Symptom för oförstådd kärlek

1% - Du lyssnade på bra musik när vi stängde 
2% - Du intresserade dig i mina intressen
3% - Du skickade en bild på en piltavla
4% - Du spelar biljard 
5% - Vi fick en skrattatack så jag höll på att kissa på mig
6% - Du fick mig skratta igen
7% - Du fick mig skratta ännu mer
8% - Du skrev till mig när jag åkte till Stockholm med jobbet 
9% - Vi delade på din matlåda
10% - Vi åkte till den där jävla Herrgården i Filipstad
11% - Du knackade tillbaka när jag knackade på din dörr.... (himla kul) 
12% - Johan började prata om hur lika du och jag var 
13% - Du blev min kompis
14% - Jag började prata om dig innan jag gick och la mig 
15% - Du slog mig med en handduk och jag tyckte det var kul?! 
16% - Du gav mig ett höstlöv som jag sparat....
17% - Johan började fråga om vi skulle ha dubbelbröllop
18% - Ett frö såddes...
19% - Du spottade i mina händer...
20% - Du blev en större och viktigare del i mitt liv 
21% - Jag började älska mitt jobb
22% - Jag märkte att jag blev glad när du skrev Godmorgon till mig
23% - Du fick mig att se fram emot morgondagen
24% - Du log på sne mot mig i korridoren
25% - Du gav mig känslan att jag är uppskattad för den jag är
26% - Vi dansade på personalfesten och jag såg dig som min spegel
27% - Jag hittade ett förtroende i dig 
28% - Du tog mig på allvar 
29% - Du började se igenom mig 
30% - Jag kunde berätta om privata saker
31% - Du gjorde mig trygg
32% - Du började ge mig komplimanger 
33% - Din glädje började ge mig glädje
34% - Jag berättade för Rebecka att jag hade träffat världens roligaste människa 
35% - Linda började fråga
36% - Johan frågade ännu mer...
37% - Jag började le så fort jag såg dig
38% - Jag började tappa kontrollen
39% - Jag berättade om dig för Andreas
40% - Jag började glömma bort Andreas
41% - Mamma och Pappa fick höra konstant snack om dig 
42% - Dina sjuka idéer inspirerade mig 
43% - Du fick mig minnas vad jag tycker är viktigt i mitt liv
44% - Jag började rasera min jävla mur, lite
45% - Jag har sparat tre avklippta datamusar i min garderob....
46% - Du involverade mig i ditt liv
47% - Det visade sig att du var lik mig
48% - Vi körde bil och köpte en hotdog
49% - Jag blev ledsen när du inte skulle följa med på kryssningen
50% - Jag blev glad när du skickade sms till mig när jag var borta
51% - Folk började fråga
52% - När Linda berättade om henne och Johan var det första jag sa "Jag vill ringa Per."
53% - Jag slutade gå till Leppen
54% - Jag slutade till och med att ta åt mig av andras komplimanger eller flörterier
55% - Jag kunde till och med välja att istället följa med på hockey
56% - Jag började tänka på dig utanför jobbet 
57% - Jag blev livrädd för att förlora dig när jag slog dig på kinden
58% - Du började ge mig fler komplimanger
59% - Du gör mig generad...
60% - Om jag inte haft dig i vardagen den tid då jag hamnade mitt emellan de två människorna hade jag slutat
61% - Faktum är att jag hade slutat direkt(!) om inte du var på jobbet 
63% - Jag började tycka att det är kul att se dig med dina kompisar
64% - Du verkar förstå mig så enkelt
65% - Du är äkta 
66% - När jag var hemma från jobbet skickade du bild på Pattinsson. PÅ PATTINSSON!
67% - Du började helt enkelt inse vad jag behöver i vissa situationer 
68% - Du visade att du har förtroende för Mig
69% - Jag började oroa mig för dig
70% - Jag började tycka att det är synd att du hade någon annan i ditt liv...
71% - Jag började känna att min dag började när Du sa Godmorgon
72% - Jag började känna att du har mitt humör i dina händer
73% - Förvirrad...Förvirrad...Förvirrad
74% - Linda fick mig att säga högt att jag är betuttad i dig 
75% - Du började säga att jag är fantastisk
76% - Vi började umgås mer på fritiden
77% - Du sa saker på fyllan... 
78% - Du gör mig varm
79% - Jag tappar kontrollen helt... 
80% - Jag tänker på dig när jag somnar
81% - Jag tänker på dig när jag vaknar 
82% - Rädslan för att förlora dig växer 
83% - Rädslan för att inte få ha dig växer ännu mer... 
84% - Jag blir som en 7 åring
85% - Jag exploderar....
 
