Det gamla brevet känns inte så gammalt längre, fast Du är jävligt långt bort

"Jag lyssnade på Skinny Love igår. Det var för första gången sedan du är på det där stället istället för här, som jag inte tryckte bort den från mina högtalare. Jag insåg att det var en av de första gångerna jag lyssnade på den utan dig överhuvudtaget. Det är ju din låt!
 
Det var du som visade mig den, och fan vad enkel den var att tycka om. Egentligen tror jag att det är det som är största anledningen till att jag föll för den så snabbt - att det är din låt alltså. Jag har aldrig kunnat koppla den till något annat - och dig tycker jag ju om!
Det har jag alltid gjort. Till och med nu när du är dum i huvudet. Du har ju alltid varit snyggare än dom. Klokare än dom. Bättre än dom!
 
Och du har alltid varit så jävla mycket mer betydelsefull än vad den där låten någonsin kommer bli, även om jag vet att den varit med så fruktansvärt intensivt. Jag förstår det! Men inte fan hade du behövt att gå och bli den där jävla Skinny Loven som vi älskade så mycket i låten.

Vet du Sofie, du har alltid gett mig så många fina, klipska, djupa men enkla meningar. Jag har alltid varit så stolt över dom. Men jag skäms över att ha glömt bort att tacka dig för det. Ibland är jag så skraj över att jag kanske har en del i att du ballat ut. Att du inte fick tillbaka allt som du gav, och att du därför fick börja gå på din sparlåga. Jag är verkligen ledsen för det!
 
Jag tror att Det är den största anledningen till varför jag alltid tryckt mig förbi låten. För jag skäms. Och för att varje textrad bränner i hela mitt huvud. För jag skäms ännu mer över att jag är lika arg på dig, som jag är på mig själv. För när vi nu lyssnade gång efter gång på mitt golv borde du väl ändå ha uppfattat varenda ord som sjöngs. Till och med Jag sjöng ju!
 
Så du borde ha fattat att ha mer tålamod. Jag sa ju åt sig att du skulle vara bra. Vi sjöng för dig att du skulle balansera. Och jag beordrade dig att du skulle vara snäll mot dig själv. Men så krossade du dina glas och vi fick helt plötsligt också stå och stirra på blodet vid diskbänken.
Vad hände där egentligen, Skinny Love? Vilka fan blev vi? All din kärlek gick till spillo och jag sitter här och undrar hur jag egentligen var för dig. Var det jag som lät din kärlek gå till spillo?
 
Du sitter säkert också inne med flera frågor om varför jag också försvann, när vi egentligen visste att vi behövde varandra mer än vanligt. För, snälla, säg mig att du fortfarande behöver mig. Eller, åtminstone vill ha mig. För, jag kommer vara hos dig när du vaknar. På ett helt annat sätt.
Skinny Love, jag kommer slåss för dig. Du ska inte vara där!"

Så jag stannar kvar och skriver, även om jag vet att jag egentligen borde leta ut

Det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att livet just har börjat, och du vill leva det med mig.
Men egentligen vet vi alla vart du redan står. Du vill inte alls vill leva det med mig. Du vill inte leva det med nån(!) och det hörs varenda gång du ringer.
Ändå kan jag inte låta bli att älska att det faktiskt alltid är mig du ringer.

Så jag river upp samma sår varje gång jag påpekar att du skulle kunna sälja din egen själ för att få stanna kvar där du redan är. Och du tittar ner i golvet för att så oskyldigt som möjligt hålla med, utan att bekräfta det i ord.
Och samtidigt står jag mitt emot och viskar att jag skulle vilja sälja min egen för att vi båda skulle välja mötas på mitten istället.

Och hur tyst jag än viskar, tycks du ändå alltid höra. För sen tittar vi båda två hur det blöder, och vi inser hur ont det gör att gång på gång kasta bort någon som kommit så nära. 
Ändå spar vi alltid våra platser till något annat.

Det är då jag aldrig kan låta bli att undra om du låter någon annan komma lika nära som jag.
För även om du säger att ingen känner dig som jag. Och även om jag aldrig väljer att titta noggrant eftersom det gör så jävla ont, så vet jag att de har rätt - Vi har aldrig varit dem som i slutet får varandra.

