Det måste betyda samma sak som "Det är okej"

 
Du vet att jag kommer fortsätta att ställa upp för dig nästa gång du ber mig också. Det är liksom så jag är.
- Jag vill bara att du ska veta att jag inte tycker att du förtjänar det. 
 
Inte alls faktiskt, om jag ska vara ärlig...

Du frågade mig vem som förstört mig och jag gav dig ingen i svar

 
"Tänk dig att du köper ett hus. Du vet att mycket behövs ordnas och att det tar tid att bygga upp ett hem, som ska tillfredställa dig både på insidan och husfasaden. Men du har ändå bestämt att du vill ha just det här huset. Till vilket pris som helst. Så du lägger pengar på det, energi på det, tid på det och kärlek för det. Du investerar en del av dig själv, för att hitta en annan del av dig. Och så rätt som det är så säljer du det, och ändå Inte går i vinst." 
 
- så känns det!"

Bara rent allmänt kom jag och tänka på det här, och kunde såklart inte släppa tanken.... Typiskt Sofie!

 
Jag kan inte låta bli att undra vad jag tycker är värst. 
 
Två magneter som dras till varandra, men ändå kämpar emot.
Eller två magneter som dras ifrån varandra, men kämpar innåt. 
 
 
  

You're not a failure just because you fail at things you do

The saddest kind of sad
is the sad that tries not to be sad.
You know, when sad tries to bite your lips
 not to cry, and smile and says
"No, I'm fine. Everything will be okay."
 
Thats when it's really sad.

Varje gång en lunga nämns vill jag bita mig i läppen tills det slutar göra ont

Jag är ledsen att jag inte har kunnat nå dig på länge. Vissa av timmarna jag varit vaken har jag inte alls velat. Andra utav timmarna har jag inte ens orkat.
Det gör ont i hela kroppen. Mina fingrar hänger dåligt med och jag måste synka meningarna väldigt noggrant innan jag därefter kan sätta punkt, och veta att jag inte satt ihop orden på fel sätt.
 
Jag kan inte minnas när jag någonsin var såhär sjuk senast. Mamma kan inte ens minas att jag varit såhär sjuk överhuvudtaget. Så, förutom mina extremt skumma exem och prickar som jag fick en nyårsafton för många, många år sedan (när vi trodde att orsaken var mina otroligt tajta fula skinnbyxor), så har jag fysiskt sätt hållt mig på banan.
 
Det vet ju du också! Du brukade ju kalla mig för stålkvinnan. Det sjukaste med mig var bara hur jag klarade av att städa ditt golv med mina "extremt tajta byxor". Eller ja, egentligen var det kanske mest oförståeligt för dig hur jag egentligen kom i mina egna byxor. Som att dom skulle få mig att sluta andas. Men det gjorde dom aldrig. Aldrig det minsta.
 
Det kanske alltid har fungerat som någon slags mantel för mig. Någonting som skyddat mig ifrån alla fysiska-bakterier som sprids ute i världen. Men, för 11 dagar sedan fick jag bevisat för mig att även de mest perfekta byxorna kan spricka. Min vän hade magiska byxor på sig. Sånna där som får andra att bli grön av avund. Hennes ben var helt enkelt outstanding. Jag hade valt dom direkt. Varje gång. Tusen gånger om. Trots att sömmen sprack.
 
Jag fick feber. Hög feber och innan jag visste ordet av det låg jag i min egen säng och växlade mellan att hacka tänder och svettas - i stora mängder. 16 timmar den natten. Och jag sov mig igenom stort sett hela dagen också. Det var liksom lika bra. Jag har sovit mig igenom de flesta timmarna av dessa 11 dygn. Har bönat att du på något vis kunde hjälpa mig. Att du kunde få tillbaka en liten gnutta av tanken av att jag var osjuklig.
 
Men, min hesa stämma övergick till feber. Febern blev högre. Det blev hosta. Det blev andningssvårigheter. Som därefter blev stick i fingret. Som svarade med en bakterie i högre lungan. Bakterien spred sig ganska snabbt och här sitter jag. 11 dagar efter, med lunginflammation. Och pösiga brallor.
 
 
Jag kan inte låta bli att inte tycka om det där med lungor längre...
Jag saknar dig så himla mycket!
Kram från Din Sofie

Jag kommer ihåg dig, när du står på toppen och tittar ner och det blir varma sommar dar, för där finns vi kvar

Elin konstaterade att människan tyvärr är så otroligt bra på att förneka saker och ting. Jag nickade. Jag tänkte. Jag höll med. Och jag frågade mig varför jag är så förbaskat stolt. Varför jag tycker det är så svårt att visa mig sårbar, att jag nästan hade ställt in mig på att inte gråta.