fortsättning följer.....
 
 
86% - Vi sa att vi var kära i varandra
87% - Du lämnade platsen till mig
88% - Du lånade ut din tröja när jag frös
89% - Du bjöd mig på blodpudding 
90% - Vi var intima med varandra
91% - Jag klarar av att somna bredvid dig! 
92% - Jag flydde till dig när jag hade panik 
93% - Du tar mig tillbaka på banan
94% - DU ÄR BARA DEN DU ÄR...!
 
Fortsättning följer.....
 
95% - Vi åkte till Tjörn
96% - Vi började pussas hejdå
97% - Det är inte längre en hemlighet
98% - Du träffade min familj
99% - Vi sa, vet, känner, att vi älskar varandra
100% - Du är min pojkvän - jag är din flickvän!

Det spelar ingen roll hur ofta jag byter färg på mina naglar, det känns fortfarande likadant

Jag vet inte varför jag fortfarande är rädd. Jag vet inte varför jag inte kan se garantin i kärlek. Och jag vet inte ifall vi gör rätt. Allt jag vet är att han är en fantastisk människa.
Han är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat.
Och jag önskar att vi kan hålla chansen, se vad vi kan bemästra, och känna hur djupt vi kan komma. 
 
Och trots att vi har varit ett par i över 2 år, och att jag vet att han är min,
så önskar jag varje dag, att jag, varje gång han går och lägger sig, är hans favorittjej. 
Jag önskar att han tycker att jag är anledningen till att han finns till i världen.
Och jag önskar att det är mitt leende, som är hans favorit typ av leende.
 
Jag önskar ibland att vi kan fortsätta med att inte förstå oss på varandra,
men att vi ändå alltid vill veta vilka vi är och vad vi menar. 
Jag önskar att han alltid kommer hålla min hand när jag är upprörd.
Och jag önskar, om och om igen, att han alltid kommer komma ihåg hur jag såg ut, första gången vi träffades. 
 
Ofta önskar jag att han har en favorit prick, del eller märke på min kropp, som han såklart måste älska i hemlighet eftersom den skulle vara på ett gömt ställe, som ingen annan får se.
Det är egentligen inte enklare än så, att jag vill att han ska fortsätta älska mig livet ut.
 
Jag önskar att han behöver mig.
Jag önskar att det är Min stil, som får honom att vända sig om och titta två gånger. 
Och jag önskar att han förstod att när jag säger att jag bara vill ha två godisbitar, så menar jag ju såklart tre. 
 
Jag önskar ibland att hans hjärta skulle gå sönder utan mig. 
Och jag erkänner att jag önskar att, om han var utan mig, skulle han få spendera hela hans livstid klarvaken på natten, just för att han inte skulle kunna sluta tänka på mig. 
För jag önskar hela tiden att jag är det sista han tänker på, innan han går och lägger sig. 

Så. Återigen. Jag vet inte hur framtiden kommer se ut. Jag vet inte om vi är rätt eller fel.
Och jag vet inte ifall vi har garanti.
Men. Jag vet, att han är den vackraste människan på denna jord.
Och jag önskar att vi kan chansa, kämpa och se, ifall vi kan vara alternativet som man skriver historia om. 
 

