368.208 människor. Plus jag då...

(- Delar av min uppgift om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, som Per gav mig för snart 4 år sedan. Gjorde han det för att se om jag kunde hålla måttet som hans flickvän? Mitt undermedvetna svar borde i alla fall ha fått medalj. Istället fick jag en pojkvän. Inte illa det heller faktiskt!)

 

(...)Och när vi just är inne på det, individer alltså, som är det enda som jag egentligen tycker spelar någon roll, så tror jag att det hade varit 368.208 människor för mycket som hade behövt ställa sig framför ett beslut som dom innerst inne inte vill. Precis som när man fastnar i en gammal vana. Som en gång i tiden fick en att må bra, men som satt sig själv i ett fack där man inte längre kan se lyckan i att vara där. Just på grund av att det har blivit just det som det är – en vana alltså. En vardag! 

 

Precis som att man glömmer bort vad det faktiskt är för nånting. Eller vad man ens tycker är Viktigt. 

 

Vad jag har förstått, av att läsa om händelser för flera 100 år sedan, och samtidigt levt 22 år i nutiden, så finns det inga regler varken i krig eller kärlek. Jag lärde mig det på lågstadiet när min första pojkvän bråkade med mig för att vinna mitt hjärta. Och sedan vårdade det för att sedan kasta det i backen. Jag må kanske varit 7 år och väldigt oerfaren, men jag var tillräckligt gammal för att inse att det gjorde lika ont som när han hade dragit mig i håret innan vi ens hade blivit ihop. 

 

Och det var inte det att jag hade läst en bok om regler för hur det skulle gå till, eller hur det skulle kännas (för jag är säker på att det fanns lika många forskare eller analytiker redan på den tiden). Utan, det finns inga regler just av den enkla anledningen att det inte är någonting som man kan styra. För jag lärde mig också att gränsen mellan sakers motsats är hårfin. Som en tanke mot ett agerande, kärlek mot hat eller (enligt min mening även den absolut finaste) fakta mot en känsla. 

 

För, en känsla är någonting som växer. Och den växer oavsett om det är på 1700-talet eller år 2014. Faktum är att den till och med växer även fast den är positiv eller negativ. Och i det här fallet har den växt till en lust. Som i sin tur växt till ett behov. Som slutat med att fler och fler människor inte längre kan tro att de kommer bli lyckliga om de inte säger stopp och blir självständiga.
   Jag kan inte tänka mig att det är någon som helst skillnad på människors behov, då som nu. I grund och botten vill alla samma sak. Om det handlar om att bryta från en kontinent, ett jobb, en partner eller hobby spelar egentligen mindre roll. Vi har samma desperata frustration. Den stora skillnaden på människor är bara vilka metoder vi väljer att ta till. Och vem som är klokast? Det vet inte jag. Vi alla har bara olika förutsättningar för att bryta oss loss. 


Vad är livet värt? Vad betyder något på riktigt? Och vad är det vi håller så hårt om, som är så jävla viktigt?

Ibland gråter jag när jag tittar på TV. Ibland skrattar jag när jag ser ett barn på bussen. Och allt för ofta bli jag arg när jag läser nyheter på sociala medier. Ibland har jag ingen som helst koll på mig själv, och kan till och med ha svårt att följa mitt egna mönster. Men jag tycker ändå att det är helt okej att det är en massa fel på mig! 
Vissa skulle kanske kalla mig mer intensiv och impulsiv än vad många andra är. Jag pratar med varenda muskel i kroppen och jag har åsikter jag pratar högt om. Medan andra skulle kalla mig beige - mellanmjölk - helt normal. 
 
Vi har alla, oavsett ålder, kön eller status, en daglig kamp för att ta oss någonstans överhuvudtaget. Ibland är det inte ens viktigt att vi går framåt, bara vi går någonstans. I cirklar, åt sidan eller bakåt. För egentligen handlar det bara om att få en plats. Vi är allt för många som verkar tro att vi enbart kan vinna någonting betydelsefullt när en annan människa bekräftar vår existens. Men ofta när du får en plats innebär det att du tar någon annans. Och vad händer med oss när vi blir den som blir bortvald? När du inte längre lyckas platsa i det vardagliga systemet, vad har vi då kvar för alternativ? Att inte hålla oss inom ramarna? Vara onormal, och hitta egna sätt? Eller ska vi bara se till att fortsätta gå, vidare, utan att veta vart? 
 