För jag fastnar lika hårt för texterna som du. Men Tracy sjunger att "All that you have is your soul". Så nu har jag slutat sälja den. För du har alltid bara velat ha den när jag är omöjlig. 
Ändå önskar jag att det faktiskt var så - att vårt liv just har börjat, och vi ville leva det tillsammans.

Men som sagt, det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att du älskar mig så mycket att du hatar dig. Och jag har aldrig slutat undra "who would come and find me first - the devils or my gods..." För vi vet att vi inte kan vara på två platser samtidigt och du ska vara där du redan är. 
Och jag, jag tvingar mig själv att sluta sakna och fortsätter sedan att somna lyssnandes på Tracy.

Det brukar bli bäst så...
Kram från Mig


Och jag undrar varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut

Kommer du ihåg när jag berättade för dig att min inspiration kommer ifrån musik? I så fall måste du också komma ihåg att jag blev stum när jag skulle förklara varför. Att när jag skulle räkna upp de artister och låtar som kunde få mig att tappa andan, var Melissa Horn den enda jag kom på. Nu är hon visserligen den som ligger i toppen, av min lista. Men det vore orättvist om hon var den enda som fick utrymme.
För jag älskar till exempel att sätta på Konstantine och veta att jag har 9 minuter och 37 sekunders känslrus framför mig. För ja, jag känner i varje sekund - varje gång jag lyssnar. (och det är ofta!) Men jag hatar att låten har så start övertag på mig. Att den har en förmåga att plocka fram saker som gör ont i mig. Känslor av att vara instängd. Instängd, för att älska för starkt.
 
Och jag älskar att 18th floor balcony har två delar i en och samma låt. Att jag i den första delen av låten kunnat göra flera olika musikvideor i mitt eget huvud, och därefter fotograferat in dem, för att sedan måla ut dem på papper. Och vet du? Varje rörelse i mitt huvud, är rörelser av dig som jag lyckats memorera in. Du har alltid huvudrollen! Och sedan kan jag sitta tyst och underhålla mig själv i tanken, medan jag väntar på den andra delen tillsammans med tystnaden.
Jag vet inte om det är för att jag är medveten, eller för att tystnaden och väntan är alldeles för lång. För varje gång den andra delen börjar, och Justin sjunger sin första mening "I lost a piece of me in you", kan jag inte låta bli att se bilden av när mitt hjärta blev utdraget. Men sedan kommer ett antal meningar jag älskar. Som får mig att inse att det inte är någon idé för mig att lägga fokus på någonting som redan har hänt.
"Dont try to take this from me, I've already spent half my life living undone".
 
Jag kunde aldrig berätta det här för dig. Så jag kunde heller aldrig fråga dig vart du hämtar din inspiration ifrån. Istället bad du mig skriva ner ett citat som skulle hjälpa dig i livet. Det gav mig prestationsångest! Och när jag åkte hem trodde jag att du tyckte att jag var dum i huvudet. Men du tackade mig med ett sms så fort jag stängde dörren. Jag ville springa tillbaka och krama dig. Just för att du tog bort den onödiga känslan av skräck. Men också för att jag alltid har älskat dina kramar.
Jag gick till bussen istället och undrade varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut.
 
Kram

Jag vet att jag var någon annan Innan jag kände dig

Du var självlart också en av de där 24 människorna. Du var inte vilken av dem som helst. Du var den 23e.
Jag vet fortfarande inte ifall det betyder att du är en bättre, eller att du har en större plats än de andra. Jag vet att jag valde Morfar på den 24e, för att jag ville ge honom mest plats. Så ja, det kanske ligger någonting i att jag medvetet valde dig på den 23e.
Du är ju faktiskt den människa som gjort störst intryck på mig under detta år. (Kanske till och med flera år. Många år. Alla år?)

Jag minns när jag pratade med Pappa om att det här har varit min allra bästa sommar! Han frågade mig vad det bästa var, under den här bästa sommaren. Det var enkelt för mig att svara - Elinor!
Och sen konstaterar både han och jag att det är skönt att känna/veta att jag har en vän jag förtjänar. Och det känns ännu tryggare att veta att du måste gjort många saker rätt för att förtjäna att jag, och framför allt Pappa säger det om en vän, som han inte ens har träffat.