Det var lättast att låta bli att gråta när jag fick låtsas som att det inte var sant. Att Sofia kunde ha rätt och de bara kunde springa in och säga att allt var ett skämt. Men det kunde inte ha blivit mer verkligt när vi insåg att de två människorna vi alla var där för att träffa, inte var där. Människor grät, av precis samma orsak. Och vi hade säkerligen suttit kvar hela kvällen, för alla visste varför tårarna föll.

Jag hade med min klippbok. Jag grät. Jag insåg att det är sant. Jag öppnade klippboken. Jag visade upp den. Jag läste. Jag kramade Sofia. Jag mindes. Jag skrattade utan dåligt samvete. Jag tog bort mitt skal. Jag grät. Jag lät det göra ont. Och jag konfronterade det jag trodde att jag aldrig ville se. Sen sa vi att vi skulle leva, medans vi lever, för hennes skull.

De säger att jag är bättre nu, och förnuftet säger att det är sant

Vet du...
Oavsett hur stark jag tror mig känna att jag är.
Hur mycket av min energi som går åt till att finnas där för någon annan.
Eller hur mycket jag undviker att inte göra några misstag -Så är jag skör.
Jag är fortfarande jätte skör och min tanke kan rubbas väldigt lätt och väldigt snabbt.

Men jag är stolt! Så fruktansvärt jäkla stolt.
För oavsett hur pissiga saker är som jag väljer att ta på mig.
Hur utsliten jag än är efter jobbet.
Eller hur jag i första tanken kan hamna i en tankefälla som inte är sann -Så vägrar jag falla tillbaka i gamla mönster och dåliga rutiner.
Jag är fortfarande stark, och bara för att min tanke kan rubbas väldigt lätt och väldigt snabbt så betyder inte det att jag inte kan hitta förnuftet istället.

De säger att jag bättre nu, än vad jag någonsin varit tidigare.
Och förnuftet säger att det är sant.
Jag säger att livet är bättre nu, än vad det någonsin varit tidigare.
Och han bekräftar att det är sant.

Det är bra nu. Jag är bra nu.


Vem försöker jag lura? Jag Är ju som en öppen bok

Jag behövde aldrig vara rädd för att inte ha någonting att säga, snarare tvärtom. Talet talar för sig själv. Och när talet är löst, jämförs jag med en öppen bok. Och när det händer, kan det bli ett platt fall även om jag är fullständigt medveten om att det är den spärren som håller inne på Sofie. För vem ska jag lura? Jag är ju som en öppen bok. Visst, ibland slutar det i fiasko, men det håller mig inte borta från att göra succé någon gång ibland heller. Människor är ju nyfikna. Jag är nyfiken. Hur ska jag få veta om jag aldrig frågar?
Egentligen vet jag inte varför jag faktiskt försökte hålla någon osynlig slags regel om att inte vara för lätt, men samtidigt inte för svår. Om att vara klipsk och ordningsam, men ändå fri och spontan. Hela situationen var helt sjuk i alla fall, så jag förstår inte varför jag nu helt plötslit brydde mig om saker jag tidigare skitit fullständigt i.
Jag kan nog inte vara svår. Jag kan inte vara reserverad. Jag vet inte hur de oskrivna relgerna går till... Så, vem försöker jag lura? Jag är en skriven bok, och han öppnade den ganska enkelt.

Det kanske inte är svårt att vara någonting. Men det känns en aning obehagligt att vara någonting hos någon som står med fötterna på jorden, när man själv inte har det. För jag erkänner, sitsen får mig ibland att sväva iväg. Det är det är svårt, för jag väljer fortfarande aldrig när jag ska flyga.

Det är vad vi har vänner till...

Jag har en vän som jag bryr mig väldigt mycket om. Som jag egentligen känner bättre än andra, eftersom jag vet så väl hur jag själv fungerar. Vi är nämligen väldigt lika på många olika sätt, därför kan jag dra samma slutsats till honom som jag gör till mig själv.

