Jag lämnade enheten med stolthet! Men oj vad jag kommer sakna det.

Ord som inte var förväntade.
Känslor som inte var förväntade.
Insikter som inte heller var förväntade.


Jag har haft min sista lunch på ätstörningsenheten.
Förhoppningsis var det den sista gången jag sitter i väntsalen och tittar ut.
Förhoppningsvis även den sista gången jag äter deras torra fisk.
Det var förhoppningsvis sista gången jag satt i den soffan.
Förhoppningsvis också den sista gången jag låg på den hårda madrassen.
Och förhoppningsvis var det den sista gången jag letar efter ord som ska beskriva hur det känns efter en måltid...

...För jag vill inte leta längre.
Jag vet så väl att om jag börjar leta efter hur det egentligen känns, så kommer det kännas förjävligt.
Börjar jag leta, kommer chansen vara större att jag fastnar.
Och fastnar jag kommer jag sitta på samma ställe en gång till. Och det vill jag inte.

Men ingen kan nog ana hur svårt det var att ta sista klivet ut.
Att inte träffa tjejerna så som jag så länge har träffat dom.
Att inte få byta erfarenheter.
& inte få vara stark åt någon annan.

Jag lämnade enheten med stolthet! Men jag kommer sakna det.
Jag kommer sakna det jätte mycket!

Jag vägrar säga att jag är anorektiker i resten av mitt liv bara för att jag har haft anorexia

Jag har en för stor fråga. När ses man som frisk från sin ätstörning?
När ses man som sjuk?

Det är så jävla många andra som sitter hemma med ångest över sin kropp eller vad dem har stoppat i sig, precis som jag. Dem är inte sjuka. Men jag är.
Jag vet att skillnaden var att jag gjorde någonting med min ångest. Kompenserade ut det för att slippa hantera den. Åt mindre vid nästa måltid eller gick ut och brände bort mina kalorier.
De andra bara tänkte tanken, grät lite och vaknade sedan upp som vanligt igen.

Numera tänker jag också oftast tanken. Gråter mycket, men vaknar sedan upp och lever livet igen.
Skillnaden nu är att jag blev sjuk. Att jag fortfarande är stämplad.

Jag har varit/är... (eller vad man nu ska kalla mig) anorektiker, så när jag får ångest är jag fortfarande sjuk...
Eller? När ser man mig som frisk egentligen? För tankarna är någonting som jag tror jag alltid kommer få leva med. Men jag vägrar säga att jag är anorektiker eller har ätstörningar i resten av mitt liv.


Om någon kommer fram till något klokt tar jag gärna emot det.
Jag åker till Turkiet så länge.
KRAM


Jag vill vara glad över att få vara på ett ställe som jag vet gör mig glad

Jag vill inte vara där längre. Jag vill inte behöva väga mig inför någon varje onsdag. Jag vill inte se någon annans ångest. Inte höra vad någon annan tycker är jobbigt. Jag vill inte sitta i samma rum där jag för några månader sedan hade så stark ångest att jag numera inte kan koppla det till någonting annat. Jag vill inte vara kvar på samma ställe när jag samtidigt vill gå framåt. Jag vill inte fokusera på saker som är dåligt. Inte tänka efter vad det är jag tycker är jobbigt med att äta en måltid. Jag vill inte jobba mer med det. Jag vill inte gå till en grupp där jag känner mig stor, och som ett matvrak för att de andra är så mycket mindre och äter hälften så lite som jag själv. Jag vill inte längre känna ångest över att gå till ett ställe som jag vet ger mig ångest.
Dessutom är det mer ångestfullt när inte Sara är där. Jag saknar henne!

Jag vill ta ännu större kliv framåt. Jag vill börja om. Åka någonstans där ingen vet min historia. Jag vill fokusera på de saker som får mig må bra. Umgås i de kretsar som kompletterar mig. Vara i den miljön som inte är kopplad till min gamla ätstörning. Jag vill strunta i att jämföra mig med andra. Strunta i att andra inte sköter sig. Jag vill träna hälsosamt. Äta hälsosamt ibland, äta onyttigt ibland. Jag vill känna glädje över att få vara på ett ställe som jag vet gör mig glad.
Jag vill leva livet!


Jag som trodde att jag skrivit det för sista gången...

Mamma frågade mig vad det var som kändes värst.
"Att jag har ätit och känner mig fet" tänker jag snabbt.
Men det värsta är faktiskt att jag tillåter mig själv att tänka att det är jobbigt. Att någonting som var borta dyker upp igen. Det ska inte vara ett problem. Det ska inte finnas! Men ändå sitter jag här och gråter av den enda anledningen - att jag tillåter mig. Jag skulle egentligen, lika gärna, kunna slå näven i bordet och tvinga mig själv ta mig samman. Jag skulle kunna sitta kvar bara för att övervinna den där rädslan. Men nog fan sitter jag här istället. Ensam på mitt rum med rödgråtna ögon i mitt mörka rum. Tänker att jag fick i mig för mycket. Tänker att jag väger mer imorgon när jag vaknar än vad jag gjort imorse. Samtidigt som jag tänker att jag inte behöver tänka de där tankarna. Att jag inte vill vara sjuk. Att jag faktiskt mår bättre utan.