Och mitt första ord till dig var glasklar. "Beroendeframkallande". Det var ett ord som en tjej använde som förklaring till mig. Jag är inte riktigt säker på ifall hon visste vad det ordet har för betydelse, för så vitt jag vet har jag ingen koppling kvar till henne. Ingen alls faktiskt! Hon gör mig besviken.
Därför skrämde det mig när det ordet dök upp i mitt huvud till dig. För Beroendeframkallande har i många av mina kopplingar, kopplats till något negativt. Och när jag slog upp ordet Beroende i synonymboken och orden Ofri, Osjälvständig och Bunden kom upp, blev jag bara ännu mer skraj.

För ja, jag vill ha mer och mer av din vänskap, glädje och trygghet. Och jag har insett hur gärna jag pratar om dig tillsammans med min omgivning. Men min rädsla för beroende har alltid varit extremt stor. Därför är det en bit av hela min kropp som försöker ställa in mig på avväjning. Som att jag succesivt ska lära mig att inte leva med dig i samma stad. Att lära mig att jag fortfarande delar med dig, fast på längre avstånd.
Den andra delen däremot blir arg och frustrerad så fort jag kommer på att jag försöker göra så. Det är ju inte direkt så att det är ett dåligt beroende. (så länge inte du tar slut) Jag är liksom beroende av känslan av att vara Fri - inte Ofri. Och Självständig - inte Osjälvständig.
Känslan som du ger mig på ett alldeles speciellt sätt. Så jag tänker fortsätta vara beroende - livet ut.

I vilket fall som helst så smärtar det mig att jag ska åka ifrån dig. De säger allihop att jag inte kommer förlora dig bara för att jag åker till en annan stad. Att jag kan få min dos av Ell oavsett vilken del av världen jag står i.
Jag vet det också, men det spelar faktiskt ingen roll! Jag är ledsen - klart slut.

Och när Melissa sjöng Innan jag kände dig trodde jag att mina ögon på något vis skulle sprängas för att det var så många tårar som ville ut men aldrig kom. Det var så många ord jag ville säga men de kom aldrig fram. Och det var så många kramar som jag ville använda för att tacka dig, men jag kunde liksom inte röra mer än det som redan var rört. High Five! High Five för livet.

Jag vet liksom inte hur jag ska kunna förklara... Men du har liksom räddat hela mitt år.
Och det här året har räddat hela mitt liv.

Tack
Jag älskar dig
Från din Zoe

"Du har ett finare öde, jag lovar dig"

Egentligen skulle jag nog kunna skriva mitt allra längsta brev om jag skulle skriva de finaste och viktigaste sakerna i vår relation. Det är så himla mycket som jag skulle vilja sätta ord på. Och det är så mycket som jag skulle vilja förklara för alla andra, som också kan läsa.
Det är bara det att jag inte kan. Jag brukar kunna. Men inte till dig - du är alldeles för fin för mig.

Du vet hur gott jag pratar om de vänner som jag tycker så mycket om. Då kan du gångra det med 3, och så vet du sen hur gott jag pratar om Dig, för att jag tycker Ännu mer om dig.

Och nu när du lugnar min flygsräck med att fråga Varför det skulle hända, och jag svarar Ödet och du sen säger - "Du har ett finare öde, jag lovar dig!"
DÅ VILL JAG BARA FLYGA RAKA VÄGEN HEM OCH KRAMA DIG TILLS DU KNAPPT KAN ANDAS.

Du är minsann den största anledningen till varför det känns bra att flytta hem.

Jag längtar så mycket efter dig
Kram
från din syster

Nästan allt jag önskade att jag sa, innan vi gick

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket och ofta du faktiskt varit med.
När min värld rasade samman var du alltid den som visste om det. Du var alltid den som visste att jag faktiskt ville bli räddad från någon annan än mig själv (även om jag aldrig sa det). Du gick liksom och självmant blev den någon som var nära när jag grät.

Minns du när jag ringde dig från bilen? Jag hade lovat både mig själv och dig att jag aldrig skulle prata i telefon när jag körde - för du har alltid vetat att jag är så fruktansvärt dålig på att göra två saker samtidigt. Men, hur som helst - jag ringde dig från bilen. Du var inte hemma. Du hälsade på en vän i en annan stad. Och jag grät, fast aldrig så jag lät det höras på rösten. Jag grät för att du ändå var så fin och försökte lugna mig (jag antar att du inte behövde höra att jag grät, att jag pratade i telefon samtidigt som jag körde var nog för att förstå att jag var i obalans)

Och du sa att du visste att vi var någonting mer. Att vi är någonting mer(!) och att det var därför ingen annan förstod oss. Men just i nästa sekund tillät vi varandra att skapa det som var dåligt. För du undrade sedan hur jag fortfarande kunde tillåta mig själv vara din, efter alla gånger du sa att du skulle ge mig världen - men aldrig kunde. Du sa att det inte var någonting man skulle vilja, med så höga ambitioner som jag. Jag kan fortfarande inte förstå varför du sa så? För det enda du skapade var den obehagliga känslan av att jag var tvungen att bevisa för dig att du gör skillnad - även om du inte är nära. 