Han är rädd att jag ska känna mig utnyttjad. Att han bara använder mig som ett bollplank, som spottar ut uppmärksamhet och bekräftelse när han mår dåligt. En ventil, som han kan släppa ut all sorg som inte får plats hos honom själv.
Samtidigt oroar jag mig för att inte räcka till. Att hans sorg är alldeles för stor för att jag ska kunna sortera bort den. Han säger att han ska bita ihop och gå vidare, medan jag säger att han inte alls ska gå vidare. Jag tycker nämligen att det redan gått för långt. Att det är allt för tydligt att varje gång han biter ihop och går vidare, följer problemet efter som hans egen skugga. Jag tror det är så det blir, när man biter ihop och tror att tiden ska läka alla sår.

Det är inte tiden som läker. Den gör att man glömmer, men aldrig att den försvinner. Den enda som kan läka sina egna sår är en själv. Visst kan man få hjälp utifrån, med någon som syr ihop en. Men man kan aldrig ha någon annans läkkött.
Det är den enda effekten han aldrig kommer kunna använda av mig. Jag kommer aldrig kunna läka honom. Men bortsett från det kan han använda mig hur han vill. Det är vad man har sina vänner till.

"Om vi skulle dö nu skulle jag vara nöjd över att det var den sista låten vi hörde."

6 minuter och 34 minuters njutning. Det enda som hörs är M. Shadows röst och resten av bandets sköna musik, ändå sitter jag och Lisa och sjunger för fulla muggar. Vi är både så inne i låten att vi inte ens hör oss själva, eller varandra.
Jag sitter och tänker på texten. På musiken. På förra sommaren. På Lisa. Simons spellista. Mina tavlor. Och att låten måste vara en av de absolut bästa som någonsin gjorts.
Lisa sitter och tänker - om vi skulle dö nu skulle jag vara nöjd över att det var den sista låten vi hörde.

Det reflekterar allt på ett väldigt enkelt och bra sätt. Och jag kunde inte göra någonting annat än att konstatera att tjejen har rätt.

Avenged Sevenfold - Dear God
Dear God, the only thing I ask of you
Is to hold her when I'm not around, when I'm much too far away
We all need the person who can be true to you
But I left her when I found her, and now I wished I'd stayed
Cause I'm lonley and I'm tired
I'm missing you again - once again
.

Har du inte hört den, sätt dig ner och lyssna.
Har du hört den, sätt dig ner och lyssna igen!

Om han ändå kan forma mig, forma mig till nånting bra

Men om du har kunnat påverka såpass mycket måste du ändå kunna se att hon bryr sig väldigt mycket om dig. Eller hur?
Ja visst, säger han, nickar och håller med.
På andra sidan sitter jag och kan genom hans flackande blick och pillande på hans tummar förstå att det är borta redan imorgon. En nickning, en flackande blick och en skinnbit av hans tumme är nämligen det jag själv får efter mina försök att få honom att lyssna istället för att bara höra.
Men om han faktiskt lyssnar på henne, kommer jag säkerligen bli besviken av att det är mig han inte lyssnar på.
Men å andra sidan är jag glad över att han i så fall lyssnar överhuvudtaget.

Så, om han förstår att jag bryr mig såpass mycket att han kan påverka mig som han gör. Då hoppas jag att han tar på sig rollen och kan påverka mig till nånting bra.
Det är i alla fall någonting jag själv kommer fortsätta tänka på. När jag vet att jag kan forma en människa genom mina egna handlingar - då vill jag åtminstone forma den till nånting bra!

Då tar vi ödet i våra händer och ler tillsammans i samma rum

Jag kan ta saker för givet. Ta vissa människor för givet. Jag kan till och med ta minnen för givet. Egentligen tycker jag illa om att jag gör det, men jag har inte varit medveten såpass länge att jag hunnit förändra det än. Men det kommer, hoppas jag!

En sak som jag annars är väldigt glad att jag inte tar för givet, det är mitt humör. Vaknar på rätt sida vågar jag inte ta för givet att det kommer hålla i sig eftersom jag tror på ödet lika mycket som jag vet att att slumpen kan ändra mitt humör. En aning idiotiskt kanske - men det tycker inte jag. För jädrar vad jag uppskattar när det är bra! Och jag älskar att få det bekräftat att mitt leende varit saknat, och att det numera känns bra att få se det igen. För om jag vaknar och det är grått är jag inte besluten om att hela dagen kommer vara så.
Då tar jag ödet i mina egna händer, sätter på min musik, kopplar bort demoner och tittar på de bilder jag sparat av de minnen som får mig att må bra.
Därför är jag ganska säker på att jag snart kommer kunna uppskatta både mina minnen, människor och sakerna jag har runt mig. Och därefter slipper jag kanske ta för givet. Och så kan vi le tillsammans i samma rum.

