Du får skriva ett livskontrakt med mig när du vill kompis!

"Hej Sofie!

 

Hur är det med dig, hoppas det verkligen är bra och att du fortfarande säljer som smör!

 

Som ett jävligt sent svar på din fråga du ställde för veckor sedan, som jag har tänkt på sedan dess, är att du självklart är mer än välkommen! Jag vill dock att du väntar ett tag på att komma pga. mitt boende här. Jag bor i ett rövhål! Rövhålet berättar jag mer om när saker och ting är bättre och stabilt. Det låter hemskt, men det är inte så farligt, det börjar lösa sig för mig, jobbet går bra och jag börjar känna mig trygg nog att hitta en egen lägenhet, och då vill jag att du kommer ner så fort du kan.

 

berätta lite om vad som sker hos dig! Jobbet, planer och livet i övrigt?!
Jag har tänkt mycket på dig idag när jag har suttit med tråkigt bokföringsskit och grejer som har känts problematiska. Då tänkte jag på vem i hela världen skulle jag vilja ha vid min sida nu, vem kan jag lita på och också lita på att personen skulle få grejerna gjorda korrekt? Jo, Sofie!

Du har inte tänkt på att bli revisor eller advokat? Jag vet jag skulle vilja skriva ett livskontrakt med dig då! Tråkigt att prata till dig som professionell men jag tyckte tanken var så intressant. Jag vill också göra det mycket klart för dig att jag saknar dig som vän också!

 

Det är väldigt lärorikt att vara här, jag får ett annat klarare sätt att se på saker. Människorna här är mycket korrekta, och det är en sak jag vill ta efter. Inte grina så mycket utan faktiskt säga rakt fram vad jag tycker och vill. Det är inte helt lätt alla gånger men det måste vara ett steg åt rätt riktning. Jag känner det, det är vad jag vill vara och leva.
Både du och jag är väldigt sårbara och känsliga vilket är bra. Men det kan också göra att vi blir konflikträdda. Om vi dessutom blev mer rakryggade och stod för vilka vi är så tror jag att vi skulle komma långt i livet. Både du och jag är fina människor i grunden så vi har inget att vara oroliga för, vi borde ta för oss mer av livet!

 

 Nu skriver jag bara av mig utan att läsa vad jag skriver, hoppas du förstår vad jag försöker säga! 

I ditt fall borde du ha mer självförtroende du kan gå långt. Och i mitt fall behöver jag bli mer städad och ordningsam. Den ordningen hoppas jag att du kan lära mig!

 

Men mer snackar vi framöver, för jag hoppas verkligen att våran vänskap håller livet ut, den viljan vill jag aldrig att du tvekar på de gångerna jag är självupptagen och inte kontaktbar. Jag kommer hem i slutet av dec, hoppas vi ses då! 
Kramar"


Du är fortfarande den jag gillar bäst, därför vill jag att Han istället ska stanna kvar

Du vet hur jag brukade säga att jag väntar alldeles för länge med att berätta hur jag känner när jag väl förstått att jag tycker om en människa (ibland gör jag det till och med inte alls). Jag har alltid ångrat mig efteråt, men har ändå aldrig lyckats övervinna den rädslan.
 
Du sa alltid åt mig att jag aldrig kommer vinna ifall jag aldrig vågar satsa. Och jag har töntigt nog alltid sagt att jag inte vågar satsa, för att jag är rädd för att förlora.
Sen har jag liksom gått och klagat över att jag förlorar så himla mycket kärlek bara för att jag är rädd för svek. Precis som om det vore synd om mig.... Fast det är det inte.
Och så sa du att du trodde att jag skulle hitta någon när jag flyttade till Stockholm. Att alla skulle bli förälskade i mig, och att jag sen kunde välja den som fick mig att må som bäst.
 
Jag valde fel...!
 
Jag valde jätte fel(!) så jag flyttade hem. Kom tillbaka till det jag försökt kalla min trygghet. Blev fast på nytt och nu har jag gått runt i månader och försökt komma fram vad jag vill satsa på. Men jag står ändå här. På samma plats. Om och om igen. Det gör mig synnerligen väldigt mer vilsen, men vad ska jag egentligen förvänta mig? För jag vet egentligen att det Är på riktigt, men ändå säger att jag inte vet hur jag känner.
 
Jag vill egentligen bara att han ska stanna kvar. Och jag ville att han skulle ha bett mig att stanna. Jag har alltid velat det. Trots det har jag aldrig lyckats säga det jävla lilla ordet "Stanna".
Stanna kvar hos mig.
 
Precis så som jag ville att du alltid skulle kunna stanna kvar. Ibland undrar jag ifall alla gudar ens kan förstå hur jävla ont det gjorde att behöva låta dig gå. Fruktansvärt, faktiskt. Därför vill jag kunna be om att få Honom att stanna, för att slippa smärtan igen.
 
När himlen mörknar och klockan slagit tolv
- då vill jag va hos dig

Så bröt jag upp helt och hållet - FRAMFÖR EN HELT VERKLIG MÄNNISKA!