Nej nu måste vi faktiskt sluta. Vi måste stanna upp då och då för att ta reda på vad vi vill göra, coh vart det är viktigt för oss själva att gå. Vi måste sluta med att vara rädda för att inte passa in, och bli bättre på att ta makten över vårt eget. Och viktigast av allt - vi måste sluta jämföra perfektion!
  
För när vi väl vågar dyrka vår egen självbild, så verkar vi skämmas. Vi bygger in någon slags känsla där vi har svårt att finna någonting alls utanför sidor som instagram och facebook. Vi verkar tro att livet handlar om den status du har i vår digitala värld, och att det är utifrån det som vi bygger upp en slags bank för att sedan köpa oss själva lycka. Men hur kan vi vara lyckliga av att tro att vi vårdar de relationer vi har, så fort vi trycker på gilla-knappen? Hur kan vi tro att du är mer värdefull om du lyckas ta en bild där du får gillningsrekord? Och hur kan vi gång på gång våga lägga vår egen lycka i någon annans händer? 
 
Det är då jag kan tycka att det är en brutal värld vi lever i. Jag vill att vi ska sluta jämföra märken, gillningar, våra kroppar eller nollor på våra konton. Jag tycker att vi har kommit så långt ifrån sunt förnuft och hur det egentligen skulle kunna vara.
Och det skrämmer mig att tänka på framtiden. Hur blir det nästa årtionde, när vi har utvecklat alla piller, bilar, telefoner och apparater så vi tillslut slipper kämpa för att leva. Då, när vi slutligen går omkring som robotar och försöker hitta snabba sätt att få mer makt. Hur blir vi då? 
 
Det skrämmer mig att tänka på en värld utan känslor. Det skrämmer mig att vi har startat en värld där det är helt okej att vara social över internet. Det skrämmer mig att vi inte använder all potential vi har. Ändå känns det som att det är så många som trycker på gasen för att komma lite snabbare fram med hjälp av genvägar. På riktigt, ska jag verkligen få upp tips på min skärm på hur jag kan tjäna snabba pengar, när jag googlar på ordet Makt.
Är makt lika med Pengar? Är makt lika med status? Då vill jag inte förknippas med det ordet alls. 
 
Så... Om framtiden utvecklar robotar (eller vad vi nu är kapabla till att bli när känslor inte längre existerar. Ja, då vill jag bara säga att...Du missade livet...Och jag är ledsen för din skull. För, såvitt jag vet, så är känslor det som styr livet, och inte makt eller pengar. 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen?

 

Under en lång tid är det många utav er i min närhet som har fått höra mina tankar och rädslor om förhållanden. Jag har varit tillsammans med honom i snart 2 år nu, och jag har bollat mina tankar framåt tillbaka flera gånger. Jag har aldrig älskat honom mindre någon av dessa tillfällen, men jag har ibland haft svårare med att se anledningen till varför vi människor väljer att leva tillsammans på de här sätt vi gör. Vi gör saker som förväntas av oss, vi förlitar oss på att kärleken ska leva kvar, trots att vi glömmer att föda den. Och rädslan för att bli tagen för givet, ja vart ska jag ens börja? Ska man verkligen behöva vara rädd för någonting som vi själva måste påverka? För ni alla förstår väl att vi måste göra det?

 

Jag vet faktiskt inte om alla förstår, tyvärr. Jag har sett alldeles för många förhållanden gå till spillo. Jag har sett alldeles för många jämförelser med förhållandens fasad och kärna. Och jag har sett alldeles för många som slutar vara Kära, när dom har börjat Älska varandra. Som låter förhållandet gå på autopilot samtidigt som dom är intima med varandra då och då. För det är vad som förväntas av ett par - att man ska vara intim och mental med varandra. Det förväntar sig även att man ska göra saker tillsammans, precis som att man delar ett och samma liv. Och om man inte delar det, då pratas det bakom ens rygg, eller rakt upp i ansiktet också för den delen, att man inte har ett bra förhållande. Jag hörde det, och jag trodde det. Så jag har försökt hålla mig inom ramarna. Köpa lakan, gardiner och matchande träningskläder. Jag har mått bra av tanken av att framtiden är säkrad. Att jag kommer bli älskad av denna man i resten av mitt liv. Det är fantastiskt! Det är det verkligen. Men jag är även fantastiskt rädd. Och fantastiskt arg. Jag är inte som Du. Han är inte som din pojkvän. Ni är inte som oss. Och normen är inte vår. Den är inte er. Och den är inte någons. Det är vi själva som skapar våra relationer. Det är vi själva som bestämmer hur vi ska forma den och det måste innefatta att vi måste kämpa för den.