För, det spelar aldrig någon roll hur många gånger jag byter mina kläder,
i hjärtat känner jag alltid samma sak för honom.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag går in och ut genom vår ytterdörr,
i hjärtat känner jag alltid samma sak.
Och det spelar ingen roll hur högt jag spelar min musik, 
jag känner fortfarande samma sak

Han är Han.
Han är Han, som jag aldrig vill leva utan.



Kärlek är att skapa ett vi, utan att förlora ett jag

 
Orden, från någon man är kär i väger tyngre än av någon annan människa i hela världen.
Och den kärlek du får känns så stark, så du glömmer.
Du glömmer det du en dag var så bra på, nämligen att ge till dig själv.
Det är då du söker allt mer kärlek av honom och till och med ännu mindre från dig själv.
Tillslut har du skapat ett behov istället för vilja,
och gjort dig själv beroende av kärlek från någon annan, för att få någon kärlek alls.
Det är då vi blir beroende av varandra,
och blir så rädda för att förlora den andra.
För det skulle göra hjärtat så tomt att ha vunnit det största i livet, 
men samtidigt förlora ett Jag i ett Oss. Och Du i vårt Vi. 
 
 
- Sofie Johansson

When you invest in love, you invest your life

(...) Så jag satt samtidigt och läste alla synonymer som fanns på kärlek. Tänkte att det kanske skulle finnas ett svar på hennes fråga där. Men varken Tillgivenhet, Förälskelse, Passion, eller Lust var något som kunde förklara. Det var bara nya namn för samma känsla. Och det var just det som vi båda ville komma fram till.
- Nog för att kärlek är en känsla! Men den är inte i närheten av så logisk som Glädje, då du skrattar. Eller som ilska, då du skriker när du är arg.
 
Nej, det finns ingen logik när kärleken smyger sig fram. För det är inte bara en känsla som man måste uppleva för att veta svaret på - det är mer än så!
Det är de val du gör. Som att göra någonting som du vanligtvis inte brukar göra, för att du vet att han mår bra då. Eller sätta på dig en tröja som du vet att han/hon tycker om, även fast det egentligen inte är din egen favorit. Och helt plötsligt märker du att du lagt saker på minnet som du inte ens är intresserad av. 
 
Kärlek är som musik. Som en låt där du vill både skratta och gråta på samma gång. En sång, där texten flyter samman och du både vill blunda och titta på hela världen på samma gång. Den går aldrig jämföras med en annan typ. Som genre, instrument eller tempo. Det går inte. Kärlek är precis som en sån där sång som byggs upp från start och lyckas klistra fast hela kroppen ända fram till 3 sekunder Efter man hört den sista tonen.
Den får en att slappna av, brusa upp, vara tyst, skrika Hallelujah, dansa och sitta still, samtidigt! Den stärker viljan till att vika sig dubbel. Eller, som han skulle säga - Gå av. 
 
Kärlek är som en låt. Som 8 minuter och 3 sekunder. Som går från ett aukustiskt intro över till improviserade ord, över till 6 olika musikaliska instrument, som i detta fall förklarar alla känslor som finns i kroppen samtidigt. Som låten där de två sista minutrarna jämförs med en själv. Eller, som man också kan säga - 120 sekunder hur man uppfattas av någon som är kär i en.
 
 
Kärlek är ett val, som man väljer att sätta på repeat och kan lyssna på, om och om igen. 
 

Överlever du tonårskärlekar och låtsaschampagne så överlever du allt

 
Jag tror det handlar om att den obekväma känslan ska kännas bekväm.
Men att bekvämligheten inte ska förutsättas och tas för givet.
Att lugnet inte ska gå över till lathet.
Och att den överdrivna känsligheten ska inses vara fylld på grund av att kärleken är så stark,
och inte alls av tron på att man är svag.
Svagheten i det här fallet ska istället kallas styrka.
Och styrkan i samma fall ska aldrig påstås vara ett övertag.
Det handlar om att förstärka egenskaper, utan att ändra sin personlighet.
Att hitta, utan att leta. Att bli prismärkt, utan att bli dömd.
Och att klä av sig naken, utan att blotta. 
 