Och så gjorde jag som du alltid brukade be mig att göra - Jag bet ihop som en cowboy, klarade av dagen och sedan gav mig själv en eloge för att jag klarade av att göra så.
Jag åkte hem, satte på spotify och sen krossade jag ett glas. Jag skrek. Det liksom bara kom och jag undrade för en mikrosekund vad fan jag höll på med, sen kände jag hur en del av min frustration släppte.
 
Sen storgrinade jag!
 
Egentligen ville jag ringa och be en vän komma och hämta mig - men han har redan gjort tillräckligt. Hans försök är dom enda som på något vis lyckas. Jag har aldrig bett om det. Har egentligen aldrig velat att han ska göra det! Men allt det där som jag är så rädd för krossade han lika lätt som jag krossade mitt glas.
 
Han är jätte snäll - jag vill att du ska veta det!
Jag saknar dig!
 

Du kan egentligen inte välja vad som ska finnas kvar, och vad som ska tynas bort.

Min hand mot din hand.
Dina smalben mot mina smalben.
Mitt bröst mot ditt bröst.
Och dina tår mot mina tår.

Egentligen skulle han och jag kunna dela precis alla kroppsdelar som det sjungs om i California King Bed. Han låg så alldeles nära. Han skulle kunna hålla om mig hela natten. Säkert hela morgonen också. Och när han sa till sin vän att "jag skulle göra vad som helst för henne" i tron av att jag inte skulle höra, borde jag vara den som sa - jag är trygg med dig! och känna mig som den mest uppskattade tjejen i världen.

Men vet du... Jag kunde inte låta honom hålla mig längre än tills han somnade. Jag kunde inte låta mer än hans fötter röra vid min kropp. Och jag låg där och försökte komma på hur hans hand inte på något vis kändes som en stabil berörning. Eller hur hans famn inte var i närheten av så trygg som jag ville säga att jag var.

Ingenting skulle egentligen kunnat skada mig. Jag är helt säker på det! Men. Ingenting kändes någonsin rätt.
Jag tänkte Endast på dig. Jämförde med dig. Önskade dig. Ville känna dig.
Och just i den sekunden förstod jag att jag inte bryr mig det allra minsta om det minimala avståndet bredvid honom. Utan enbart att det där minimala avståndet fylldes utav hela dig. Det var ju bara någon vecka sedan jag hade dig. Som du använde mig i samma mening som H O N. Och jag sa "Jag är trygg med dig!" och kände mig som den mest uppskattade tjejen i världen.

Du har typ gått och blivit hålet av varje tanke i mitt huvud. Tomrummet i alla sängar som finns på hela jorden. Du är tystnaden av varje mellanrum till när jag tänker och när jag pratar.
Och egentligen gör jag allt för att du ska gå till mig. Och sedan till och med stanna.

Men det vet ju inte du. Det är nämlilgen en konversation som jag helt enkelt inte klarar av att ta.
För det är egentligen så jävla enkelt att berätta det för alla andra. Men det är svårt, att berätta det för dig.

Det var så längesen, men finns det där än...

Jag låg vaken och hoppades att jag skulle drömma om dig. Jag gjorde det inte, men jag försökte. Jag tänkte att om jag bara kunde få till en fin liten historia hur jag kunde halvligga i din soffa och diskutera livet med en kopp kaffe i handen, så skulle det kännas på riktigt. Då skulle du fatta hur bra det skulle vara för dig. Hur bra Jag skulle kunna vara.

Så skulle jag ligga där och diskutera livet. Jag gjorde till och med en liten konversation där jag trodde att jag visste exakt hur du fungerar och exakt hur jag skulle vara den som lyckades möta dig, innanför skinnet.
Men så kände jag mig lite fånig.
Dels för att jag satt och fantiserade om dig, hur du ville bli räddad och hur jag kunde välja hur du skulle svara mig. Men också för att det kändes lustigt att jag tror att jag är så jävla säker, fast jag inte ens vet vad det är jag tror att jag tycker om i dig.

Egentligen tror jag att det bara är en idé jag fått. Att jag skulle vara den som fixar dig och håller dig på banan. Att bli den som du blir sådär hopplöst och hjälplöst förälskad i. Även om du säger att du aldrig blir kär... För, något annat än det intresserar mig faktiskt inte.
Din självsäkra stil som jag tidigare var så svag för, har blivit en osäker och avtändande egenskap som jag inte vill ha.

Jag har ju faktiskt träffat så många andra fina människor som får mig att må bättre!
Ändå går jag och drömmer igen...

Sen gick jag till mina favoritklippor och tittade på vattnet

Idag bestämde jag mig.
Idag satte jag på mig mina svarta kläder och gick till kyrkan och kyrkogården.

Idag, för första gången sedan morfar dog, kände jag mig redo för att möta det.
Erkänna för honom att jag försökt undvika honom på alla plan.
Jag har liksom velat tro att ju mer jag undviker det, desto mer redo kommer jag vara när det väl kommer ikapp mig.
(För jag vet ju att det alltid kommer ikapp mig!) 

Men idag bestämde jag mig för att vara redo.

"Vet du Morfar, innan jag kom fram hit tog jag världens omvägar.
Jag gick vägar jag aldrig tidigare gått på.
Jag visste inte ens vart dom ledde.
Men, vet du? Jag var inte det minsta orolig. Jag visste att jag inte var vilse.