Och jag visar gärna upp det, om det nu är så att (någon) "never seen a smile that can light the room like yours"(mine)
Tack för kommentaren - whoever you are.

Det är en lång bit mellan mina bästa och sämsta sidor

Jag är personlig. Jag är ärlig. Jag berättar hur jag känner. Och jag låter tom människor tro att dem känner mig. Men nej ni, det gör ni inte - åtminstone inte genom bloggen. Den deppiga och djupa sidan som finns är absolut inte falsk, men det är långt ifrån den enda sidan jag har. Men tyvärr den jag är bäst att skriva om.

Jag öppnade förut ett dokument för att skriva en ny text. Vill ni se vad jag skrev?

När jag är som bäst önskar jag att fler var som jag!
Får man skriva så?



Skit samma om någon tycker att jag är fläng i huvudet som skriver så. Men... Jag tycker att jag är bra! Långt ifrån felfri, men bra.
  • ...För fy satan vad jag älskar att bry mig om människor jag egentligen inte behöver bry mig om (om det nu finns människor man inte ska bry sig om?)
  • Eller hur jag nästan dansar mig fram när jag är ute och promenerar med min musik i öronen.
  • Jag älskar när jag får mina spontan-ryck och rockar precis som jag vill, vart jag vill och när jag vill.
  • Jag älskar mina gitarr-solon på krogen.
  • Eller hur jag blir smågrinig så fort jag inte vinner det jag vill
  • Jag älskar också hur jag kan se saker ur andra vinklar.
  • Och vad jag älskar hur jag hittar på min egen text på låtar jag egentligen inte kan
  • Eller hur jag vågar visa upp min sårbara sida och ändå tycka att det är okej
  • Jag älskar hur jag tjatar på Lisa att vi ska dansa, trots att jag vet att klockan är för mycket. (Men vem ska stå emot min rastlöshet?)
  • Jag älskar mina skämt
  • Jag älskar mina sommar-ögon
  • Jag älskar mina idéer
  • Och jag super-älskar att jag kan få för mig att prata med människor, som jag tror mig känna fast jag egentligen inte gör det.
    Men se så bra det gick med att attackerat Andres på mc donalds för mer än tre år sedan. Se vart jag har han idag.

Det är lättare att lita på att omgivningen inte låter en falla en gång till

Jag var 5 år när jag lärde mig att skriva. 7 år efter lärde jag mig att beskriva hur mycket jag tyckte om människor. Människor som jag knappt ens kände. Jag lärde mig bara att människor blir glada av uppskattning och bekräftelse, och att jag tyckte om att göra andra människor glada.
Idag skulle jag kunna använda samma ord som jag använde då, men jag tror inte på innebörden. Jag skriver aldrig att jag älskar någon, förutom om det handlar om den närmsta familjen. Inte för att jag inte gör det, utan för att jag vill att det ska betyda. Jag har bytt ut alla fraser. Inte för att jag tycker sämre om människor nu än då, utan för att det blev ord som bara flög förbi.

För jag var 13 år när jag lärde mig att jag använde Jag älskar dig frasen till människor jag inte ens älskar. Jag berättade för folk att de betydde någonting för mig, men jag hade glömt bort att tänka på vad det var dem betydde. Mina val gjorde mig förvirrad.
Om jag kunde ljuga, varför skulle ingen annan också kunna göra det?

Jag var 17 år när jag vägrade lita på folk. När jag fick för mig att vi människor bara utnyttjade varandra för att få någonting tillbaka. När jag tänkte på hur glada människor blir av uppskattning och bekräftelse, och antog att vi bara sa sådär till varandra för att vi skulle vara glada.

Det har tagit mig nästan 6 år att inse att min besvikelse över människan inte längre finns kvar. Inte för att jag har bytt ut min omgivning mot någon annan, utan för att mina val gör mig mer säker.
Om jag säger en sak för att jag menar den, varför skulle ingen annan kunna göra det?

Jag vet inte vem jag är utan dig

En ny hobby tycker dem. Ett nytt projekt. Någonting som förhindrar mig själv att tänka att jag har problem när det gäller maten. För med facit i hand - det var striden med körkortet som förhindrade mig själv att fastna i matproblemet. Nu när körkortet är i plånboken har jag all tid i världen att tänka på annat. T.ex att jag kan göra maten till ett problem. Och jag vågar inte säga att jag kan hålla mig borta för det har jag har sagt så många gånger. Så numera lovar jag ingenting. För jag vägrar göra någon besviken. Men tro mig, den som skulle bli mest besviken av att hamna i samma fälla en gång till, det är jag själv. Så det är lika bra att skaffa mig en hobby. En hobby som inte har med träning eller mat att göra. Någonting som gör mig gott. Musik är ganska bra!