För jag tror det är där man vet att det är en sund relation.
När nakenheten är så självklar så du klarar det både fysiskt och psykiskt.
Som att han säger att han känner sig vacker på utsidan tillsammans med mig,
trots att han bankar in i huvudet att skönheten kommer inifrån.
Eller som att jag kan äta middag sent på kvällen, gråta på hans axel,
och trots det, fortfarande kan älska mitt inre för att jag gör det. 
 
 
Jag är övertygad om att det är Det som är en frisk relation - att älska att vara naken!
 
 
För om känslan av att vara naken aldrig är bekväm, kan man aldrig älska varandra så nära och intimt som vi.
Och kan man inte älska varandra så nära och intimt, kommer flera av våra rädslor komma imellan. 
 
 
 
 
Eller som han skulle säga;
"Så länge man är kära i varandra så kan man lösa allt,
det är när man inte är tillräckligt kär som det blir svår."
 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen?

 

Under en lång tid är det många utav er i min närhet som har fått höra mina tankar och rädslor om förhållanden. Jag har varit tillsammans med honom i snart 2 år nu, och jag har bollat mina tankar framåt tillbaka flera gånger. Jag har aldrig älskat honom mindre någon av dessa tillfällen, men jag har ibland haft svårare med att se anledningen till varför vi människor väljer att leva tillsammans på de här sätt vi gör. Vi gör saker som förväntas av oss, vi förlitar oss på att kärleken ska leva kvar, trots att vi glömmer att föda den. Och rädslan för att bli tagen för givet, ja vart ska jag ens börja? Ska man verkligen behöva vara rädd för någonting som vi själva måste påverka? För ni alla förstår väl att vi måste göra det?

 

Jag vet faktiskt inte om alla förstår, tyvärr. Jag har sett alldeles för många förhållanden gå till spillo. Jag har sett alldeles för många jämförelser med förhållandens fasad och kärna. Och jag har sett alldeles för många som slutar vara Kära, när dom har börjat Älska varandra. Som låter förhållandet gå på autopilot samtidigt som dom är intima med varandra då och då. För det är vad som förväntas av ett par - att man ska vara intim och mental med varandra. Det förväntar sig även att man ska göra saker tillsammans, precis som att man delar ett och samma liv. Och om man inte delar det, då pratas det bakom ens rygg, eller rakt upp i ansiktet också för den delen, att man inte har ett bra förhållande. Jag hörde det, och jag trodde det. Så jag har försökt hålla mig inom ramarna. Köpa lakan, gardiner och matchande träningskläder. Jag har mått bra av tanken av att framtiden är säkrad. Att jag kommer bli älskad av denna man i resten av mitt liv. Det är fantastiskt! Det är det verkligen. Men jag är även fantastiskt rädd. Och fantastiskt arg. Jag är inte som Du. Han är inte som din pojkvän. Ni är inte som oss. Och normen är inte vår. Den är inte er. Och den är inte någons. Det är vi själva som skapar våra relationer. Det är vi själva som bestämmer hur vi ska forma den och det måste innefatta att vi måste kämpa för den.

 

Och vet ni vad, Kämpa behöver inte alltid betyda att man ska bli utmattad, svettig och trött. Det handlar för mig om att aldrig ge sig. Det handlar om att anstränga sig, och i det här fallet, hitta vägar som leder till din partners kärlek. Det handlar om att vi behöver göra små saker för varandra varje dag, som Inte innefattar vem utav oss som ska plocka in disken. Och för mig handlar det om att somna, och känna efter vad det var som gjorde att jag är kär i honom idag, igen, fortfarande, än.