Men jag kunde inte övertyga dig. Vet du varför jag tror "varför"? Jag har nämligen aldrig varit övertygad själv, eftersom jag ibland går omkring och tror att jag inte ens är okej när du inte är i närheten. Det är därför jag alltid ber dig om för mycket. Jag vet att du alltid försvinner när jag gör det. Och jag vet att det förmodligen är därför jag gör det. För jag har alltid tyckt så fruktansvärt mycket om när du kommer tillbaka!
Egentligen har jag aldrig velat att du ska gå, för jag vill kanske inte vara någonting annat än din. Jag kan, men jag vill inte. Inte just nu. Och det är till följd av det som jag aldrig kan förstå varför du inte vill vara min när jag vill vara din? Eller varför jag älskar att höra att du saknar mig. Som om jag är en bit av ditt hjärta - och den delen försvinner varje gång jag låter dig gå.


Men vet du?
Vi har satt fast oss i varsin ända av ett gummiband, och det innebär att även om vi går - långt och i två helt olika riktningar - så kommer vi komma till den punkten där bandet studsar oss tillbaka till mitten. Och när vi gör det, ja då ska jag ge dig alla de brev som varit riktade till dig. En dag. Men inte idag.
 
Hälsningar

Om jag kunde ge dig endast en present för resten av ditt liv

Egentligen hade jag tänkt ge dig någonting annat. Men av ren frustration rev jag sönder alla mina julkort som jag hade tänkt skicka.
Jag hade gjort en egen adventskalender till 24 av de finaste människorna jag vet, som jag sedan hade tänkt skicka 1 dag i taget. Ni skulle alla få en varsin dag.
(Jätte fin tanke måste jag ändå erkänna - men allt gick tillslut åt helvete.)
 
I varje lucka hade jag skrivit 4 ord som skulle förklara er alla för mig.
I din står det - MODIG, KLOK, UTTRYCKSFULL & FÖREBILD.
 
Och vet du? Idag satt jag och lyssnade på en debatt om hur kända tjejer förväntas att ta på sig en förebilds-roll i samhället. Att man ska vara felfri och nästan odödlig för att det anses att vara en God förebild. Och unga tjejer måste ha en God för att vara goda själva...?
Men, många vill inte ens vara det. En förebild alltså. För det gör så att människor förväntas saker av en.
 
Men jag vet inte om det är någonting man kan välja själv att vara. Utan egentligen är det bara någonting som man blir, ifall man gör intryck på andra människors liv.
Och det gör du!
 
Och det är inte det att jag alltid förväntar mig att du ska göra rätt, att du ska vara felfri eller att du ska vara bättre än de andra. Jag förväntar mig ingenting mer av dig än vad jag gör till någon annan, bara för att du är Min goda förebild.
Utan du är min goda förebild på grund av att du är de 3 andra sakerna också - MODIG, KLOK & UTTRYCKSFULL. Och det gör dig till människa.
 
Du är en förebild - men du är inte bättre än någon annan.
Du är min förebild för att du är en trygg människa även om ditt liv är lika svart som mitt ibland.
Du är en fin förebild för att du Är någon. Inte för att du Gör dig till någon.
Du är min fina förebild för att du inte sitter hemma och undrar vad livet har för mening, utan du lever livet med mening istället.
Du är en förebild för att du får andra att stå på banan.
Jag har en bra förebild - men jag vill aldrig bli som du.
Du får mig att leva livet med mening, istället för att sitta hemma och undra vad livet har för mening.
Men jag vill aldrig bli som du.
- Det skulle göra oss båda mindre speciella.
 
 
Jag tyckte att det passade bra att tala om det för dig idag,
eftersom det är din födelsedag.
Jag önskar dig ett jätte stort grattis och avslutar med ett sjuhelsikes stort,
JAG TYCKER OM DIG!
 