 

Och vet ni vad, Kämpa behöver inte alltid betyda att man ska bli utmattad, svettig och trött. Det handlar för mig om att aldrig ge sig. Det handlar om att anstränga sig, och i det här fallet, hitta vägar som leder till din partners kärlek. Det handlar om att vi behöver göra små saker för varandra varje dag, som Inte innefattar vem utav oss som ska plocka in disken. Och för mig handlar det om att somna, och känna efter vad det var som gjorde att jag är kär i honom idag, igen, fortfarande, än.

 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen? Jag blev kär i Per för mer än 2 år sedan, av den enkla anledningen att han fick mig skratta. De andra, (typ 760) dagarna, har jag blivit kär i honom för att han pussar mig godmorgon, han pussar mig godnatt, han kramar mig bakifrån, han kramar mig framifrån, han sätter på exakt rätt skiva när jag säger "det spelar ingen roll", han berättar hur fin jag är, han skämtar, han skämtar extremt mycket faktiskt, och han har en lätt syn på livet. Han ger mig respekt, han förtjänar respekt, han bryr sig om alla levande varelser, han sätter upp post-it-lappar, han är tävlingsinriktad, och han är (som tur är) en bra vinnare. Jag har haft dagar då jag har blivit kär i hans impulsivitet, hans blick när han tittar "under luggen" på mig, när han dansar helt befängt i vardagsrummet, och när han ger mig kaffe på sängen, han har överraskat mig med blommor, han har lagat god mat, han har bjudit mig på restaurang och han hämtar täcke till soffan när jag är sjuk.

 

Så vet ni vad. Under dessa 760 dagarna har det ibland tagit längre tid att se det, men det är inte för att det inte har funnits där, utan just för att jag ibland glömt bort att se på det jag har tittat på.

 

Så låt oss säga att du förlorade ditt korttidsminne, och alla dina känslor och tankar var neutraliserade, varje dag. Skulle du bli kär i olika människor varje dag, eller skulle du blir kär i samma person, igen, på nytt, ännu en gång?

 

 

Idag blev jag kär i Per när han stoppade om mig innan han gick till jobbet.

 

(fantastisk känsla faktiskt, 

- att vara kär alltså,

inte att vara sjuk då förstås)


Vi är alltid människor som älskar de människor som någon annan hatar. Och hatar någon som någon annan älskar

Jag vet inte vad det är med oss människor och vårt begär att hela tiden ha mer. När jag försöker förstå Varför blir jag alldeles mållös. Jag förstår inte vart allt hat kommer ifrån. Och jag kan inte förstå varför vi vill använda det mot varandra.
 
Vad jag heller inte förstår är att människor verkar bli chockade när människor i vår närhet väljer att sluta ställa upp. Är det egentligen så konstigt? Om vi bara skulla lägga hälften så mycket energi på att ge varandra kärlek, istället för att klaga på vad han gör, eller inte gör - då kanske vi hade orkat göra de där småsakerna som vi tycker att vi gjorde för varandra i början. 
 
Min gamla kollega sa en gång att det finns fåtal idioter i världen. Trots det, finns det så otroligt mycket idioti. För vi umgås med människor vi inte passar ihop med. Skapar en relation med någon som inte tycker samma saker är viktiga. Sedan klagar vi på att vi inte får det vi vill ha, och gör idiotiska saker på grund av en fruktan och längtan.
Vi kommer alltid vara människor som älskar de människor som någon annan hatar. Och hatar någon som någon annan älskar. Vi är också många som förstår att det ofta är bristen på kärlek som gör oss mer hatiska. Men ändå verkar vi inte kunna undvika att det fortfarande sker. 
 