 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen? Jag blev kär i Per för mer än 2 år sedan, av den enkla anledningen att han fick mig skratta. De andra, (typ 760) dagarna, har jag blivit kär i honom för att han pussar mig godmorgon, han pussar mig godnatt, han kramar mig bakifrån, han kramar mig framifrån, han sätter på exakt rätt skiva när jag säger "det spelar ingen roll", han berättar hur fin jag är, han skämtar, han skämtar extremt mycket faktiskt, och han har en lätt syn på livet. Han ger mig respekt, han förtjänar respekt, han bryr sig om alla levande varelser, han sätter upp post-it-lappar, han är tävlingsinriktad, och han är (som tur är) en bra vinnare. Jag har haft dagar då jag har blivit kär i hans impulsivitet, hans blick när han tittar "under luggen" på mig, när han dansar helt befängt i vardagsrummet, och när han ger mig kaffe på sängen, han har överraskat mig med blommor, han har lagat god mat, han har bjudit mig på restaurang och han hämtar täcke till soffan när jag är sjuk.

 

Så vet ni vad. Under dessa 760 dagarna har det ibland tagit längre tid att se det, men det är inte för att det inte har funnits där, utan just för att jag ibland glömt bort att se på det jag har tittat på.

 

Så låt oss säga att du förlorade ditt korttidsminne, och alla dina känslor och tankar var neutraliserade, varje dag. Skulle du bli kär i olika människor varje dag, eller skulle du blir kär i samma person, igen, på nytt, ännu en gång?

 

 

Idag blev jag kär i Per när han stoppade om mig innan han gick till jobbet.

 

(fantastisk känsla faktiskt, 

- att vara kär alltså,

inte att vara sjuk då förstås)


HAN ÄR MUSIKEN, LUGNET & DEN JAG ÄR KÄR I

 
Han är min inspiration i You're my inspiration, 
Triangeln i Konstantine,
Och lugnet i Tracy chapman.
Han är mitt solsken i Sunshine of my life,
Glädjen i Macarena,
Och lösningen i Resolution.
 
Han är alla anledningar i Nicest thing,
Lösningen i del II,
Och valet i Poison & Wine.
Han är svaren i Snurra du min värld,
Trumpeten i You are the best thing, 
Och kärleken i Anthony & the Johnsons räddning av Crazy in love.
 
Han är skatten i Heart of gold,
Priset som Ane Brun sjöng till i Polar Music prize 2010, 
Och orden i This years love.
Han är ljudet av tystnad av Simon & Garfunkel, 
Likheten och självklarheten i Certain things, 
Och friheten i Free Fallin'. 
 
 
- Han är musiken. Han är lugnet.
Och han är den jag är kär i. 
 

Med hans impulsivitet att skruva ner sängen en torsdagmorgon, och min kontrollerande spontanitet, fick det bli en natt i vardagsrummet.

 
"Jag har en sån himla skön känsla i min kropp." utbrast jag kort efter att vi hade lagt oss på madrasserna.
Det var det, eller "Du får mig så fruktansvärt, jävla, CP lycklig" som det stod emellan.
Men efter 3 minuters analytiskt tänkande kom jag fram till den första meningen. 
 
 
"Godnatt älskling, sov gott", sa han, medan jag vände mig om och la mig till rätta.
Jag svarade aldrig. 
Jag tänkte att min tystnad hann säga att jag faktiskt inte ville sova. 
Inte än.
Först tänkte jag att jag ville stanna i samma sekund så länge jag bara kunde.
Men efter att det hade gått 10 andra, olika, sekundrar, insåg jag att jag bara ville att det skulle gå ännu fler.
 
För varje sekund hade sin egen charm.
Varje sekund gav mig en ännu starkare känsla.
Och varje sekund var betydelsefull.
Jag ville att tiden skulle fortsätta gå!
För jag ville, på första gången på 3 veckor, fortsätta känna.
 
 
Veckor med blandad smärta.
Veckor med blandade funderingar.
Och veckor med ångest, har gett mig samma gamla rädsla för att stanna upp och bara känna.
Så de här sekundrarna, som i sin tur blev minuter av tystnad, slog mig med storm.
Jag fick en käftsmäll rakt i ansiktet av det finaste i hela världen - LYCKA. 
 