Och här är jag. Och vet du vad jag precis insåg?
Att jag känner precis likadant i livet också!
Jag har ingen aning om vilken väg jag går på. Jag har ingen aning om vart jag är på väg.
Men jag vet att jag inte går vilse.
Jag hittar alltid hem igen!"

Sen gick jag till mina favoritklippor och tittade på vattnet.
Plötsligt kunde jag lyssna på musik-listan igen, utan att gråta.

But as we go on, we remember all the times we had together. And as our lives change - We will still be friends forever

Jag öppnade boken idag.
Jag vände på varje blad innan jag faktiskt hann se varken bilderna eller texten vi skrivit.
Nu ligger den här. Framför mig, och jag försöker komma ihåg när vi kramades hejdå. Men det var så mycket fokus på mitt körkort den dagen.

Men på nått vis sa vi ändå hejdå. Hon skulle till Norge och tjäna ihop pengar. Och vi andra skulle gå andra vägar. 
Och jag minns att vi skrev ner Lars Winnerbäcks låt, Kom Ihåg Mig.
Det blev fint så. Det Är fint. Viola är fin.

Och jag såg i tidningen att det var någon av hennes närmsta vänner som hade sagt,
"Viola tänkte nog aldrig en dum tanke om någon."

Och jag tror det stämmer.
Men för mig stämmer det inte att den tiden jag hela tiden trodde fanns - plötsligt tog slut.


Picture perfect memories scattered all around the floor

För många veckor sedan skrev jag ett utkast om Lady Antebellum låt I need you now. Inte för att det var en låt som jag vanligtvis tycker är bra, utan för att det var en text som jag tror många kan känna igen sig i. Jag publicerade det aldrig, och nu känns det försent. Jag känner fortfarande igen mig, men idag har jag en helt annat syn på låten.

I Magaluf träffade jag en människa som jag absolut inte kunde få grepp om. Därför var det så svårt för mig att bara låta honom vara...
Han sätter på sin favoritlåt för tillfället, lägger sig till rätta i med högtalarna i fosterställning, blundar och sjunger - And I wonder if I ever cross your mind, for me it happens all the time.  Han spolar, hittar sina favoritsekundrar av låten, öppnar ögonen, ler lite charmigt och säger - Du kommer aldrig kunna lyssna på den här låten utan att tänka på det här, eller hur?
Nej, svarar jag. Och undrar samtidigt vem han egentligen var.


Det förstör inte bara några timmars tankar, det förstör hela känslan

Jag har desperat försökt hitta metoder som ska fungera att släppa min flygplanskräck, men nog fan sitter jag här i mörkret med småpanik, ångest och rädsla. Ändå sitter Christian och förklarar hur säkert det är att flyga. Varför det låter, hur seriöst det är uppbyggt, varför det kommer luftgropar, hur lite man faktiskt sjunker och så vidare. Han är så påläst att det egentligen inte finns någon anledning för mig att tvivla. Men om det är någonting jag är bra på, då är det att skrämma upp mig själv. Eller att fastna i någon slags tanke som tillslut är så långt ifrån verkligheten att man egentligen bara skulle kunna skratta åt den.
Men det är inte det jag gör, jag gråter istället. Patetiskt va? Jag är ju för tusan superglad för att få åka iväg. Speciellt med Josefin!

Jag bara önskar att timmarna i flyget kan vara över så jag får ta mig en drink när vi väl är framme vid hotellet.

Det manus jag en gång skrev ner, är inte manus för mitt eget liv

Det är samma visa. Jag tänker att det är som när jag målade på väggen i mitt rum, men fick en klump i magen varje gång jag tänkte på hur mamma skulle reagera om hon visste. Istället för att ta smällen satte jag upp bilder för att dölja det som då gav mig ångest och skuld.
Och bara sådär på en kort sekund, kunde jag få smärtan att försvinna.

Jag fick för mig ganska tidigt att den metoden fungerar. För på det viset slapp jag försvara mig. Och jag slapp spela den scen som jag så många gånger spelade upp i mitt huvud. Den hemska reaktionen.

Så nu är det samma visa. Jag vaknar med ångest och skuld. Försöker snabbt leta upp någonting som jag kan hänga över. Men inser i samma sekund att det var den metoden som rubbade mitt liv.
Och om det inte vore så att jag vågade spela scenen som jag i så många år fasade för, hade jag aldrig insett att det manus jag en gång satt ner och skrev, inte är manus för mitt eget liv. För det livet jag lever nu, och kommer vilja fortsätta leva, innehåller inga lögner. Därför är jag överlycklig över att jag just nu har Mamma, Josefin, Isabelle, Viktoria, Kristin och Victoria som numera får stå ut med en aning sorgsen människa, men en jädra mycket mer ärlig och stabilare vän.


I tell you about my secret life, will you share it with me?

Jag hatar när jag stavar fel. På något vis tycker jag att det är pinsamt, för att folk förväntar sig att jag ska kunna. Men vad tusan, jag är mänsklig.

Jag är omotiverad till det allra mesta och väntar mer eller mindre på att någon ska komma med förslag, så jag bara kan hänga på.

