För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen?

 

Under en lång tid är det många utav er i min närhet som har fått höra mina tankar och rädslor om förhållanden. Jag har varit tillsammans med honom i snart 2 år nu, och jag har bollat mina tankar framåt tillbaka flera gånger. Jag har aldrig älskat honom mindre någon av dessa tillfällen, men jag har ibland haft svårare med att se anledningen till varför vi människor väljer att leva tillsammans på de här sätt vi gör. Vi gör saker som förväntas av oss, vi förlitar oss på att kärleken ska leva kvar, trots att vi glömmer att föda den. Och rädslan för att bli tagen för givet, ja vart ska jag ens börja? Ska man verkligen behöva vara rädd för någonting som vi själva måste påverka? För ni alla förstår väl att vi måste göra det?

 

Jag vet faktiskt inte om alla förstår, tyvärr. Jag har sett alldeles för många förhållanden gå till spillo. Jag har sett alldeles för många jämförelser med förhållandens fasad och kärna. Och jag har sett alldeles för många som slutar vara Kära, när dom har börjat Älska varandra. Som låter förhållandet gå på autopilot samtidigt som dom är intima med varandra då och då. För det är vad som förväntas av ett par - att man ska vara intim och mental med varandra. Det förväntar sig även att man ska göra saker tillsammans, precis som att man delar ett och samma liv. Och om man inte delar det, då pratas det bakom ens rygg, eller rakt upp i ansiktet också för den delen, att man inte har ett bra förhållande. Jag hörde det, och jag trodde det. Så jag har försökt hålla mig inom ramarna. Köpa lakan, gardiner och matchande träningskläder. Jag har mått bra av tanken av att framtiden är säkrad. Att jag kommer bli älskad av denna man i resten av mitt liv. Det är fantastiskt! Det är det verkligen. Men jag är även fantastiskt rädd. Och fantastiskt arg. Jag är inte som Du. Han är inte som din pojkvän. Ni är inte som oss. Och normen är inte vår. Den är inte er. Och den är inte någons. Det är vi själva som skapar våra relationer. Det är vi själva som bestämmer hur vi ska forma den och det måste innefatta att vi måste kämpa för den.

 

Och vet ni vad, Kämpa behöver inte alltid betyda att man ska bli utmattad, svettig och trött. Det handlar för mig om att aldrig ge sig. Det handlar om att anstränga sig, och i det här fallet, hitta vägar som leder till din partners kärlek. Det handlar om att vi behöver göra små saker för varandra varje dag, som Inte innefattar vem utav oss som ska plocka in disken. Och för mig handlar det om att somna, och känna efter vad det var som gjorde att jag är kär i honom idag, igen, fortfarande, än.

 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen? Jag blev kär i Per för mer än 2 år sedan, av den enkla anledningen att han fick mig skratta. De andra, (typ 760) dagarna, har jag blivit kär i honom för att han pussar mig godmorgon, han pussar mig godnatt, han kramar mig bakifrån, han kramar mig framifrån, han sätter på exakt rätt skiva när jag säger "det spelar ingen roll", han berättar hur fin jag är, han skämtar, han skämtar extremt mycket faktiskt, och han har en lätt syn på livet. Han ger mig respekt, han förtjänar respekt, han bryr sig om alla levande varelser, han sätter upp post-it-lappar, han är tävlingsinriktad, och han är (som tur är) en bra vinnare. Jag har haft dagar då jag har blivit kär i hans impulsivitet, hans blick när han tittar "under luggen" på mig, när han dansar helt befängt i vardagsrummet, och när han ger mig kaffe på sängen, han har överraskat mig med blommor, han har lagat god mat, han har bjudit mig på restaurang och han hämtar täcke till soffan när jag är sjuk.

 

Så vet ni vad. Under dessa 760 dagarna har det ibland tagit längre tid att se det, men det är inte för att det inte har funnits där, utan just för att jag ibland glömt bort att se på det jag har tittat på.

 

Så låt oss säga att du förlorade ditt korttidsminne, och alla dina känslor och tankar var neutraliserade, varje dag. Skulle du bli kär i olika människor varje dag, eller skulle du blir kär i samma person, igen, på nytt, ännu en gång?

 

 

Idag blev jag kär i Per när han stoppade om mig innan han gick till jobbet.

 

(fantastisk känsla faktiskt, 

- att vara kär alltså,

inte att vara sjuk då förstås)


RSS 2.0