 
Och jag har sagt att jag varit lycklig förut!
Jag har använt ordet Lycka i flera olika sammanhang,
och skuttat fram genom livet med alla mina 800 tänder synligt för hela världen.
Men!
Jag tror att det finns tiotal andra känslor, förutom Lycka, som vi människor tror oss känna bara för att vi har läst på ett papper, sett det på film, eller förstått ord med hjälp av synonmer vad dom betyder. 
Och jag tror att dessa tiotal känslor som vi berättar för varandra att vi Är eller Har, används just därför. 
 
Men satan i gatan vad det är skillnad på att känna Lyckan, än att säga att den Finns. 
 
 
 
Det var därför jag valde alternativ 1 iställer för 2. För lycka är en känsla, inte ett ord... 
 
 
 
Så, nu vet du vad jag hinner tänka under 5 minuter av mina tystnader..! 
Analytiska funderingar blandat med känslor istället för ord.
 
 

Och jag tror att det är så jag gör, för att ta kontroll över det okontrollerbara

 
Jag gråter utan ord trots att jag vet att det sårar dig mest.
Jag sätter mig 1 meter ifrån, trots att det är din närhet jag vill åt. 
Och jag tittar ut genom fönstret tills ditt tålamod börjar ta slut och du går därifrån.
 
Det är som att jag vill såra dig med flit.
Som att en dragningskraft vill att jag ska se vart du väljer att stå.
Som att den vill säga "Vad var det jag sa...".
Men du svarar "ser du inte att jag står kvar? Du kan inte skrämma iväg mig."
Och det är då tanken tar över mitt hjärta,
och skrämmer upp hela min kropp,
att vara den som älskar mest. 
 
Och vad är det för dåligt med att vara den som älskar mest, tänker väl du?
Men jag hörde en gång för längesedan att det var farligt att vara den som älskar mest i ett förhållande
- och att det alltid är så det är -
Och från den stunden önskade jag alltid att det aldrig skulle vara jag. 
 
Så jag gråter lite extra.
Ställer krav.
Går 20 meter före.
Och letar efter meningar som jag kan missförstå. 
Och jag tror det är så jag gör, för att ta kontroll över det okontrollerbara.
 
Men jag vill att du tror mig när jag säger det här -
- Jag vill vara den som älskar mest!
Jag skiter i hur det skulle kunna såra mig i fortsättningen.
Men sanningen kan inte vara på något annat sätt: Du förtjänar den största kärlek en kvinna kan ge. 
 
 
Och kvinnan i det här fallet, det är jag! 
Bara jag. 

Jag är en bättre version sedan jag träffade dig

 
När jag var liten såg jag prinsessor väckas av sina prinsar med hjälp av kärlekenskyss.
Jag läste att kärlek var ungefär som en fjäril på en sommaräng,
som pussar och kramar,
 hjärtan av rosenrött. 
Så jag skapade en tro på att det var känslor som var oförklarliga. 
Jag skapade en tro på att bekräftelse var samma sak som att, bli räddad.
Och bli räddad, jämförde jag med bli vald.
 
När jag blev äldre såg jag mina vänner försvinna,
just för att deras prinsar glömde hålla dom vakna med kärlekskyssen.
Jag upplevde själv en känsla av svek, lång väntan och en ständig känsla av otillräcklighet. 
Jag fick därför en syn av att kärlek skulle vara något tragiskt. 
Jag förstod aldrig varför den ena inte ville att jag skulle vänta.
Varför den andra flyttade.
Eller varför den tredje inte ville ha mig. 
 
Jag tittade på dig, men såg dig inte.
Jag var för upptagen med att gå överallt, för att försöka ersätta väntan som då fanns.
Hjärtat fortsatte slå i samma takt, men det fungerade inte som det ska.
Det var precis som att jag hade hundra olika röster men som ändå inte klarade av att prata.
Och jag sträckte på mig för att nå någon typ av kärlek,
men just då ville jag inte känna någonting alls. 
 
Och nu har det gått lång tid sedan jag såg ditt ansikte för första gången.
Jag gick aldrig överallt eller tillbaka för att ersätta någonting.
Jag ville göra en investering i mitt liv, och jag investerade i dig!
Jag gjorde en investering i kärlek,
och började känna igen.
 