Jag önskar att det var fler som hörde av sig till mig, och inte tvärtom.

Ibland låtsas jag som att jag pratar med Farmor. Det är ganska skönt att faktiskt tro att hon kan höra och se mig. Men ibland blir jag livrädd att hon också ska höra vad jag tänker.

Jag är avundsjuk på tjejerna från Råtorp som har ett gäng som dom känner utan och innan. De är uppväxta tillsammans, och det önskar jag att jag också hade.

Ibland kan jag hamna i ett stadie där jag blir alldeles fast i The Sims. Jag bildar en värld, precis som jag vill ha den.

Förut la jag på luren utan att säga hejdå till mamma, och jag har fortfarande dåligt samvete över det. Men det vet ju inte hon, för jag förklarade mig aldrig.

Jag har börjat tröttna på att gå iväg på dagverksamheten. Jag vill inte dit längre! Hela det där huset är kopplat till ångest och smärta. Jätte onödig, eftersom jag faktiskt inte känner den ångesten annars.

När någon ringer från ett nummer jag inte känner till, eller från dolt nummer, stoppar jag snabbt bort telefonen och låtsas som att jag inte hör den. Jag blir livrädd...

Jag är ett stort fan av Carolina Gynning. Inte den gamla versionen, utan den...riktiga?..

De enda jag brytit ihop inför är mina psykologer, Linnea, Nattis och de andra tjejerna i dagverksamheten. Och jag har varken Linnea eller Nattis nära, och jag har inte räknat med att jag ska ha mina psykologer så fort jag är ledsen. Så jag ställer mig ofta frågan, vem ska jag bryta ihop inför?

Det bor en tjockis i mig, men jag släpper inte ut henne så ofta.

Jag trivs så bra med min familj att jag glömmer ta hand om mig själv, och jag glömmer ta hand om det sociala livet, som jag gör nu när jag är ensam. Därför är jag så lättad och glad över att inte bo tillsammans med dem just nu.

Just nu är jag inne i ett stadie där jag skulle kunna dricka alkohol varje dag, bara för att slappna av. Men det skulle jag aldrig tillåta mig själv att göra.

Det bästa med att bo här i Sundsta är att det är så nära till både Issa och Rydahl. Det känns tryggt att bara veta det.

När jag är ute och går lyssnar jag på Jesse McCartney och tycker att tre utav hans låtar är kanonbra! Men det gör jag mest i smyg.

Jag har bott ensam, och jag är patetiskt nog stolt över att jag inte gråtit av psykisk smärta en enda gång.

Jag saknar att få brev på posten. Jag vill ha brev på posten!

Jag är också inne i ett stadie där jag saknar Sofia mer än någonting annat. Hon är den tryggaste punkt jag har och har haft, så det är svårt vissa dagar att hon inte bor så nära.

Efter att jag kom på att den enda som förlorar någonting på att säga en sak de inte menar är den som säger det, så har jag blivit mycket bättre på att ta komplimanger.

När jag var liten kunde jag bli kär i alla möjliga människor. Samtidigt som någon annan, flera stycken på samma gång och av bara ett ynka ögonkast.

Ibland undrar jag faktiskt om ärlighet varar längst, eller om det bara är någonting man säger.

Jag kan inte förstå den där osynliga regeln om att man ska spela lite svår. Hur gör människor? Jag tycker det är omöjligt att spela svår när jag faktiskt inte är ett dugg svårfångad.

När jag var hemma i skåre iförrgår började jag storgråta. Jag grät och grät tills jag drabbades av panik och tog mina grejer och åkte "hem" till Sundsta.

I förrgår grät jag här i lägenheten, och det enda jag tänkte var att jag skrivit som en hemlighet att jag var stolt över att jag hade låtit bli.

När jag är ledsen vill jag att någon ska trösta mig, men jag vägrar ringa någon. Jag vet att jag har flera människor jag kan ringa. Som ställer upp och tröstar, men som sagt - jag har så svårt för att ringa.

Jag brukar aldrig svara i telefonen när jag är ledsen. Och absolut inte när jag gråter. Och om inte jag hade råkat trycka fel hade jag aldrig svarat när mamma ringde heller. Men nu i efterhand känns det ganska skönt att jag gjorde det.

Jag är rätt så lycklig...!


Jag hade skrivit ner två mer hemligheter, men jag suddade ut dem innan jag publicerade.


Mina tidigare hemligheter sätter huvudet på spiken

Jag tänkte erkänna fler hemligheter, men så läste jag mina andra två inlägg och insåg att jag redan fått ur mig det mesta. Vissa saker jag skrivit upp, som att jag inte kan vara en tjockis och smalast samtidigt är visserligen sant, men jag har inte det problemet längre eftersom jag varken är en tjockis eller smalast längre.

http://sofiiejohansson.blogg.se/2010/february/vi-har-val-alla-hemligheter.html

http://sofiiejohansson.blogg.se/2010/march/utkast-mars-7-2010.html

Äh, några fler hemligheter har jag allt. Men jag har inte bestämt mig för om jag ska hålla inne lite på dem, eller om jag ska dela med mig redan nu...