I dont know who I am without you
All I know is that I should
She will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

There were sounds in my head
Little voices whispering that I should go, and this chould end
You meand more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself
So I say to you, "This is what I have to do"



Vem la sorgen i dina ögon?

Snacka om tankeställare.
En låt, en text, en inspirerande vän. 3 saker jag faktiskt uppskattar jätte mycket.
När människor lyssnar på musik och tänker på mig av en orsak. Ja, då blir jag ofta rörd.

"Jag såg dig där på färjan
Du såg så tunn och trött ut
Som ett spöke bland isflak
Som om du tappat livet

Och du brukade lysa upp
Alla rum du gick igenom
Och du kunde smälta mitt
Hjärta bara genom att le

Du var den sista på jorden
Jag trodde skulle slås ner
Vem la sorgen i dina ögon?
Vem stal ditt ljus?

Du brukade lysa upp
Alla rum du gick igenom
Och du kunde smälta mitt
Hjärta bara genom att le

Snälla bevisa att du har mer att ge."

Det är förmodligen därför du är så jävla bra

Vi säger att vi blir starkare av att ta oss förbi ett hinder. Han säger att det är utvärderingen som visar om vi utvecklas eller inte. Jag säger att om vi struntar i att vara medvetna när vi väl tar oss över, är sannolikheten stor att vi går tillbaka till samma hinder en gång till. Och när vi är tillbaka till samma hinder, har vi redan glömt bort hur vi tog oss över den första gången. Att vi kämpade då, ger alltså ingen effekt nu.

Så, vi säger att vi blir starkare av att ta oss förbi ett hinder. Men vi vet att vi måste vara medvetna om hur och varför vi tog oss igenom.

Han säger, det är hindren som gör att vi blir bättre.
Jag säger, det är förmodligen därför du är så jävla bra.




Jag vill inte ångra de saker jag aldrig gjorde

Igår fastnade jag i en konversation med en av gästerna när jag jobbade. Märith. En pratglad 85-årig tjej, som med en så säker ton i rösten sa, att om hon fick leva om sitt liv skulle hon springa barfota tidigare på våren, och strunta i risken för att det skulle ge henne en förkylning. Hon skulle äta mer glass, och strunta i att vara hälsosam. Hon skulle göra fler misstag, och strunta i att vara så rädd. Hon skulle helt enkelt bara leva om livet, i nuet.

Hon skulle gå på fler utflykter men hon skulle strunta i att packa ner fallskärm, regnkläder, kompass och karta. Hon skulle strunta i att oroa sig över saker och ting, och göra dem istället.

Hon sa åt mig att passa på. Att ta kontroll över livet innan åldern tar kontroll över mig. För ofta får man bara 1 chans. Och jag tänker, eftersom hon är mer erfaren av livet än vad jag är, kommer jag vilja lyda hennes råd. Inte för att vara bekväm och säker, utan för att jag anser att det är ett ganska smart sätt att leva ett roligt och bra liv på. Jag behöver lära mig det där.
För jag skulle bli väldigt besviken om jag vaknar upp och inser att alla de saker jag en gång drömde om numera har kraschat, på grund av mig själv. Och att det en dag redan är försent.

Om alla skulla nöja sig med bra, skulle aldrig Zlatan eller Oprah Winfrey finnas

Stina kunde avleda tankarna ganska bra. Men nu är även hon borta igen, och jag tänker, tänker och tänker lite mer.

Jag tänker på körkortet. Tänker på mat. Tänker att jag nog skulle behöva övningsköra. Tänker att jag inte orkar. Tänker att jag inte orkar plugga teori. Tänker att jag inte vill fortsätta med verksamheten. Tänker att jag står still. Tänker att jag vill bli något stort. Tänker att jag inte kan. Tänker att jag är rädd.
Jag tänker att jag inte vill vara kvar i Karlstad. Tänker att jag vill sluta göra dem besvikna. Tänker att jag måste kämpa lite hårdare. Tänker att jag inte orkar. Tänker att jag snart somnar. Tänker att jag måste utnyttja tiden. Tänker att jag inte får somna. Tänker att det inte är tillräckligt. Tänker att jag är trött på att misslyckas.
Jag tänker att jag vill bli större. Tänker att jag är rädd att lyckas. Tänker att jag är livrädd. Tänker att det är enklare. Tänker att jag står still. Jag tänker på att jag måste ta tag i livet. Jag tänker att jag måste bryta mönstret. Blir lite starkare. Och fortsätta. Kämpa lite hårdare.