Hjärtat fungerar, precis som det ska.
Och du hjälpte mig att se kärleken så fin som den är skapt till att vara.
- Jag mår helt enkelt bättre sen jag lärde känna dig,
och jag känner mig bättre när du är bredvid mig.
 
 



Han är mitt solsken i Sunshine of my life, triangeln i Konstantine och glädjen i Macarena.

Att jag somnade så snabbt, utan besvär, var något av det första jag la märke till. Jag värdesatte det så högt att jag valde att somna varje gång jag fick chansen.
Men jag har vaknat mitt i natten flera gånger den senaste veckan och jag ska, om ett tag, försöka förklara varför.
 
Först kommer jag till de där vardagliga sakerna. Som att jag ibland när jag vaknat har velat dansa i vardagsrummet. Eller velat ställa mig på händerna och skrika rakt ut. Och ibland har jag fått för mig att jag vill ta en långpromenad, just för att rensa alla de där 100 olika tankar jag slåss med. De där som stretar mot varandra, oavsett om de är positiva eller negativa.
 
Och även fast jag vet att jag kan göra vad jag vill när jag är med honom, så har jag alltid valt att ligga kvar. Och jag ska nu förklara varför...
- Jag håller mig vaken, och väljer att ligga kvar, just för att det är det enda stället som jag vet att han kan hålla mig trygg på. Jag håller mig vaken för att jag, i ett vaket tillstånd, lever i en verklighet som är snäppet bättre än en fantasi. 
 
För när han ligger och andas på mitt hår, gör det så att jag kan ligga bredvid och ta in allting utan att vara rädd. Och det är vid det tillfället jag tillåter mig själv att blunda igen. För när jag väl gör det kan jag aldrig låta bli att le, just för att jag vet att jag kommer somna en gång till. Och när jag somnar en gång till, så vet jag att jag även kommer vakna bredvid honom en gång till. Och när jag vaknar, vaknar jag antingen av att han pussar mig, eller så kramar han mig så hårt att jag tror att kroppen ska sluta fungera. Inte för att det gör ont, utan för att det strålar så hårt och så intensivt att jag inte tror att kroppen ska hinna med att ta in det. 
 
Och ibland kan jag ligga där och fundera över att jag låtit både en och två, och till och med tre blickar möta dessa punkter tidigare. Jag har låtit andra se samma delar, och trots att jag somnat lika hårt i andra sängar, städer och länder så har jag alltid skyddat mina tankar på samma sätt.
Och även ifall jag säger att jag inte har bråttom, för att jag fortfarande tycker om att vara med mig själv. Så vet jag att jag, just nu, skulle välja att andas i något jävla tomrum om det var så att han lämnade mig nu. 
 
Det är då jag höjer min hand för att visa att jag är hans. Att jag har varit han ända från start. Och att jag, i det här fallet inte håller mig vaken för att vara rädd att han inte ska vara där när jag sedan vaknar, utan just för att fortsätta känna samma närhet när jag är vid medvetandet. 

Och jag vet, att vi vet, att jag säkert skulle lära mig att leva utan den där blicken som han ger mig. Den där när han lägger huvudet lite på sne och hans ögon blir blanka som diamanter. Du vet den, som får mig helt ur balans. Den där som han ger mig när han tycker att jag är töntig, fast han skrattar i alla fall. När han vill hjälpa mig när jag stänger in mig, trots att jag, trotsigt nog, ratar alla ideér han kan komma på.
 
 
Och det är vid de tillfällena svaret blir ännu enklare.
- Jag kan både somna och vakna bredvid honom, om och om igen, just för att han inte är mitt behov, utan han är min allra största vilja. Jag väljer honom varje dag. 
 
 
Han är min inspiration i You're the inspiration.
Triangeln i Konstantine.
och lugnet i Tracy Chapman.
Han är mitt solsken i Sunshine of my life.
Glädjen i Macarena.
och trumpeten i You are the best thing.
 

RSS 2.0