Skämt och sido, självgod eller inte - jag trivs

Jag trodde det skulle vara en omöjlighet att säga, efter all kritik och självplågande jag hållt på med. Men jag trivs i mitt eget sällskap. Att återigen gå förbi spegeln. Och dansa och hoppa omkring som jag vill, men samtidigt klara av att slappa i soffan.

Min bror ser mig redan som självgod. Och varje gång han säger det blir jag konstigt nog alltid förbannad. Inte för att jag ser det som någonting negativt. Och absolut inte för att han kanske har rätt. Utan jag blir förbannad för att han säger det på ett sätt där jag skäms över att tycka om mig själv.

Men efter en stund med ingenting annat än mig själv och musiken, så har jag kommit fram till att jag inte har någon som helst anledning till att skämmas eller bli förbannad. Jag kan säga det nu, jag trivs med att vara jag. Jag älskar mig. Han borde ju veta hur svårt det är att inte tycka om mig. Han som alltid älskat mig så mycket!!! Han kan inte låta bli.


Om osten är målet finns det alltid fler vägar att ta

Gamla sanningar leder inte till ny ost
Ju snabbare du släpper taget om gammal ost, desto fortare hittar du ny
Att tidigt upptäcka små förändringar hjälper en att anpassa sig till de större som är på väg
Den som börjar röra sig i en annan riktning hittar lättare ny ost
När man inser att man kan hitta och tycka om ny ost, ändrar man kurs

Om du inte förändras, riskerar du att utplånas


Om vi delade mig mitt itu skulle det rinna åt två olika håll.

Jag är utmattad. Försöker hitta en anledning till att inte åka. Men jag vill åka. Jag tycker att det ska kunna bli roligt. Jag vill fira Cassandra. Men jag är rädd. Vill därför inte åka. Känner mig obekväm. Har ingen bra present. Är super trött. Orkar inte ens duscha. Vill egentligen bara lägga mig i soffan.

Jag får för mig att jag inte vill åka av den anledning att jag tycker det är enklare att bara vara hemma. Vill se Real Madrid - Barcelona och äta mina nötter. Men tänker att jag faktiskt säger att jag ska bryta mönster. Undrar ändå om det här är rätt sätt?

Jag är nervös. Nervös för att träffa människor jag inte känner. Nervös för att träffa människor jag en gång känt men absolut inte känner längre. Men jag känner för att jag vill åka. Tror att det kan bli jätte roligt. Vet att jag skulle ångra mig om jag inte åker. Jag vill ju fira Cassandra. Cassandra ställer upp. Hon bryr sig. Det har dem alla gjort, men jag vet att jag varit svår. Jag vet att det är allt på ett kort. Men jag vet inte ifall jag vill spela kortet. Mitt horoskop säger att jag inte ska spela några spel idag. Jag mår bra utan. Då slipper jag vinna, och jag slipper att förlora. För jag vet ännu inte om jag vill vinna igen, eller om jag faktiskt kommer vinna genom att förlora - helt och hållet.



Världen förändrar sig varje dag, och ibland hinner den aldrig blir densamma igen

Hon sminkar på sig ansiktet på bussen. Meter för meter. Steg för steg, blir hon någon hon inte är.
Vi skruvar på oss leendet på vägen till läkaren. Steg för steg. Meter efter meter, känner vi något vi inte känner.
Han spänner på sig musklerna på vägen till skolan. Meter efter meter. Steg för steg, blir han någon han inte är.
Jag tänker över vad jag ska säga på vägen till mötet. Meter efter meter. Sekund för sekund, säger jag något jag inte känner.

Han ber mig slappna av på stolen mitt i mot. Pratar för att lugna mig. Ord efter ord. Steg för steg, uppmuntras jag att vara den jag redan är.
Dem ber mig släppa alla onödiga krav. Sekund för sekund. Ord efter ord, ger jag ännu en pusselbit av den jag redan var.
Du ger mig en kram öppet på gatan. Försöker hålla kvar de sidor som tynar bort. Sökande efter sökande. Blick efter blick, söker vi efter den jag åter kan bli.



I en tecknad film får man aldrig se hur de tar sig upp

Det kan vara lättare att hjälpa den man har bredvid. Ge tips och råd om att göra det som är rätt. Kanske för att det känns mer okej att bry sig om andra, än sig själv. För att det är lättare att se sina egna misstag i en annans beteende. Eller att vara stark när någon annan känner sig svag. Inte för att trycka ner henne ännu längre ner, utan för att man själv ska bli tillräckligt stark för att kunna lyfta upp henne, utan att själv hoppa ner i gropen.
I mitt fall handlar det om att jag vill se någon annan gå före. Jag vet exakt vad som är rätt, jag vill bara ha någon att följa, så jag vet att jag inte går vilse. Någon som får mig att sätta igång. Som kan visa hur man tar det där första, krävande, steget åt mig, utan att själva behöva hoppa i gropen för att lyfta upp mig.

