Han är mitt solsken i Sunshine of my life, triangeln i Konstantine och glädjen i Macarena.

Att jag somnade så snabbt, utan besvär, var något av det första jag la märke till. Jag värdesatte det så högt att jag valde att somna varje gång jag fick chansen.
Men jag har vaknat mitt i natten flera gånger den senaste veckan och jag ska, om ett tag, försöka förklara varför.
 
Först kommer jag till de där vardagliga sakerna. Som att jag ibland när jag vaknat har velat dansa i vardagsrummet. Eller velat ställa mig på händerna och skrika rakt ut. Och ibland har jag fått för mig att jag vill ta en långpromenad, just för att rensa alla de där 100 olika tankar jag slåss med. De där som stretar mot varandra, oavsett om de är positiva eller negativa.
 
Och även fast jag vet att jag kan göra vad jag vill när jag är med honom, så har jag alltid valt att ligga kvar. Och jag ska nu förklara varför...
- Jag håller mig vaken, och väljer att ligga kvar, just för att det är det enda stället som jag vet att han kan hålla mig trygg på. Jag håller mig vaken för att jag, i ett vaket tillstånd, lever i en verklighet som är snäppet bättre än en fantasi. 
 
För när han ligger och andas på mitt hår, gör det så att jag kan ligga bredvid och ta in allting utan att vara rädd. Och det är vid det tillfället jag tillåter mig själv att blunda igen. För när jag väl gör det kan jag aldrig låta bli att le, just för att jag vet att jag kommer somna en gång till. Och när jag somnar en gång till, så vet jag att jag även kommer vakna bredvid honom en gång till. Och när jag vaknar, vaknar jag antingen av att han pussar mig, eller så kramar han mig så hårt att jag tror att kroppen ska sluta fungera. Inte för att det gör ont, utan för att det strålar så hårt och så intensivt att jag inte tror att kroppen ska hinna med att ta in det. 
 
Och ibland kan jag ligga där och fundera över att jag låtit både en och två, och till och med tre blickar möta dessa punkter tidigare. Jag har låtit andra se samma delar, och trots att jag somnat lika hårt i andra sängar, städer och länder så har jag alltid skyddat mina tankar på samma sätt.
Och även ifall jag säger att jag inte har bråttom, för att jag fortfarande tycker om att vara med mig själv. Så vet jag att jag, just nu, skulle välja att andas i något jävla tomrum om det var så att han lämnade mig nu. 
 
Det är då jag höjer min hand för att visa att jag är hans. Att jag har varit han ända från start. Och att jag, i det här fallet inte håller mig vaken för att vara rädd att han inte ska vara där när jag sedan vaknar, utan just för att fortsätta känna samma närhet när jag är vid medvetandet. 

Och jag vet, att vi vet, att jag säkert skulle lära mig att leva utan den där blicken som han ger mig. Den där när han lägger huvudet lite på sne och hans ögon blir blanka som diamanter. Du vet den, som får mig helt ur balans. Den där som han ger mig när han tycker att jag är töntig, fast han skrattar i alla fall. När han vill hjälpa mig när jag stänger in mig, trots att jag, trotsigt nog, ratar alla ideér han kan komma på.
 
 
Och det är vid de tillfällena svaret blir ännu enklare.
- Jag kan både somna och vakna bredvid honom, om och om igen, just för att han inte är mitt behov, utan han är min allra största vilja. Jag väljer honom varje dag. 
 
 
Han är min inspiration i You're the inspiration.
Triangeln i Konstantine.
och lugnet i Tracy Chapman.
Han är mitt solsken i Sunshine of my life.
Glädjen i Macarena.
och trumpeten i You are the best thing.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0