Jag tänker att det är lättare att inte ha några förväntningar.
Jag tänker att jag slipper bli besviken om jag struntar i kraven.
Jag tänker att jag ska vara nöjd med det jag har.
Men jag tänker att jag vill ha det bättre.
Jag tänker att jag vill bli starkare.
Jag tänker att jag måste kämpa, lite hårdare.
Jag tänker att jag är livrädd...

Desperat försöker jag hitta ett sätt att göra skillnad. Can somebody help me?

Jag har fler erkännanden att göra idag. Inte saker som jag medvetet döljer, utan saker jag glömmer bort att säga trots att jag vet.


Jag vill inte nöja mig med ett Svensson liv. För jag vill göra någon skilland. Men varje gång jag tänker på det så är jag för rädd för att säga det. Jag vill verkligen inte vara den som misslyckas.

Jag säger att jag inte bryr mig om vad människor tycker och tänker. Men jag är livrädd för att inte vara tillräcklig. Faktiskt så är jag livrädd för att inte göra det dem förväntar sig att jag ska göra. Det är så himla mycket lättare att bara vara neutral.

All uppmärksamhet och kärlek jag ger till Malin Carlsson idag känns lite som högstadietiden. Men jag vågar faktiskt säga att jag struntar i att folk tror att jag bara använder fina ord till henne bara för att, för jag vet att det är äkta. Hon gör det så speciellt att det helt enkelt inte ens finns så bra ord att beskriva det på.

I lördags när vi spelade Våghals ville jag säga att det jag tror människor tycker om mest, respektiva minst hos mig är att jag alltid bryr mig - även när jag inte behöver. Det människor tycker om mest, är att jag alltid ställer upp. Det de tycker minst om är att jag lägger näsan i blöt.   Men istället för att säga det sa jag någonting annat...

Att Stina varken sov hos mig, eller planerade bort mig i söndagen gjorde mig riktigt ledsen. Men jag nöjde mig med att veta att hon varit hemma, och att jag fått träffa henne igen. Så glädjen övervägde tillslut. Men som sagt, jag blev ledsen. Men mest kanske för att jag inte skulle vilja dela henne.

Jag har fått en spark i baken som fått mig att förstå att jag är lättare att bry sig om när jag är den starke och positiva. Men att folk faktiskt bryr sig mer om att tala om det för mig, när jag är den svaga och negativa.

Fidde och Camilla får mig fortfarande att hoppas och tro. Det är inspirerande för mig att se dem. Men jag säger det väldigt mycket sämre än sällan t o m.

Efter krogen åkte jag hem och åt fil och müsli och kunde då vara riktigt stolt över det. Men jag tänker fortfarande på det. Ångrar och försöker spola tillbaka tiden. Men sen ångrar jag att jag ångrar mig. För jag vet att det var rätt. Och det var faktiskt riktigt gott!

Jag är riktigt utmattad.

När Simon bad mig nämna honom i min blogg, tänkte jag direkt att jag aldrig skulle göra det. Dels för att jag kände att det inte skulle ge mig någonting att skriva att "han är bäst", även om det skulle glädja honom. Men också för att om jag ska nämna honom vill jag göra det på ett mer äkta sätt. Han är cool den där killen, och förtjänar någonting som är äkta och sant. Som kommer från mig, istället för av honom. Så jag tänker inte skriva det där inlägget om att jag skulle skriva att han är bäst, för att glädja honom.

Jag undrar ofta om Nattis tycker att jag är en dålig vän som är så dålig på att höra av mig.

Jag undrar ofta om Sofia tycker att jag är en dålig vän som är dålig på att höra av mig. Men i andra sekunden känner jag mig medveten om att hon vet vart jag är. Och jag vågar vara säker på att hon inte går någonstans. Att hon inte är längre bort än ett telefonsamtal. Men jag saknar henne. Konstigt att jag inte gör någonting åt det då va?

Återigen, jag vill inte nöja mig med ett Svensson liv. Jag tänker göra skillnad.

Tidigare inlägg
RSS 2.0