Som det verkar vara, står vi och trampar på samma plats. Och i en tecknad film, när man trampar eller går på samma plats för länge, grävs en grop jorden. Jag tänker främst på vargen i bamse. Som funderar och funderar samtidigt som han går fram och tillbaka. Gropen blir djupare och djupare. Han tar sina steg, men kommer varken framåt eller bakåt. Bara neråt. I den tecknade världen känns allt så logiskt. Och just den logiken känns lika logisk även i min värld. Men hur tar man sig upp? Jag fick aldrig se hur vargen tar sig upp när han fick sin idé. Vi får aldrig se hur han tar sig upp när han väl bestämt sig för att utföra planen.

Inte ens vargen i bamse kan hjälpa mig att sätta igång. Han tar sig upp för att utföra planen. Han tar det där första, krävande, steget, utan att behöva någon som hoppar i gropen för att lyfta upp honom. Men jag fick aldrig se hur han tog sig upp. Han tar det där steget som jag själv fasar över. Det där steget som skrämmer mig. För jag ljuger så jag tror mig själv när jag säger att jag är bekväm i mitt hål. Men hur kan jag säga att jag är bekväm om jag är så desperat att jag söker svar i bamse?

Jag ser det så tydligt idag.
I en annan människa, med ett hål, lika djupt som mitt. Jag gav henne råd. Jag beföll henne att ta sig uppåt. Jag gav så enkla råd, men väntar på att hon ska gå först. Att hon ska visa mig hur man tar det första, krävande, steget upp ur gropen. Allt för att få henne att inse att ingen kan hoppa ner i gropen för att sedan lyfta upp henne. Det gäller att klättra och kämpa sig ur den där logiken. Att vara den som börjar, och visar vägen för någon annan.

I get lost in this world

För någon dag sedan satt jag på bussen. Det klev på en kille, bara något år äldre än mig. Han hade den finaste ungen jag sett på länge. En mörk liten flicka med en röd overall. Hon var så söt att mitt goda humör inte kunde klara av att vara tyst. Så jag sa till killen att han hade en jädrans söt flicka med sig på bussen. Jag frågade vad hon hette och han svarade artigt på frågan. Tillslut tittar han på mig och säger, du förstår att jag inte är singel va?

Faktiskt blev jag så chockad att jag tog första bästa utvägen. Jag hoppade av bussen. Röd i ansiktet och med armen i pannan. Jag skämdes sådär mycket att jag hade gjort vad som helst för att kunna gå genom jorden. Fan vad pinsamt! Kunde inte förstå hur han hade tolkat det som att jag flörtade med honom.

Det tog inte lång tid innan jag ångrade att jag hoppade av bussen. Dels för att det var skit kallt och jag inte var framme, men mest för att jag sprang ifrån en obehaglig situation. En situation, som egentligen skulle låta honom skämmas, inte jag. Han tog för givet att jag flörtade med honom, som om det inte fanns några andra alternativ. Självgod? Eller är det så vi bygger upp verkligheten i Sverige? Att man är ute efter någonting när man är snäll mot någon annan? Att vi ska hålla inne på komplimanger för att inte bli för mycket. *Inte gå fram till en okänd människa som gråter, för att man inte ska lägga sig i. Eller helt enkelt sitta tysta på bussen för att grannen mitt emot inte ska tro att man flörtar...?

Vi har väl alla hemligheter...

Jag älskar att titta på snyftfilmer. För då har jag en anledning att gråta. Och ibland gråter jag för att jag verkligen får för mig att jag är en av dem. Att jag också lever i en film.

Jag har 4 drömkillar. Och jag brukar tänka på dem i smyg. För jag kan ju inte säga att dem är 4. Vanligtvis ska det ju bara finnas 1.

Dessutom vågar jag inte skriva namnen på killarna, för jag tror inte att någon utav dem faktiskt vill vara 1 av dem 4.

Av alla bästa vänskaper jag haft, är Nattis den som stått närmast. Sofia är nog den sista jag skulle vilja svika. Men Nattis och jag har haft den vänskapen jag gillat mest.

Ibland när jag tittar på One Tree Hill kan jag känna igen mig så mycket i Peyton. Fast om jag skulle vara Peyton skulle jag aldrig leta efter en Lucas Scott, jag skulle vilja hitta en Jake, men utan barn.

Jag är avundsjuk på Fidde och Camilla. Och alla andra som har ett sånt där super bra förhållande. Men det säger jag aldrig till någon. Därför är det en hemlighet.

Om jag ska tala om vilken egenskap som jag tycker är min bästa, skulle jag vilja säga min styrka. Men dem som läser min blogg skulle förmodligen tycka att jag ljuger då. Hur kan hon säga att hon är stark när hon fortfarande är deprimerad?

I min minneslåda har jag sparat en napp bara för att den låg på marken sista gången jag pratade med 1 av de 4 killarna. Det ligger en del skitsaker i lådan. Men allt betyder någonting. Jag har sparat riddaren som jag hade med i Italien. Pennan jag la i mikron i skolan. Julkortet som jag fick av "min classmate" Linda i 1an. Strumporna jag hade på West Coast Riot och smålappar hit och dit.

Ibland loggar jag in och ut på msn, bara för att se ifall någon skriver till mig. Och när någon väl skriver, kan jag sätta mig själv på inte vid datorn, bara för att jag inte är pratsugen.