Det värsta är inte att känna att det är för mycket utan att göra någonting åt det. (För det gör jag inte, jag orkar inte. Jag bara gråter en skvätt både idag och igår)
Det värsta är att jag fortfarande kan tänka det...


Jag vill leva igen, inte bara vara medvarande

"Om du säger att det inte spelar någon roll, gör det väl egentligen ingen skillnad om du äter eller inte? Då kan du lika gärna bara göra det. Om det ändå inte spelar någon roll menar jag."

Att se styrka i någon annan lockar fram min egna vilja. Jag är inte lika rädd för att förlora, och jag är heller inte lika rädd för att vinna. Jag vill leva igen. Inte bara vara medvarande. Jag vill leva - vara Sofie.

Om jag ändrar riktning kanske jag kan ta mig in på rätt väg, igen

Jag har det som ett sätt att förklara hur det är att leva med en ätstörning som anorexia. Genom min ärlighet och öppenhet har jag gjort min omgivning lika van som jag själv. Det här har blivit en del av mig. En del som numera förväntas, så länge jag inte bryter mönstret.

Tillsammans med en frisk omgivning borde jag ta mig högre, än när jag låter varje dag bli likadan. Eller när jag får bekräftat att jag kämpar och är stark när jag vågar vara såpass öppen och ärlig som jag faktiskt är. Men så länge jag inte gör jobbet som jag säger att jag ska göra, är den där bekräftelsen orättvis. Visst får den mig att må bättre, men den får mig inte friskare. Jag behöver ge tillbaka!

Jag behöver tänka om (igen). Ändra riktning och bryta mönstret. Jag behöver använda det som ett sätt att förklara hur det är att leva med att bli fri från sin ätstörning som anorexia istället.
Från mitt hjärta - Det är förjävligt!
Det är en kamp hela tiden, och jag erkänner... Jag kämpar inte varje dag. Det gör jag verkligen inte. Jag kämpar inte ens varje måltid. Men jag säger att jag vill göra det här. Jag säger att jag vill bli frisk. Men fan vad ont det gör. Det går inte låta bli att undra varför jag ens gör det. Men så kommer jag snabbt på det igen... Jag vill vara med. Jag vill leva, igen.

Genom min ärlighet och öppenhet ska jag istället påminna min omgivning hur jag var innan. Men jag behöver erkänna igen, jag behöver bli påmind jag också. Jag vågar nämligen inte lita på att jag minns. Och dessutom vågar jag inte lita på att jag fixar det. Men med en ändring i vardagen och ett erkännande för att jag faktiskt inte klarar det själv, kanske kan ta mig högre. Kanske kan få mig att vara med. Och förhoppningsvis, få mig att leva, igen.

Vi kan hjälpa varandra, men håller det hemligt innanför dörren

De osynliga krav som så oskyldigt nog sätts upp är lika svåra att leva upp till, oavsett om du har en stark eller svag själ. Vi går in i ett destruktivt förhållande för att slippa ensamheten. Vissa söker det för bekräftelse. Någon i ett farligt förhållande. Andra söker det i en drog. Vi låser fast oss för att slippa ensamheten. Allt för att slippa ta reda på vem man är när man är själv. Vi pressar oss för att bli omänskliga varelser, och låter kraven äta upp oss inifrån. Vi lägger ner tid och kraft för att se det destruktiva förhållande som ett projekt. Att vi ska lyckas vara den som förändrar gårdagen. Förändrar den som redan hunnit förändra oss.

Vi söker den trygga punkten. Och om den är givande eller förstörande inser vi inte förrän vi redan fastnat. Och när vi är fast, är vi alldeles för rädda att vara ensam.
- Det är lättare att vara med någon, än ingen alls.

Så vi fastnar i förhållandet som kan vara mer negativt än positivt. Vi går på snacket om att idag är bättre än igår. Att vi faktiskt lyckats få bort gårdagen och att det var sista gången man blev skadad. Att vi tillslut hittat den trygga punkten som ska försäkra oss om att vi slipper vara ensam.

Jag har låst fast mig i ett destruktivt förhållande tillsammans med min egen anorexi. Sitter kvar för att slippa känna ensamheten. Allt för att slippa ta reda på vem jag är när det bara är jag. Jag pressar mig att bli en omänsklig varelse, och låter de osynliga krav äta upp mig inifrån. Jag lägger ner tid och kraft för att se förhållandet som ett projekt. För att jag ska vara den som förändrar sjukdomen. Att jag ska lyckas vara den som förändrar gårdagen. Förändra det som redan hunnit förändra mig.
Förändra svaren på samma fråga.
Vem är det som bestämmer hur smal man ska vara, eller hur lite man ska äta för att vara anorektiker?
Är det vi som är drabbade, media eller de som står på avstånd? Det är vår bild jag inte kan leva upp till. Det är deras bild på revben och utåtstående höftben som blir min fysiska smärta.
Det är vår syn av att jag är ett psyk som tillåter mig skada mig själv för att sent ut sagt se äcklig ut, som blir min psykiska smärta.
Men det är i våra ögon jag ska vara smalare än alla andra. Det är i deras ögon jag ska äta minst.

