att ersätta någonting.
Jag ville göra en investering i mitt liv, och jag investerade i dig!
Jag gjorde en investering i kärlek,
och började känna igen.
 
Hjärtat fungerar, precis som det ska.
Och du hjälpte mig att se kärleken så fin som den är skapt till att vara.
- Jag mår helt enkelt bättre sen jag lärde känna dig,
och jag känner mig bättre när du är bredvid mig.
 
 



RSS 2.0