Om jag skulle lyssna på en låt en hel vecka skulle jag spela Something Corporate - Konstantine dygnet runt.

När jag tittar mig ordentligt i spegeln är jag oftast ganska nöjd med mitt ansikte. Förutom när det växt ut någon jobbig finne, som inte borde vara där.

Många gånger har jag klagat över saker och ting, bara för att få känna att någon bryr sig om mig.

Mina favorittrosor är ett par bomullstrosor som jag har haft sedan högstadiet. Men dem kan jag inte använda till alls många byxor eftersom jag inte uppskattar troskanten jag får av dem.

När jag är för trött struntar jag i att borsta tänderna. En gång borstade jag varken morgon eller kväll.

Om jag skulle förklara mig själv med tre ord skulle jag säga Stark, Rädd och Klok. Men om jag skulle säga det så någon hör, skulle jag förmodligen ändra orden och säga, Orolig, Känslosam och Nyfiken.

När någon är svagare än mig blir jag automatiskt starkare. För då får jag för mig att jag ska rädda den.

Jag använder nog bloggen som ett sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse. Jag är nog rädd för att inte alla ska se. Att dem ska missuppfatta mig och blunda för problemet.

Varje dag hoppas jag på att vara någons drömtjej. Och jag hoppas ännu mer på att jag fick veta, om det nu är så att någon tänker på mig.

När människor som jag inte förväntar mig ska bry sig, bryr sig (som t.ex. Alexandra Rosén, Christoffer Domare, Christian Samuelsson, Ulrika Larsson, Conny Karlsson, Yvette Fahlman eller Madeleine Broström) betyder det jävligt mycket för mig. Och det kan vända en hel veckas negativa tankar.

Jag har lätt att släppa människor inpå. Men svårt att hålla kvar dem.
Jag har lätt att skrämma iväg människor genom att vara alldeles för öppen.
Jag har lätt att berätta vad jag känner. Men svårare att berätta vad jag tycker.

Jag har svårt att vara ensam. Men lätt för att gå själv.
Jag har svårt att göra mitt bästa, om jag inte har någonting att skylla på.

Issa är en av få som får mig riktigt avslappnad och lugn.

Vissa kvällar pratar jag högt med Farmor. Och de kvällar jag gör det, har jag alltid slutat med att nämna Jonas. Jag vill att hon ska skydda honom.
När jag pratar med Farmor får jag dåligt samvete över att jag inte pratar med Farfar på samma sätt. Men vi var aldrig så tajta. Inte som Farmor.

Järnvägar och flygplan är två riktigt stora skräcker i mitt liv. Mestadels för att jag känner mig så kontrollslös. Men värst är det nog att inte räcka till.

En röst i mitt huvud säger åt mig att jag ska vara smalast. Jag skulle gärna vilja äta allt jag kan tills jag får ont i magen och måste knäppa upp byxorna. Men det funkar inte. Jag kan inte vara en tjockis samtidigt som jag ska vara smalast.

Ibland kan jag gå på stan och låtsas som att jag inte ser människor som jag känner igen, bara för att jag ska slippa småprata. Men andra gånger ser jag inte ens människorna, eftersom jag struntar i att använda mina glasögon eller linser.

På tala om det, jag är riktigt dålig på att småprata. Jag är bättre på den djupa delen. Men har förstått att den oftast skrämmer iväg folk. Åtminstone om jag inte känner den allt för väl.

Jag är rädd för intima situationer. Tycker inte ens om att prata om dem. Jag kan ju inte säga att jag är rädd. Det är inte coolt nog. Alla är ju kåta. Alla snackar om att ligga.

När jag säger att jag inte vill ha någon hjälp, vill jag egentligen ha det. Men är för stolt att erkänna det.

Efter klockan 22 på kvällarna blir jag oftast sugen på att äta fil och flingor. Men det är inte ofta jag tillåter det. Jag tuggar på ett tuggummi istället.

När jag satt på familjesamtalet satt jag och tänkte att jag inte är det största problemet i familjen. Även om jag hade varit frisk hade vi fortfarande varit ganska delade. Men vi jobbar på det.

Ibland struntar jag i att äta, bara för att bevisa att jag kan. Som om jag tror att det är en bra sak. Att jag är stark då.

Jag saknar lärarna på skolan, men gör ändå ingenting åt det. Jag är för blyg för att ta tag i det. Jag vill, men det är lättare att låta bli.

Jag saknar min gamla mobiltelefon. Eller åtminstone mina gamla sms.

Gustaf är en person som jag verkligen saknar, och jag ångrar att jag lät honom gå. Men jag vet inte hur jag ska göra ifall jag ska få honom tillbaka på det sättet jag hade. Det kan nog aldrig bli så. Inte så tryggt.

Jag tycker livet är bra, men är inte nöjd. Varför ska man näja sig med bra, när man kan få någonting som är bättre?

Överraskningar är någonting av det bästa jag vet. Det får mig att känna mig speciell.

Jag söker tröst hos människor som inte kan trösta mig, bara för att jag ska kunna bevisa att "ingen kan". De enda jag frågar om hjälp, är dem jag redan vet är omöjliga.

