Vad är livet värt? Vad betyder något på riktigt? Och vad är det vi håller så hårt om, som är så jävla viktigt?

Ibland gråter jag när jag tittar på TV. Ibland skrattar jag när jag ser ett barn på bussen. Och allt för ofta bli jag arg när jag läser nyheter på sociala medier. Ibland har jag ingen som helst koll på mig själv, och kan till och med ha svårt att följa mitt egna mönster. Men jag tycker ändå att det är helt okej att det är en massa fel på mig! 
Vissa skulle kanske kalla mig mer intensiv och impulsiv än vad många andra är. Jag pratar med varenda muskel i kroppen och jag har åsikter jag pratar högt om. Medan andra skulle kalla mig beige - mellanmjölk - helt normal. 
 
Vi har alla, oavsett ålder, kön eller status, en daglig kamp för att ta oss någonstans överhuvudtaget. Ibland är det inte ens viktigt att vi går framåt, bara vi går någonstans. I cirklar, åt sidan eller bakåt. För egentligen handlar det bara om att få en plats. Vi är allt för många som verkar tro att vi enbart kan vinna någonting betydelsefullt när en annan människa bekräftar vår existens. Men ofta när du får en plats innebär det att du tar någon annans. Och vad händer med oss när vi blir den som blir bortvald? När du inte längre lyckas platsa i det vardagliga systemet, vad har vi då kvar för alternativ? Att inte hålla oss inom ramarna? Vara onormal, och hitta egna sätt? Eller ska vi bara se till att fortsätta gå, vidare, utan att veta vart? 
 
Nej nu måste vi faktiskt sluta. Vi måste stanna upp då och då för att ta reda på vad vi vill göra, coh vart det är viktigt för oss själva att gå. Vi måste sluta med att vara rädda för att inte passa in, och bli bättre på att ta makten över vårt eget. Och viktigast av allt - vi måste sluta jämföra perfektion!
  
För när vi väl vågar dyrka vår egen självbild, så verkar vi skämmas. Vi bygger in någon slags känsla där vi har svårt att finna någonting alls utanför sidor som instagram och facebook. Vi verkar tro att livet handlar om den status du har i vår digitala värld, och att det är utifrån det som vi bygger upp en slags bank för att sedan köpa oss själva lycka. Men hur kan vi vara lyckliga av att tro att vi vårdar de relationer vi har, så fort vi trycker på gilla-knappen? Hur kan vi tro att du är mer värdefull om du lyckas ta en bild där du får gillningsrekord? Och hur kan vi gång på gång våga lägga vår egen lycka i någon annans händer? 
 
Det är då jag kan tycka att det är en brutal värld vi lever i. Jag vill att vi ska sluta jämföra märken, gillningar, våra kroppar eller nollor på våra konton. Jag tycker att vi har kommit så långt ifrån sunt förnuft och hur det egentligen skulle kunna vara.
Och det skrämmer mig att tänka på framtiden. Hur blir det nästa årtionde, när vi har utvecklat alla piller, bilar, telefoner och apparater så vi tillslut slipper kämpa för att leva. Då, när vi slutligen går omkring som robotar och försöker hitta snabba sätt att få mer makt. Hur blir vi då? 
 
Det skrämmer mig att tänka på en värld utan känslor. Det skrämmer mig att vi har startat en värld där det är helt okej att vara social över internet. Det skrämmer mig att vi inte använder all potential vi har. Ändå känns det som att det är så många som trycker på gasen för att komma lite snabbare fram med hjälp av genvägar. På riktigt, ska jag verkligen få upp tips på min skärm på hur jag kan tjäna snabba pengar, när jag googlar på ordet Makt.
Är makt lika med Pengar? Är makt lika med status? Då vill jag inte förknippas med det ordet alls. 
 
Så... Om framtiden utvecklar robotar (eller vad vi nu är kapabla till att bli när känslor inte längre existerar. Ja, då vill jag bara säga att...Du missade livet...Och jag är ledsen för din skull. För, såvitt jag vet, så är känslor det som styr livet, och inte makt eller pengar. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0