Och jag tror att det är så jag gör, för att ta kontroll över det okontrollerbara

 
Jag gråter utan ord trots att jag vet att det sårar dig mest.
Jag sätter mig 1 meter ifrån, trots att det är din närhet jag vill åt. 
Och jag tittar ut genom fönstret tills ditt tålamod börjar ta slut och du går därifrån.
 
Det är som att jag vill såra dig med flit.
Som att en dragningskraft vill att jag ska se vart du väljer att stå.
Som att den vill säga "Vad var det jag sa...".
Men du svarar "ser du inte att jag står kvar? Du kan inte skrämma iväg mig."
Och det är då tanken tar över mitt hjärta,
och skrämmer upp hela min kropp,
att vara den som älskar mest. 
 
Och vad är det för dåligt med att vara den som älskar mest, tänker väl du?
Men jag hörde en gång för längesedan att det var farligt att vara den som älskar mest i ett förhållande
- och att det alltid är så det är -
Och från den stunden önskade jag alltid att det aldrig skulle vara jag. 
 
Så jag gråter lite extra.
Ställer krav.
Går 20 meter före.
Och letar efter meningar som jag kan missförstå. 
Och jag tror det är så jag gör, för att ta kontroll över det okontrollerbara.
 
Men jag vill att du tror mig när jag säger det här -
- Jag vill vara den som älskar mest!
Jag skiter i hur det skulle kunna såra mig i fortsättningen.
Men sanningen kan inte vara på något annat sätt: Du förtjänar den största kärlek en kvinna kan ge. 
 
 
Och kvinnan i det här fallet, det är jag! 
Bara jag. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0