Alkolisten gömmer sin flaska. Pressar sig själv tills dörren är stängd och hon är ensam, tillsammans med sitt destruktiva förhållande.
Kvinnan gömmer sina blåmärken. Pressar smärtan tills dörren är stängd och hon är ensam, tillsammans med sitt destruktiva förhållande.
Han gömmer sina skärsår. Pressar fram ett leende tills dörren är stängd och han är ensam, tillsammans med sitt destruktiva förhållande.
Jag dömmer mina revben. Pressar bort tanken tills dörren är stängd och jag är ensam, tillsammans med mitt destruktiva förhållande.
Öppnar vi dörren kan vi alla hjälpa varandra, men vi håller det hemligt. Stänger dörren och låtsas att man ger upp, tillsammans med det destruktiva förhållandet som får oss slippa ensamheten.

Jag vet inte hur mycket av sanningen som är sann

För det första vet jag inte vad det är för tanke och känsla jag vill börja med. För det andra känner jag mig falsk. Jag är rastlös. Känner mig oerfaren. Missnöjd. Medveten som att biblioteteket inte är det stället jag borde sitta på just nu. Jag försöker formulera det i huvudet innan jag låter det komma till pappret. Tänker. Överanalyserar. Lyssnar på samma låt ännu en gång. Jag är arg. Men samtidigt glad. Jag är besviken. Nöjd. Säker och osäker på samma gång.

Det är inte såhär jag brukar skriva. Det brukar komma automatiskt, för att jag inte är särskilt rädd för att vara ärlig. Men så fort jag har en sanning som jag inte vill ska komma ut. Eller en sanning som jag måste formulera på ett bra sätt för att det inte ska låta dumt, så blir jag lika begränsad som... Ja men se här, jag kommer inte ens på en jämförelse. Jag är begränsad helt enkelt!
 Jag kan inte säga att jag är tom, för det är jag definitivt inte. Jag kan heller inte säga att jag är dum, eller deprimerad. För det är jag inte heller. Jag försöker bara dölja sanningen. För jag vet inte hur mycket jag kan lita på den. Hur mycket utav sanningen som kan skada någon annan. Eller hur mycket utav den som får mig själv att verka sämre än vad jag är. Jag vet inte hur mycket av sanningen som faktiskt är sann.

För kan det vara möjligt att man är arg och glad. Besviken och nöjd. Eller säker och osäker, på samma gång? Visst... det kanske går. Men jag kan inte skriva om det. För oavsett vad jag skriver, eller vad jag säger på mina möten, så känner jag mig bara ännu falskare för att jag ständigt måste säga emot mig själv. För att jag gång på gång anfaller mig själv samtidigt som jag håller upp båda sköldarna som försvar.


Jag ställer samma fråga om och om igen...

När det gått så långt att jag inte ens känner att jag kan leva upp till det. Eller när jag tar människors kommentarer om att det inte syns på ett negativt sätt - då är vägen till vinsten fel. Kanske är det t.o.m. så att det är vinsten som är fel?
Vi har tävlat om vem som kunde bli smalast. Nu tävlar vi om vem som kan leva längst. Hålla ut längst. Eller helt enkelt bara vara den som kan överleva.

Det är tydligt hur tanken än en gång går för långt. Kroppen kämpar fortfarande, men de osynliga krav som oskyldigt nog sätts upp gör det bara svårare. Vi vet alla att det är ett osunt sätt att leva ett nyttigt liv. Och jag vet att det inte går att fortsätta. Men trots det är tanken svår att undvika. Jag är fast i ett destruktivt förhållande tillsammans med min egen anorexi. Jag går enkelt tillbaka till en relation, som numera blivit en vara. En vana som inte alls är bra, men som blivit en trygg punkt. En trygg punkt som aldrig tvingar mig att vara ensam.

Läkare och psykologer försökte till en början intala mig att det är en del av sjukdomen. Att jag är en del av sjukdomen. Stundvis har det istället varit jag som fått intala vissa att jag är sjuk. "Oj, det hade jag ingen aning om. Det syns inte." Hennes utlåtande förra hösten är omöjlig för mig att lägga åt sidan. Det är omöjligt för mig att glömma hennes utlåtande. Ett utlåtande jag faktiskt inte kan ta positivt, trots att jag är glad över att inte behöva vara dömd. Men hur ska jag se ut för att leva upp till det jag är? Vem är det som bestämmer hur smal man ska vara för att vara anorektiker? Är det vi som är drabbade. Media. De som står bredvid. Eller kanske dem som står på avstånd och faktiskt inte är medvetna? För det är deras bild jag inte kan leva upp till. Det är deras bild på revben och utåtstående höftben som blir min fysiska smärta. Och det är deras syn av att jag är ett psyk som tillåter mig skada mig själv för att rent ut sagt se äcklig ut, som blir min psykiska smärta. Men det är i deras ögon jag ska vara smalare än alla andra. Det är i deras ögon jag ska äta minst.

