Vi hittar kärleken i glädjen, medan de hittar kärleken i sin sorg

 Jag sitter på balkongen och andas. För första gången på flera veckor lägger jag energi på att känna hur mitt bröst åker upp och ner och hur luften jag andas in känns. Det är en fantastisk känsla att känna hur man andas. Och det är en ännu mer fantastisk känsla att känna efter, helt utan smärta. 
 
Jag har väntat på att mina ben ska svika mig och att jag på något sätt skulle ramla samman. Jag har pressat mig själv en längre tid, och samtidigt väntat på att mina fötter ska börja värka så mycket att jag tillslut inte vill fortsätta gå. Och jag har väntat på att kroppen, samt mitt andetag, ska kännas så tung, att jag gråter en flod för att försöka göra mig lättare. 
 
Ibland tycker synd om mig själv för att jag tycker att jag jobbar för mycket och har alldeles för lite fritid. Ändå hinner jag med en resa till Spanien. Och på en söndag sitter jag i skräddarställning och skriver långa texter istället för att åka till Karin, som jag saknar. Jag vet inte vad som är livets eviga uppgift. Eller universums största mysterium, men vi tycks alla söka. Vi söker efter det vi inte har, istället för att söka efter det vi värdesätter och behöver. Någon som vi kan dela tankar med, eller helt enkelt hitta någon att dela sin säng med.
Och medan den ena söker efter trygghet, söker den andra äventyr. Och när den andra söker i sorgen, söker den förste i glädjen.
 
Det är då jag tänker på att vi alla människor blir förälskade och kära på alla möjligt olika sätt.
 
 Det kanske är det som är den stora planen trots allt. För vi har de som blir kära i varandra för att deras bästa vänner redan är ett par. Och de som blir kära för att de har samma stil. Sen har vi andra som blir kära i varandra för att deras omgivning förde dom samman. Och de, de som blir kära för att de båda är ensamma. 
 
Och det spelar ingen roll om kärleken kommer som en överraskning eller om den kommer från ett ställe som vi inte kan förklara. Vi blir kära i varandra på alla möjligt olika vis och medan vissa inte har någon som helst aning, så sitter andra med en så stark övertygelse, som inte ens universum skulle klara av att rubba.
 
 
Han sa att han blev kär i henne när hon tog honom hårt i nacken. Medan hon sa att hon blev kär i hans dominans. Och när han blev kär i någon som skrattade vänd mot ljuset. Blev hon kär i honom för att han fick henne att le. 
 
Och så har vi alltid dom som alltid gör samma misstag. Som hoppas att någon ska förstå och sedan kastar armarna runt sig själv istället för någon annan, och håller världen på utsidan. Och vi tror att vi skrattar tillsammans, men det övergår snabbt i att grårta ensam. Vi undrar vem som ska ställa sig mitt emot och hålla en så stadig blick mot oss att allt annat blir självklart. Men problemet blir istället att vi själva flackar så mycket med blicken, för att ens kunna se hur stabil motparterns faktiskt är. 
 
 
Och det är då jag undrar ifall du fortfarande skulle kunna känna smaken av vår kärlek
om det var så att vi inte kunde dela den på ett tag.
Eller om dina ögon fortfarande skulle glittra om du var tvungen att sluta titta på mig. 
 
 
För jag ser samtidigt dom som säger att deras kärlek till varandra är död, men ändå sitter tillsammans i soffan och tittar på TV en fredagkväll. Och jag undrar, hur man kan säga att nånting är dött när du fortfarande låter den leva? 
För det är ju så, när du hittar någon som inte försöker förändra dig.
Någon som ger dig både tid och plats. Och hittar någon som inte skyller sina misstag på dig.
När du hittar någon som du inte behöver förklara dig inför - då vet du att du har hittat rätt! 
 
Och vi Har hittat rätt.
- Och det är i det läget jag tror att vi alltid kommer hitta kärleken precis där vi är. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0