Kram från Sofie

Den största kärnan i vänskap av kärlek är, att man lika väl delar sin väns lidande som hans glädje

Vet du att jag var alldeles tårögd imorse när jag vaknade? Inte så att jag ville gråta, men jag kände hur hela kroppen gjorde ont av att ha sovit i en bäddsoffa utan madrass. Det var liksom som att jag ville kasta ut hela soffan från min balkong, men ändå inte ville röra mig en meter. Jag orkade liksom inte vicka min kropp ifrån underlaget.
Vet du vad jag gjorde istället? Låg kvar och tänkte klicka mig in på facebook genom min telefon.
 
Jag kom aldrig så långt.
Jag hade 3 olästa meddelanden, och alla var från dig. Och plötsligt var jag tårögd igen, men det hade verkligen ingenting med min rygg eller min kropp att göra. Du hade liksom tagit den finaste delen av ditt eget hjärta och lämnat det bredvid mig. Och jag kunde ju liksom inte göra annat än att plocka in det i mitt eget. Där kommer du vara så länge jag lever - det kan jag säga med säkerhet till att inte ljuga.
 
För ljuga vill jag aldrig göra för dig. Du säger att jag är hemlighetsfull och vad jag har förstått upplevs jag som det. Du är nämligen en av många som påpekar att jag är det - ofta på ett mörkt och komplicerat sätt - men ändå skriver väldigt vackert.
Jag själv tycker att jag är så utlämnande som går att bli. Att jag skriver så naket om mina innersta känslor att jag måste läsa flera gånger innan jag publicerar. Det enda jag håller hemligt är till vem jag skriver, eller varför (vilket kanske är en stor del för att förstå helheten... men ändå!)
 
Men du förstår, att det är såhär det går till. Jag behöver få vissa saker sagda med hjälp av tid, ord och känsla eftersom jag har lärt mig att jag är väldigt mycket bättre på att få fram de saker som måste fram i skrift än i tal. Jag blir ju bara nervös annars och snubblar på orden som om de vore gjorda av hjul (och jag har ju faktiskt dålig balans).
 
I alla fall så skriver jag även om jag inte kan veta om någon annan kan förstå (eller Du i detta fall). Jag skriver, även om jag inte vet ifall du läser. Jag skriver, även om det kanske är helt meningslöst egentligen.
Faktum är att jag redan skrivit till dig två gånger tidigare inom loppet av 1 månad. Spännande va? Jag tycker nog det, och det är kanske därför du kan se mig som så fundersam. Jag Är ju faktiskt tankesfull! Det prickade du rätt.
 
Ibland kan jag oroa mig.
Jag kan oroa mig för att mitt huvud och hjärta inte står på samma plats. För mitt huvud kommer aldrig tillåta att säga det jag skriver. Det kommer liksom alltid komma en undanflykt där jag istället säger att det ska finnas ett avstånd.
Men, det är hjärtat jag skriver med - och du ser ju vad jag skriver. Eller åtminstone vad jag försöker få fram. Nämligen att jag bryr mig fruktansvärt mycket, beundrar och tycker om dig. Du är ju liksom den där människan jag vill lägga i min låda och spara i resten av mitt liv.
 
Tack för en bra start på dagen, återigen!
Kram

Jag vet inte vilka vi är, men jag vet att jag alltid kommer kunna vara din

Du var aldrig med i uppgiften. Men Ingrid gav mig en uppgift, som blev en stor utmaning men som har stort inflytande på mitt liv. Hon bad mig att gå hem och fråga pålitliga människor hur de ser på mig. Vilka ord de skulle sätta mig i samma mening som.
Jag fick ord som - Varm, Stark, Glad, Påhittig, Utåtriktad, Beroendeframkallande, Sympatisk, Modig, Uttrycksfull, Familjekär, Humoristisk, Charmig, Inbunden, Konstnärlig och Klok.
 
Ja, du brukar också förlara mig som klok. Men här behöver jag inte ens använda mina kloka kunskap för att förstå att det är stora och otroligt fina ord som min omgivning har översvämmat mig med.
Det var då jag bestämde mig för att skriva upp punkten "Strunta i vad bittra människor tänker" (den mest bittra människan tänkt till den listan var i synnerligen mig själv) på min "Om jag inte vore rädd-lista".
 