Dessa människor lär aldrig haft ett beroende, eller en trygghet som andra säger åt dig att lämna. Själv tycker du aldrig att du riktigt är klar. Men lämna det, det måste du!
På samma sätt som en alkolist kan gömma sin sprit så att det inte syns. Eller på samma sätt som den misshandlade kvinnan skyddar sin man så att det heller aldrig syns. På exakt samma sätt kan jag få min sjukdom att inte synas. Det räcker med att sätta på mig mina kläder, så är mina revben och höftben redan gömda.

Det är en gammal känsla som fortfarande är min rädsla. Missförstå mig rätt - Jag försvarar inte mitt beteende! Inte ett dugg. Och jag är inte dum nog att blunda för dem som ser, trots att de står på avstånd. Det här är bara 1 av 100 olika tankar, så lova att inte vara dummare än jag när du läst texten.

Det bränner mina vingar

Kämparglöden bleknar, fokus är borta. Det är egentligen bara den halva viljan som jag gick in med, som faktiskt finns kvar. Det tar på krafterna att göra det som måste göras också. Det tar på krafterna att gå efter ett schema, som än så länge är väldigt krävande för mig. Men deras garanti på att det snart kommer kännas lättare får mig att fortsätta. Detta ska göra mig gott, ingenting annat!

Styrkan är låg. Det är lättare att säga att jag inte orkar mer, än att jag inte vill. Att jag skulle sitta här och skriva att det är Viljan som jag har kvar är för mig helt oförstående. Det var viljan som jag trodde skulle vara den första att svika. Jag trodde att den skulle dra i motsatts riktning. Istället är det som sagt den som håller hela den här processen i liv. För, styrkan, som jag trodde skulle vara den som höll mig uppe, är den som svikit. Jag är helt utmattad, så någon fysisk styrka känner jag inte. Och det trötta (sega) huvud som jag numera går omkring och har, känns allt annat än starkt.

Självklart är det en besvikelse att det är så många trådar som gått av under den här korta utvecklingen. Men just nu är det någonting som jag inte kan läga som mittpunkt eftersom det garanterat skulle höja min rädsla till att allt som får det här att hålla samman, skulle gå av. Och dem som känner mig vet att jag inte spelar bäst med rädsla i kroppen.  Det enda jag kan övertyga mig själv med är att jag fortfarande har några trådar som fortfarande kan hålla det här samman (viljan, löftet och den största - tacksamhet). Förhoppningsvis kommer de orka hålla kvar så att jag kan hinna knyta ihop de övriga trådar som redan gått av, innan dessa hela trådar blir för svaga och släpper. Innan det bränner slut mina vingar.

Sängen vi delar är en singelsäng

Du kommer alltid ha mig, jag är din Anorexi

Du säger att det är över. Du säger att du måste gå innan du börjar skaka. Men jag undrar om du verkligen kan låta mig gå? Jag tolkar din tystnad som en rädsla över att faktiskt inte kunna hålla ditt löfte. Jag tolkar det som att du inte kan gå.
Du säger att du inte vill vara här i framtiden. Men ändå är det Du som går tillbaka till samma rädsla. Alltid samma känsla. Vi är båda för rädda för att inse att alla hopp och drömmar du en gång skickade till himlen, numera har kraschat. Och att dem gjorde det bara på grund av mig. Bara för att jag blev din trygghet. Bara för att vi älskar att vara med varandra mer än att vara utan. Bara för att du och jag blev vi.

Jag gråter och ber dig ta mig tillbaka. Jag lovar att ta bättre hand om oss båda. Du gråter och säger att det här är sista gången. Att du inte behöver mig längre. Men jag kan inte tro dig.

För du brukar alltid ta mig hem igen. Du låter mig somna bredvid, trots att det finns dåligt med plats. Vi tränger ihop oss, och jag påverkar din dröm. Jag drömmer högt, och du lyssnar. Du lyssnar, trots att du säger att det inte finns någon plats.

Du skadar mig. På samma psykiska sätt som jag skadar din fysik. Du ber mig sluta, för att du inte längre kan sova med mig vid din sida. Sängen sägs vara för liten. Men jag betalar min del av en större säng. Jag gör det som krävs. Så hur kan du envisas med att säga att du ändå kommer ändra riktning och ska butta mig ur sängen? Hur kan du säga så efter allt jag gjort för dig? Går du mot mig nu gör jag livet till ett helvete. Det måste vara VI!