 
För det är garanterat kärleken som ger oss energi till att göra småsaker vi egentligen inte tycker om. Och det är hur människor beter sig jämtemot oss, eller folk i vår omgivning som skapar vad vi tycker och känner för varandra. Och hur gärna jag skulle vilja säga att jag inte tyckte illa om någon - så är det fler människor, till och med människor som inte ingår i min vardag, som ger mig anledning till att bli besviken på mänskligheten. 
 
 
Nu har det gått så långt att man inte ens får älska sin partner hur man vill. Den ska hållas inne för vissa, och överdrivas för andra. Jag kan inte längre bara sitta och låta det vara så. 
Därför, vill jag aldrig vara din vän. Det betyder inte att jag är en idiot, att jag är en hatisk människa eller spottar på dig eller världen. Det betyder inte att jag snackar skit bakom din rygg, hittar på historier för att andra människor ska få en sämre syn på dig, eller fäller krokben för ditt liv. 
Utan, det är vad det betyder  -  jag älskar mina närmsta lite mer, och förvandlar ditt hat till en positiv sak för dom. Och jag ber dig att använda Ditt hat till att älska de i Din omgivning lite extra, och sluta hata mig för hur jag väljer att älska mig själv och min omgivning.
Du vinner ingenting hos mig längre.

Vi hittar kärleken i glädjen, medan de hittar kärleken i sin sorg

 Jag sitter på balkongen och andas. För första gången på flera veckor lägger jag energi på att känna hur mitt bröst åker upp och ner och hur luften jag andas in känns. Det är en fantastisk känsla att känna hur man andas. Och det är en ännu mer fantastisk känsla att känna efter, helt utan smärta. 
 
Jag har väntat på att mina ben ska svika mig och att jag på något sätt skulle ramla samman. Jag har pressat mig själv en längre tid, och samtidigt väntat på att mina fötter ska börja värka så mycket att jag tillslut inte vill fortsätta gå. Och jag har väntat på att kroppen, samt mitt andetag, ska kännas så tung, att jag gråter en flod för att försöka göra mig lättare. 
 
Ibland tycker synd om mig själv för att jag tycker att jag jobbar för mycket och har alldeles för lite fritid. Ändå hinner jag med en resa till Spanien. Och på en söndag sitter jag i skräddarställning och skriver långa texter istället för att åka till Karin, som jag saknar. Jag vet inte vad som är livets eviga uppgift. Eller universums största mysterium, men vi tycks alla söka. Vi söker efter det vi inte har, istället för att söka efter det vi värdesätter och behöver. Någon som vi kan dela tankar med, eller helt enkelt hitta någon att dela sin säng med.
Och medan den ena söker efter trygghet, söker den andra äventyr. Och när den andra söker i sorgen, söker den förste i glädjen.
 
Det är då jag tänker på att vi alla människor blir förälskade och kära på alla möjligt olika sätt.
 
 Det kanske är det som är den stora planen trots allt. För vi har de som blir kära i varandra för att deras bästa vänner redan är ett par. Och de som blir kära för att de har samma stil. Sen har vi andra som blir kära i varandra för att deras omgivning förde dom samman. Och de, de som blir kära för att de båda är ensamma. 
 
Och det spelar ingen roll om kärleken kommer som en överraskning eller om den kommer från ett ställe som vi inte kan förklara. Vi blir kära i varandra på alla möjligt olika vis och medan vissa inte har någon som helst aning, så sitter andra med en så stark övertygelse, som inte ens universum skulle klara av att rubba.
 
 
Han sa att han blev kär i henne när hon tog honom hårt i nacken. Medan hon sa att hon blev kär i hans dominans. Och när han blev kär i någon som skrattade vänd mot ljuset. Blev hon kär i honom för att han fick henne att le. 
 
Och så har vi alltid dom som alltid gör samma misstag. Som hoppas att någon ska förstå och sedan kastar armarna runt sig själv istället för någon annan, och håller världen på utsidan. Och vi tror att vi skrattar tillsammans, men det övergår snabbt i att grårta ensam. Vi undrar vem som ska ställa sig mitt emot och hålla en så stadig blick mot oss att allt annat blir självklart. Men problemet blir istället att vi själva flackar så mycket med blicken, för att ens kunna se hur stabil motparterns faktiskt är. 
 