Så jag har tänkt mycket på den uppgiften efter det. Hur små ord kan vara så stora. Och att små ord fatiskt kan säga mycket om en person. Så jag började fråga människor hur de skulle förklara sig själva med fem ord. Några har tyckt att det är en idiotisk fråga att ställa. Andra tänker länge innan de berättar, de noga utvalda orden (just för att de vill vara säkra på att de ska lägga fram det de vill att personen mitt emot - alltså jag i detta fall - ska uppfatta dem.) Men de flesta tycker att den är en alldeles för svår, och förklarar för mig att fem ord inte är tillfäckligt för att kunna döma någon.
Och det sårar mig - för skulle jag vilja sätta ett ord på mig själv, skulle det vara Odömande. Så självklart vet jag det! Men det är en fin början för att veta vad som ligger fokus i människors liv. Inte döma - bara lyssna.
 
Jag ställde aldrig dig frågan. Jag har velat ibland, av ren nyfienhet. Men, jag har aldrig tappat kontrollen. För faktum är att jag inte alls vill veta. Jag vill inte ha någon bild av dig överhuvudtaget. Jag vill inte veta vad du fokuserar på för det skulle innebära att jag hade förväntningar på dig, som du med säkerhet en dag skulle göra mig besviken över. Det skulle sen innebära att jag gjorde dig besviken också. Jag vet ju att du hatar allt det här med förväntningar och krav.
Kanske är det därför jag fortfarande inte vill se dig som någonting annat än en stark personlig ensamvarg.
(även om du numera är en "tillsammans")
 
Jag saknar dig
KRAM FRÅN SOFIE

If tonight was my last night, maybe I would spend it with you

Det här är kanske ett av de svåraste sakerna jag har försökt skriva.... Inte av den anledning att jag är rädd för reaktionen, eller att jag ska säga något på fel sätt.
Det jag är rädd för är att det inte ska framgå hur jävla starkt jag faktiskt känner.

Jag kan definitivt inte säga att det bara är ren och skör kärlek. Att du alltid varit någon som jag tycker om. Eller ens varit den som haft en trogen och given plats i mitt hjärta. För vet du? Många gånger har vi förstört oss så mycket att jag tyckt så illa om ... (jag tänkte skriva Dig, men det hade varit att ta i - för jag gillar dig ju... så jag skriver) Vår Relation.
 
Vi kan aldrig säga att någon utav oss är sämre än den andra. Att vi inte passar ihop. Eller att när vi svarar med en nonchalant ton i rösten är det den andras fel. För det har det aldrig varit! Faktum är att när jag lyckats blivit nerdragen av dig, eller när jag lyckats dra ner dig i skiten har det bara gett mig en insikt av att du faktiskt är den enda människa som jag kan älska och hata på samma gång.
Och då har jag alltid älskat dig lite extra - så har jag hatat dig kort därefter för att du då kom ännu längre in.
 
Men nu när tiden snart rinner på sitt slut, och jag känner ett visst sug i magen att jag vill stanna kvar, så ångrar jag inte beslutet vi tog en enda gång. Ända sedan orden blev sagda har jag aldrig tvekat en sekund. Utan jag har enbart älskat att ha dig runt mig ännu mer, för att jag uppskattar dig - utan att ta dig för givet.
 
Det var kanske det värsta vi gjorde med vår vänskap - att vi tog varandra för givet. För oj vad jag aldrig har varit rädd att du skulle försvinna ifrån mig även om jag till och med några gånger har önskat att du skulle göra det. Jag tänker ibland, att om Gud alltid skulle stått på min sida skulle vi nog inte vara nära längre. För mitt uppe i alla de stunder då vi stängt in oss på olika sätt, vet jag att jag bett att vi åtminstone kunde stänga in oss på två hela olika ställen. Helst på två olika sidor av världen. Eller med en mur i mellan.
Men tack Gode Gud för att du visste att jag ljög. Tack Gode Gud för att du såg att jag bara var töntigt och omoget osäker.
 
För ja, jag tror med säkerhet att du hade rätt när du sa att vi förmodligen inte är 100% bekväma med varandra. Och jag tror med säkerhet att jag tänkte rätt när jag sprang ut i frustration och lyssnade på Love The Way You Lie och fick för mig att varje ord kunde plockas in i min beskrivning.
 