Jag kommer alltid ha henne, jag är hennes Konstantine

Jag vet att jag säger att det är över. Och de säger att jag måste gå innan jag börjar skaka. Och alla undrar om jag verkligen kan låta dig gå. Men jag sitter tyst. Jag vågar inte svara. För jag vågar inte ge fler löften. Vet du varför? ... För jag vägrar bli som du.
Jag vet att jag inte vill vara här i framtiden. Och jag vill inte se allt närmre. För jag har alltid samma rädsla. Alltid samma känsla. Jag är alldeles för rätt att inse att alla hopp och drömmar jag en gång skickade till himlen numera har kraschat. Och att dem gjorde det, bara på grund utav dig. Bara för att du blev min trygghet. Bara för att vi älskar att vara med varandra mer än att vara utan. Bara för att jag lät dig tro att det är vi.
Jag gråter och säger att det här är sista gången. Du gråter och säger att du inte tror mig.

För efter ett tag har jag alltid tagit dig hem igen. Jag låter dig somna bredvid trots att jag säger att vi inte längre får plats. Jag tar dig hem för att slippa hitta någon ny. Vi tränger ihop oss, och jag tillåter dig att påverka min dröm. Du drömmer högt, och jag lyssnar. Jag lyssnar, trots att jag säger att det inte finns någon plats.

Jag skadar dig. På samma psykiska sätt som du skadar min fysik. Jag ber dig sluta, för jag kan inte längre sova med dig vid min sida. Sängen är för liten. Du bönar om att köpa en större säng. Men jag envisar och säger att jag ska ändra riktning och butta ur dig ur sängen oavsett. Du vet att det tar emot att säga det här. Men vi måste lämna varandra. Det kan inte vara VI längre. Jag måste få vara Jag.

Jag har tröttnat på att vara van, jag vill inte vara likadan

En lång tid tillbaka har jag känt mig alldeles för svag
Ensam och liten har jag kämpat i mitt anorexia-lag
Jag har kämpat för en plats som egentligen skulle passat både här och där
Men med fel sorts styrka glömde jag vem jag innerst inne är
Jag hörde andra viska om vår match, de visste vad som hänt
Det hade tagit över mitt liv och jag glömde de jag en gång känt
Jag har förstökt strida mot, men jag fastnade i detta spel
Jag kunde alla regler men spelade ändå fel

Jag har aldrig velat vara likadan
Men rösten sa att den skulle göra mig van
Jag gav den större plats i mitt liv och kunde inte andas tillslut
Nu finns det dagar då jag har svårt för att hitta ut
Har fortsatt skriva ett sista kapitel jag egentligen inte ens vill
Jag vet ju vad som måste göras, ändå har jag suttit still
Rösten gjorde mig van
Och jag var plötsligt likadan

Borta har ofta varit bra, men jag vill hellre gå hem
Jag vill inte vara kvar i någonting jag trodde jag lämnade för längesen
Jag vill hem till min stam och mina rötter
För detta krav som ställs förstör mina fötter
Nu hjälper det inte bara att klaga över att skon är för trång
För jag kan inte vara allt på samma gång
Jag behöver kämpa för en plats som endast ska passa där
Och nu ska jag återigen hitta vem jag innerst inne är
Jag tror inte mina gamla skor gör mig van
För då ville jag aldrig vara likadan

Alla dessa tankar och lögner har byggt upp en mur
Jag har fått för mig att jag kan stanna men vet egentligen inte hur
För muren står på sniskan och jag måste bygga om
Fortsätter jag såhär står lågan nog tom
Muren måste nu rivas, muren måste bort
Jag måste få av mig skon som gjort mig alldeles för kort
Jag vill hitta tillbaka till min egen energi
Därför måste jag ta farväl av dig min vän – min anorexi
Jag ska ta steget ur vår sista dans
För att leva med dig ger ingen ärlig chans
Jag vill aldrig mer bli van
För jag har tröttnat på att vara likadan
Sakta lär jag mig att vara i vattnet och samtidigt hålla andan
För jag vill inte förlora mer genom att vara någon annan

Jag har tröttnat på att vara van
Nu vill jag aldrig mer vara likadan


Tillsammans kastar vi henne i sjön och lär istället vår tid att simma

8 år i den onda världen. 8 år av ångest och av ilska - ensamhet och besvikelse. 8 friska år, förlorade och bortkastade. 8 år kastade i sjön. Hon har levt mer än 1 tredjedel av sitt liv gåendes efter någon annan. Någon annan, som dessutom inte ger henne chansen att glänsa. Någon som förstör henne, men som ändå lyckas övertyga att det är så det ska vara. 
- Om du gör som jag ska jag låta dig glänsa. Glänsa, precis lika mycket som jag. Om du gör som jag säger ska jag göra dig berömd - precis som jag. Jag ska göra dig precis som jag.

Det är ren bullshit, och vi vet det allihop. Ändå sitter vi i samma rum och hör samma röst. Vi sitter och lyssnar på exakt samma ord. Vi får för oss att vi vill vara som vår anorexi. Lika berömd som hon. Hon tror att hon glänser. Och vet du vad? Det gör hon. Men vet du varför? För att vi dyrkar henne så högt att vi använder våra sista tändstickor för att lysa på henne. Därför lyser hon, och inte vi.