Det är ofta jag testar människors tankar och känslor, bara för att se hur mycket jag betyder. Bara för att se om känslorna är äkta.

Jag går ofta tillbaka och tänker "tänk om jag hade sagt så", istället för att tänka framåt och rätta till det innan jag gör samma misstag igen. Det är ju trots allt bättre att ångra ett misstag som blev fel, än någonting jag aldrig gjorde.

När Kristin lånade med mig sin mp3 till cypern, för att jag skulle slippa vara rädd, insåg jag att jag vill bli som henne. Det är ingen ide att vara rädd.

Människors åsikter väger tyngre än deras handlingar, enligt mig.

Ofta får jag höra att jag har för höga krav på killar. Men sanningen är den att jag inte har några speciella krav överhuvudtaget. Jag använder bara det som ett sätt att dölja min osäkerhet på.

När jag svarar att jag mår bra, men tittar bort direkt, då mår jag inte bra. Och hoppas på att den där blicken var tillräcklig för att någon ska fråga varför. Men inte på bussen. För på bussen mår jag alltid "bra". Vem vill vara ett offer på bussen?

Peter, Mathias och Daniel är tre killar som verkligen kan få mig att glömma mina bekymmer. Mycket på grund av det är anorexi-sofie livrädd för att vara med dem. Men jag älskar det. Fast jag säger det aldrig till dem... Vill inte vara för blödig.

Jag har alltid velat gå på en riktig date. Med middag, fina kläder och en promenad i någon park. Men jag är alldeles för feg för att fråga. Det verkar inte som att folk gör så här i Sverige.

Jag säger ofta att jag är patetisk, men vägrar ändra mig eftersom jag tycker att jag är ganska bra ändå.

När Lena sa att hon tror att jag kommer bli någonting stort fick jag gör mig att jag skulle bli det. Men undrar varje dag hur jag ska ta mig dit.

Rädslan för att vara sjuk i resten av livet är mycket större än rädslan av att Inte vara sjuk. Ändå säger jag att denna jävliga rädsla om att vara frisk är den största.

Igår på mötet sa jag att jag har två människor jag skulle kunna dö för. Och det är mina två syskon. Men jag hoppas självklart att jag aldrig behöver ställas inför det valet. Men ja, sant är det!

När Simon frågade mig vad som gör mig glad fick jag tänka i flera minuter för att hitta någonting. När jag tillslut kom på någonting var det "sommaren". Vem säger så? Jag blir ju glad av min omgivning. Klart slut.

Jag sa till Per att jag inte trodde att det skulle göra någon skillnad om folk visste mina små hemligheter. Men jag känner ändå att det kan vara värt att prova. Ingen lär ju dö av dem.

Din knäckemacke-middag knäckte mig

Jag vet inte ifall jag sitter och gråter av smärta, av rädsla eller av ren frustration. Chansen för att det är en ihopbakad variant av alla tre doser är nog störst, och förmodligen den som är mest logisk. Jag gråter av smärtan över att inte få göra de saker jag vill. Smärtan över att veta att alla krav och numera vara tvingad att följa dem. Jag gråter av rädslan av att inte ha kontroll. Rädslan för att jag är för skadad. På samma sätt gråter jag av frustrationen av att försöka vara på två platser samtidigt. Men också frustration över att vara beroende av en slags hjälp som igår inte fanns hemifrån.

Hans knäckemacke-middag tog knäcken på mig. Att så oansvarigt ta för givet att jag klarar mig själv förstörde hema min starka fasad. Hans knäckemacka blev mitt fall. Jag hag tagit mod att berätta att jag mår så mycket sämre av att äta när andra låter bli, och han går och gör sig en hårdmacka som om det vore normalt att äta det till middag. Som om det är okej, även i er värld. Tanken lockar så fruktansvärt och det gör mer än jävligt ont att veta att jag inte får. Att jag måste äta mer än honom, annars förstörs jag. Han ska vara glad att jag idag tillät mig att gråta, istället för att glädje ätstörningen och göra som den ville.

Tanken av att veta att jag gråter även för en dos ångest är mer än en besvikelse. Men tanken av att veta att jag numera har ångest över två saker är dubbelt så hård. De säger att det är ett tecken på att min kropp är tillbaka. Men mina fysiskt låga värden är en spark i ansiktet. Alltså ingenting som jag har tagit särskilt positivt. Därför finns ångesten. För att jag är rädd över att min omgivning ska tappa hoppet om mig. Det känns ju trots allti inte särskilt logiskt att ett framsteg ska visa ett steg tillbaka...
Jag antar att jag får stå mitt kast. Jag sa att jag skulle svika henne, och svika henne är det jag gör när jag nu tar hjälp och går emot. Hon säger att hon ska göra livet surt för mig. Att jag ska få det bevisat att jag gör ett misstag. Att det är svårare att leva utan, än tillsammans.

Hon har så rätt... Det är förjävligt att leva ensam. Och det blir ännu svårare när jag inte omringas med de människorna som skrämmer iväg henne. De som skyddar mig från hennes fysiska misshandel. Och som torkar mina tårar.

Jag läntar till lördag! Då slipper jag vara rädd för att hon ska skada mig. Då har jag mina människor.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0