Och vi har kanske aldrig setts som de två vänner som är oskiljaktiga. Faktum är att vi knappt setts ihop överhuvudtaget. Men om någon skulle göra dig illa, skulle jag inte vara långt bakom dig. Jag skulle verkligen försvara dig till döden. För vet du? När du har den där trogna och givna platsen i mitt hjärta, då är det platsen alldeles längst in - även om jag vill spy på dig ibland.
 
Jag älskar dig!
Många hälsningar
Din vän Sofie

About as helpful as you can be, without being any help at all

Förut satt jag och letade igenom min mest inspirerande låda. Där hittade jag alla mina nerskrivna favoritordspråk och mina allra finaste minnen.
Vet du att jag, sedan mer än 1 års tid tillbaka kunnat se en liten del av dig i nästan alla citat jag hittat? Och det var väl inte förrän ungefär där jag insåg att jag var fast i dig. Jag vet inte helt säkert när du fick mig - jag hade ju så svårt för hela grejen till en början. Och nu vet jag inte längre på vilket sätt. Men på något vis är jag numera fast. För nu kan jag inte låta blir att gå runt och önska att du kunde leva i min låda i resten av mitt liv. Att du liksom skulle stå där med en hand på min axel och tala om för mig att livet löser sig. Att livet är fult, men ändå så jävla vackert. Och jag skulle tro dig. Självklart skulle jag tro dig! Jag skulle sätta min hand över din och tala om för dig att det för första gången är så enkelt för mig att göra det. Du har ju alltid varit 100% äkta. Så genuint, naket äkta! Det tackar jag dig för.
 
Det är så många fina saker du ger mig och det är nästan så jag måste kräva att du aldrig går ifrån mig, även om jag med tystnad kommer be dig att gå.
För det vet du väl? Att jag kommer trycka bort dig också. Precis som jag berättat att jag trycker bort alla andra som fastnat sådär nära. Jag vet ju liksom inte hur man gör annars...
Men jag bryr mig om dig. Och det vet du väl också?
 
Många fina hälsningar

 

Jag hade aldrig kanske valt henne igen

Och jag tycker det är tokigt det där. Med skitsnack. Hur vissa människor kan få mig att säga saker som jag egentligen inte tycker. Eller helt enkelt bara får mig att hålla med om någonting som enligt min mening inte ens är rätt. För oavsett om jag sitter tyst eller inte, så är tystnaden lika med att hålla med. Åtminstone i min värld.
Och det är då jag blir så fruktansvärt arg. Jag blir arg över att människor inte får lära känna den rätta Sofie. Den Sofie som till och med jag kan tycka är riktigt jävla bra. För alla vi som känner henne, vet att jag säger emot om jag tycker att någonting är fel. Men förmodligen känner inte hon mig...
 
För jag blev så fruktansvärt arg när hon satte igång och pratade om det där. Jag blev så jävla besviken över att hon faktiskt redan hade dömt henne - trots att hon inte har pratat med henne innan. Och att hon dessutom fick mig att hålla med, trots att jag hatar att döma människor, gjorde mig riktigt upprörd.
För jag hatar att döma. Jag hatar att sätta människor i en box som ger dem mindre utrymme till att vara det dem är, istället för det man ska tro att dem är.
 
Men jag tror egentligen att det är alldeles för många som är rädda att bli den som andra pratar om, att de helt enkelt måste försäkra sig om att vara den som sätter igång någonting först. För att sätta ner ordet, så det slipper vara fritt. För så fort orden är fria, vet man inte vem som tar makten över dem. Och kanske är det då lättare att vara den som pratar, istället för att bli den som blir pratad om. Det måste ju ändå finnas fler människor som är som jag - som påverkas av andra och kan få en till att hålla med, bara genom att vara tyst.
 
Så jag vet egentligen inte vad jag tycker är mest fel. Att vara den som tycker, eller vara den som med tystnaden håller med - trots att man inte gör det.

Hälsningar
.
 
Och jag minns en annans fina kommentar.
 
"Det sista stycket är ett riktigt Sofie-citat. Jag önskar att jag hade sparat dem alla. Men jag tänker börja om nu, och nu har jag en.
Du är duktig på att göra citat man kan läsa om och om igen och ta lärdom av.
 
Jag tycker i alla fall att det är värst att vara den som tycker. Även om det nu är dessa det är mest synd om, eftersom de måste trycka ner andra för att känna sig bra själva.
 
Hoppas helgen varit bra Sofie.
Kram! "

RSS 2.0