Jag må kanske vara den i gruppen som har svagast fysik. Men jag kompenserar gärna upp det genom att vara den med starkast psyke. Jag trotsar och säger att ångesten går över, trots att jag vet hur ont det gör. Jag säger att jag skulle kunna preccis mig själv ännu hårdare, trots att jag redan sitter med ångest. Jag berättar, erkänner, klagar och skäms. Men det är så jag måste göra för att släcka de sista tändstickorna jag tänt. Jag måste lura mig själv att jag är starkare som Sofie än som "hennes skugga". Och kanske, om jag övertygar lika bra som jag gör åt andra hållet, så kanske jag kan få fram de andra skuggorna också.
Efter 8 år i bakgrunden är Sara värd att få kliva fram. Och efter hennes insats igår, ska jag betala tillbaka nästa vecka. Då ska Jag underlätta för henne. För det är därför vi är där. Vi ska underlätta för varandra. För vi kanske inte är tillräckligt starka på egen hand. Men tillsammans kan vi kasta henne i sjön. Dränka henne och istället ge åren simlektioner. Jag vill hellre lära dem sinna nu, innan de inte längre är kapabla till att lära sig - innan det är försent.

Det är allting eller inget - stanna eller gå

Dem skulle lära oss vad ett normalt beteende kring mat är. Vi ska ta lärdom om hur vi ska gå tillväga. Men de tillåter vårt sjukliga beteende. De ger oss ett val att, antingen tjäna vår anorexi eller gå emot vår egen sanning. Det tilläts att pilla med gaffeln i ärtorna, inte röra själva maten, slippa dricka och bli arg över att smält smör ligger på tallriken. Vad man än åt var tillåtet. De gjorde ingenting åt det. Ett ynkligt litet försök att säga "Ska du inte försöka få i dig lite potatis också?" var det enda jag fick. Visst tänkte jag. Visst kan jag göra det. Men jag sköter det hellre själv. Jag tittar hellre på de andra i min egen miljö och gör som dem. Patetiskt nog började jag också peta i mina ärtor. Ta upp de små, små ärtorna på min gaffel och känna hur ångesten växte ju närmre munnen de kom. Det var jag som tände min ångest. Jag lurade mitt psyke och gjorde måltiden, som egentligen skulle vara till min hjälp, till pest och pina.

Efteråt var jag kluven. Är det här rätt sätt för mig? Jag kommer aldrig bli friskare av att se ångesten i en annan människa. Framför allt ingen som jag kan relatera till. Jag kan ju känslan lika bra jag, och det räcker med min egen. Jag kommer aldrig kunna koppla bort det faktum att jag åt mer än de andra, trots att de har behandlats dubbelt så länge som jag själv. Jag såg på dem. Försökte se vad som förväntades. Gjorde som dem, och blev likadan. Om det blir min vana kommer jag aldrig lyckas ta mig ur. Blir det min vana kan det bli min död. Det blir tomma ord som fastnar, för det är dem jag låter vara kvar. Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har. Och den här gången säger jag att jag har både styrka och vilja. Jag vägrar vara likadan. Jag vägrar att bli van.
- Så jag tittar upp. Lägger potatisen på gaffeln, blundar och tuggar sönder den. Tar ett andetag, sväljer och sköljer bort med min röda saft. Allt för att slippa känna ångesten över att svika er andra. Allt för att inte vara som dem. För det var tydligt att de där besatta petandena i maten är det sjuka. Och det är dessa beteenden jag lovat att jag ska gå ifrån.
"Bra jobbat Sofie, en tugga till."

Jag säger bara sanningen till de som har förmågan att förstå

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg där jag erkände hur dålig jag blivit på att kommunicera. På ett sätt fick jag för mig att jag skulle bli bättre, bara jag erkände det för mig själv. Men jag insåg igår att jag har fortsatt på samma bana, trots mitt erkännande. Jag har fortsatt skicka sms till mamma istället för att ringa och tala om hur det egentligen ligger till. Jag har dragit mig för att öppna en känslosam konversation och har istället börjat alla samtal ganska ytligt. Dessutom fortsätter jag skriva här, istället för att prata med den det handlar om. Här publicerar jag någonting som jag känner, men alldeles för opersonligt. Jag säger att jag vill bli räddad, men jag kastar snabbt upp handen för att skydda mig.

När jag kastar upp den där handen blir jag omöjlig att rädda. Och när jag blir omöjlig att rädda sitter jag kvar på samma plats. För jag kan fortfarande inte rädda mig själv.
I morse när jag vaknade, vaknade jag upp super hungrig. Det verkade inte som det spelade någon roll hur mycket jag åt, magen skrek efter mer i alla fall. Och jag tillät mig. Jag åt tills magen sa att den har fått nog. Men psyket hade egentligen fått nog redan efter första lasset med fil. Och det är psyket som får mig att gråta. Så tårarna rann och jag kunde inte undvika att ångra mig. Men istället för att sitta och ångra någonting som egentligen inte är ett fel, så får jag hitta på någonting som underlättar och endast kan dämpa smällen. Ångesten ska inte få bli ett återfall. Men jag har sagt att jag aldrig mer ska vara ärlig mot någon som saknat förmågan att förstå. Han förstod aldrig. Han var bara alldeles för besatt av att prata och göra saker som han trodde jag tyckte om. Jag måste ringa mamma! Jag är tvungen att kommunicera, men inte genom text. Mamma ska veta att om jag ryter till och/eller blir ledsen beror det på min ångest. Inget personligt.