 
Och det är då jag undrar ifall du fortfarande skulle kunna känna smaken av vår kärlek
om det var så att vi inte kunde dela den på ett tag.
Eller om dina ögon fortfarande skulle glittra om du var tvungen att sluta titta på mig. 
 
 
För jag ser samtidigt dom som säger att deras kärlek till varandra är död, men ändå sitter tillsammans i soffan och tittar på TV en fredagkväll. Och jag undrar, hur man kan säga att nånting är dött när du fortfarande låter den leva? 
För det är ju så, när du hittar någon som inte försöker förändra dig.
Någon som ger dig både tid och plats. Och hittar någon som inte skyller sina misstag på dig.
När du hittar någon som du inte behöver förklara dig inför - då vet du att du har hittat rätt! 
 
Och vi Har hittat rätt.
- Och det är i det läget jag tror att vi alltid kommer hitta kärleken precis där vi är. 

Kanske handlar det bara om att det är genom honom jag hatat mig själv, och även genom mig själv jag älskar honom

Kanske handlar det bara om att han tog fram en del av dig som du inte ville visa. Att du haft sån enorm kontroll över vilka sidor du visat för människor och att det här framställer en helt annan del. Kanske handlar det bara om att du är rädd för att vara äkta, för att du så jävla länge velat bygga en mur som inte är du. 
Så antingen kan du fortsätta sörja och svära över att han fick dig gråta, eller så kan du gå raka vägen hem och tacka honom för att han fick dig att gå vidare. Vi runt omkring dig älskar dig för vad du än gör, för att vi älskar dig för vad du är. Och vi runt omkring dig älskar honom när du hatar honom, men det måste Du vara den som ska förstå, eftersom det är genom honom du älskar dig själv, och genom dig själv även älskar honom. 

Här är jag, med lyckan mitt i sorgen

Ibland vill jag förlora det vi har, och förlora mig fullkomligt till någonting annat. Och ibland kommer tillfällen då jag är så trött så att jag bara vill ge upp, då jag tror att det skulle vara skönt att få Sakna det här. Få hjärtat helt brustet så jag fick använda kraften till att laga upp det igen. Ibland vill jag bara gå. Gå, gå, gå och lämna oss. 
 
För jag vet att jag kommer förstöra fler materiella saker. Jag vet att jag kommer förstora upp saker som inte har någon som helst betydelse. Och jag vet att jag kommer behöva skämmas över mitt beteende i åratal framöver.
För jag gör så ibland! Jag går över gränsen och säger saker som inte är genomtänkt. Jag utesluter oss, sätter punkt och är envis vid fel tillfällen. Jag vill vara den som kontrollerar, men är alltid den med minst kontroll. För mina känslor står utanför min kropp, jag kan inte dölja nånting. Mina ben går dit dom pekar, och inte dit jag väljer. Och mina val, väljs utan att jag egentligen vet vad jag vill ha. 
 
Det är en evig kamp. En relation visar alltid upp delar hos en själv som man egentligen inte vill visa någon. Därför är det en städnig kamp mellan hjärta och hjärna. Kropp eller själ. Lycka eller hat. Jag har sången With or Without you spelandes i mitt huvud på repeat och jag känner själv hur han är en sån som ger allt, och att jag är någon som aldrig blir nöjd. Som aldrig slappnar av, och hellre har mina händer lösa än fastbundna. Jag låter också min kropp ta emot blåmärke efter blåmärke, och samtidigt är jag den som smäller iväg känga efter känga och skadar dig också. 
 
Det krävs väldigt mycket av en människa att vara tillsammans med någon. Det krävs väldigt mycket att älska. Jag har ofta sagt att jag älskar någon annan, igenom mig själv, vilket alltså betyder att de dagar då jag inte är stolt över mig själv har jag också svårt att vara stolt över någon annan. Att leva tillsammans innebär att synas, helt utan att jag självmant visa upp. Att leva tillsammans innebär att personen kommer se dig naken, utan att du oombett väljer att ta av dig. Vi står jämte varandra i alla situationer - vare sig du är stolt eller inte.
 