Jag är fortfarande tacksam att lura, och jag lurar mig själv

Mamma kommer hem och säger att hon inte vet ifall hon är trött, eller om det faktiskt är så att hon inte mår bra. Hon har ju hört att så många andra ligger och är sjuka och hon har ju vistats tillsammans med dem människorna. Såklart hon också blir sjuk, när hon befunnit sig i en miljö där andra klagar. Mamma kommer hem och får mig att inse att vi är lika lättlurade båda två. Och vi är garanterat inte de enda som samlar en känsla av att tänka. Tankarna vi tänker påverkar vårt humör. Det är så vi är. Min mamma och jag.

Jag kommer hem och skriver att jag inte vet ifall jag är sjuk, eller om det faktiskt är så att jag inte är tillräckligt stark. Jag har ju hört tidigare att jag inte är tillräckligt stark och jag har ju vistats tillsammans med dem känslorna. Såklart jag också blir svag, när jag befunnit mig i en miljö där hon klagar. Samara tittar förbi och får mig att inse att vi är lika lättlurade båda två. Och vi är garanterat inte de enda som samlar en känsla av att tänka. Orden hon säger påverkar mitt humör. Det är så vi är. Min anorexi och jag.

Svårare än såhär behöver det inte vara. Om det kan räcka med att jag, tillsammans med min anorexi, säger att jag inte är stark för att inse att jag inte behöver kämpa, så borde det ju räcka med att jag, tillsammans med min omgivning, säger att jag är stark för att inse att jag faktiskt kan kämpa.
Det är inte konstigt att jag varit så djupt som jag varit. Jag har inte gett mig så mycket som ett litet positivt ord. Det enda jag lagt fokus på har varit de negativa sidorna. Det är inte konstigt om det är dem som har hamnat i fokus. Jag vet ju att jag påverkas av det mesta. Jag vet ju att jag inte förstår varken ironi eller osynliga signaler. Jag är tacksam att lura och jag har lurat mig själv. Jag fick för mig att jag är en svag människa. En person som enkelt ger upp om vinden blåser för starkt. En tjej som hellre bryter ihop än biter ihop. En förlorare som väntar på att vinden ska vända, istället för att vända och ta vägen där det är medvind.

Om jag har kunnat lura mig själv att jag är svag en så lång tid som denna, varför skulle jag då inte kunna lura i mig själv att jag är stark? Det är inte omöjligt. Jag är ju fortfarande tacksam att lura, och borde därför lura mig själv till någonting positivt. Precis som Stig Helmer i Sällskapsresan "Jag kan flyga, jag är inte rädd."
- Jag kan kämpa, jag är inte svag.

Hand's on deck

Den hårda linje och strävan som man ser vid anorexi är lika självklar som det är för oss att hålla sig över vattnet när vi simmar. Annars drunknar vi. Att säga till någon med anorexia att han eller hon måste äta är som att till någon att du ska vara under vattenytan. Det hjälper inte att tjata om att äta, eftersom det har samma effekt som att drunkna. Det handlar istället om att lära sig simma och hantera att vara i vattnet.


Jag vet inte hur många gånger jag läst det eller talat om det för någon annan. Första gången jag hörde det skrev jag upp det på min telefon, och jag har haft det i utkast ända sedan dess. Det är 1 år och snart 2 månader sedan...
Jag behöver fortfarande ingen som tvingar mig att äta. För mig utger det bara motsatt effekt. Jag vägrar att äta ifall någon ska tvinga mig. Förstår inte riktigt hur de kan tro att tvång skulle få saker och ting att underlätta. Att det jag i så fall stoppar i munnen skulle vara mindre ångestfullt. Att jag skulle tänka mindre, och därför må bättre. Om det är vad de tror, är det endast ett bevis på att deras hjärnor är lika felorganiserade som min. Tvånget tar inte bort min ångest. Tvånget ökar min depression eftersom jag då ställs öga mot öga mot min anorexi, när jag egentligen bara skulle behöva glömma bort henne.

 

Vad jag behöver är en hjälpande hand som får mig att inse att mat är någonting njutbart. En hjälpande hand som får det till en vana och rutin. När jag förstår att maten hör till är den inte lika ångestfull. Jag tänker mindre på vad jag stoppar i mig, och jag mår bättre. Deras tjat fungerar inte… Jag är inte dummare än att jag förstår att jag behöver mat för överleva. Det behöver ingen tjata på mig för att förstå. Låt mig inte behöva kämpa mot henne. Låt mig bara glömma henne.

 

http://artists.letssingit.com/waking-ashland-lyrics-hands-on-deck-ghljbkf


Man släcker en ångest när man tänder en annan

Anledningen till varför jag numera har svårt att visa upp vad jag skriver är för att jag vet att jag inte kan rida två hästar samtidigt, och jag kan inte bestämma vilken rygg jag vill sitta på. Det är därför jag inte vet om jag vill att folk ska veta, eller om jag ska hålla sanningen för mig själv för att kunna fortsätta i hemlighet.

Nu för tiden har jag klarat fler orimliga saker än vad som är hälsosamt och normalt. Så kanske skulle jag vara den som klarar av att faktiskt rida två hästar samtidigt.
Det kanske skulle funkat om det inte vore så att dessa hästar går emot varandra. Det kvittar om det så vore att jag fick benen över båda ryggarna. Jag skulle förmodligen ramla av när de väl börjar röra på sig. Nej, jag får nog säga att det här är orimligt - på riktigt. Och jag tänker inte bevisa att det är så det ligger till. Jag tänker inte lägga energi på att bevisa någonting som i huvudet är så logiskt.

Men jag och logik går inte ihop numera. Jag förmodar att jag i denna tid inte går ihop med någonting annat förutom min ätstörning. Och det är synd, för jag vill inte förlora er som omgivning. Men likaså vill jag inte förlora mina lyckorus av att stå emot. Jag vill heller inte förlora någonting som man brukar kalla stolthet. Vad jag nu anser att jag är så stolt över? Vet inte ifall jag tycker att jag är starkare om jag går ensam. Jag vet trots allt att det ligger i mina händer helt och hållet. Jag kan inte skylla ifrån mig trots att det är en sjukdom. För det är jag som låter den få leva. Det är jag som avgör om jag ska stanna eller gå. Svälta eller äta. Leva i frihet eller dö i isolering…


Det är såhär man mår när man har hemligheter

Jag borde inte få ta dem för givet. Jag borde inte använda dem på samma sätt som min anorexi använder mig. Det här är absurt. Jag vet inte hur jag ska fortsätta bara för att jag vet att den text jag skriver ska läsas och därefter ställas emot mig. Ju ärligare jag är, desto hårdare sviker jag min anorexi. Men ju fler lögner, desto mer förlorar jag. Om det ändå kunde vara så att man kunde äta kakan men ändå ha den kvar… Eller äta den, men i alla fall slippa ångest.

Jag skäms över mitt beteende. Jag skäms över att veta vad jag ska säga för att komma undan. Jag skäms ännu mer över att försöka dölja detta felorganiserande beteende. Men mest skäms jag över att utnyttja de människor som står med sina armar öppna och tar mig tillbaka trots mina misslyckanden.
Läs noga nu!

Det är bedrövligt hur jag drar ner dem för att orka lyfta upp min ätstörning. Jag snor kraft, som en rånare rånar en bank, för att sedan ge det till henne. För att hon, i nästa steg, ska ta mig för givet. Sno min kraft och dra ner mig i skiten. Hon tar all den energi jag sparar på för att jag ska kunna ta min omgivning tillbaka. Jag fungerar precis som henne! Och min omgivning fungerar precis som jag. Tar mig tillbaka. Ger mig en ny chans. En ny chans i hopp om att den här gången ska bli annorlunda. Att gårdagens misstag lärt mig någonting som jag ska lämna i morgondagen. Jag säger ju trots allt att misstaget lärt mig någonting, och att det inte ska hända igen. De tar mig tillbaka för att inte låta mig stå ensam. Som om hon skulle försvinna då… För dem vet ju innerst inne att när jag är ensam, är jag ensam tillsammans med henne.


We are not the same

Jag skrev förut ett inlägg om min panikångest-attack jag fick tidigare idag, men precis innan jag tänkte publicera det raderade jag det. Det fick inte ens vara kvar i min mapp med mina utkast. Dels för att jag inte vill erkänna hur mina tankar går omkring när jag väl drabbas. Men också för att jag inte vill ha någon sympati över dem. De är bedrövliga. Inte alls någonting för min omgivning att lägga energi på. Faktum är att jag faktiskt inte tycker att jag skulle vara Värd tröst efter att ha tänkt det. Jag mår bättre av de varma ord jag får när jag faktiskt känner att jag förtjänar dem. När jag vet att jag gjort någonting bra. När jag stått emot henne. Eller åtminstone är starkare.

Skam kan jag inte undvika att känna. Jag skäms över att jag låter det ta en så stor del av mitt liv. Men jag skäms ännu mer över att jag inte kan leva upp till det längre. Jag är en tjej med ätstörningar, men en tjej som inte är mindre än någon annan. Mina provsvar är tillräckligt bra för att inte behöva vara orolig och jag har varken förbjudit eller tvingat mig själv utsätta mig för träning som jag inte vill. Jag lever precis som alla andra, men jag har en röst i mitt huvud som säger att allt är för mycket. Att jag inte är värd det.  Jag har en röst som idiotiskt nog jämför mig med andra. Andra som inte alls har samma livstil som jag själv har. Andra...som inte är som mig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0