Vi ger oss av oss själva. Vi ger bort oss till varandra. Vi väntar, ibland tillsammans, och ibland på varandra. Vi väntar, just för att vi inte vill leva utan varandra. Vi väntar, för att vi vet att kärleken alltid vinner och att vår kärlek står ut. Och vi väntar, för att vi alltid har lyckats hittar stranden genom stormen. 
 
Jag kommer älska den här mannen tills min sista dag, det bara är så! Men ibland vill jag bara gå. Gå, gå, gå och lämna oss. Inte för att jag vill lämna honom. Utan för att jag vill lämna mig själv, i ett förhållande. 

STATUS, ARBETSTIDER, HUR MÅNGA ARBETSLÖSA, HUR MYCKET LÖN - JAG BLIR GALEN

 
Hon vågar inte berätta för sin chef att hon inte kan arbeta längre än till jul, för hon är inte fastanställd och då kanske han tappar intresset i henne och inte ger henne mer jobbtillfällen redan nu.
Han vågar inte ringa till sin mamma och berätta att han har blivit uppsagd. Att han inte klarade av att hålla i sitt första jobb, så som han lovade att han skulle göra. Hans syster däremot, hon vet inte vet vilket jobb hon ska välja. 
 
Vi vågar inte sjukanmäla oss för att det kanske visar prov på lathet. Eller att vår arbetsgivare ska tro att vi inte vill arbeta. 
 
Och hon drar sig för att ringa och berätta sanningen om hennes arbetssituation. Att hon gjorde ett misstag, som hon kanske vill rätta till. Men att det skulle innebära att hon tar någon annans plats. 
 
 
När jag tänker på mitt liv, tänker jag mer på vad jag ska arbeta dessa 8 timmar varje dag, 5 dagar i veckan i ytterligare 42 år. När jag blir besviken på mitt liv, handlar det alltid om att jag vill ändra någonting inom min arbetssituation. Och när jag gör det, mår jag bra av att tala om för mina vänner att jag bytt bana. Hittat en bit av mig själv i ett annat arbete, och dessutom bevisat att det Finns jobb. 
 
Det är precis som att vi har glömt bort de resterande 16 timmarna på ett dygn. Plus de där 48 timmarna på "helgen". Vi lägger fokus på fel saker och undrar varför vi glider ifrån varandra. 
 
 
För jag måste säga att det är så extremt mycket mer värt att hitta den Människa man vill älska i 65 års tid, än att hitta ett arbete som du ska älska fram till du Är 65. 
 

Vi är så konflikträdda så vi skapar andra konflikter i det tysta istället

Vi pratar i koder över sociala medier för att få ut en känsla som vi hoppas att rätt person ska ta åt sig av.
Men när hon frågar om det handlar om henne svarar du att det var om någon annan, ur ett annat sammanhang. 
- det slutar alltid med att någon annan tar åt sig,
tar avstånd och när ni möts igen på stan kan ni knappt prata med varandra.
Ni glider isär. 
 
Och den man egentligen syftade på lever vidare i tron om att man aldrig gjort någon illa... 
 
 
 
Vi borde helt enkelt stanna upp en stund, prata istället för att skriva, och sluta vara så konflikträdda. 

Jag har en helt annan orsak till att komma hem

Deras syn på livet gjorde mig vilsen. Jag la mig ner och tänkte att de förmodligen hade rätt. Att ingenting egentligen spelar någon roll. Du träffar människor, har kul under tiden - men i grund och botten ger det ingenting. Jag lyssnar på musik, har det bra under tiden - men det ger mig ingenting. Jag lär mig ingenting. Jag äter, jag mår bra under tiden - men jag blir hungrig igen. Och om jag sitter inne när det snöar, eller om jag är ute och är aktiv, spelar det någon roll? 
 
Så när han frågade mig hur jag mådde, och vad jag gjorde nu för tiden, så förklarade jag med några korta meningar någonting som har förstod bara när jag berättade att jag nu för tiden tittar på TV - Jag är vilsen! 
 
Och jag har tänkt mycket på vad det kan göra för skillnad om jag är på jobbet en dag, eller om jag sitter inne i lägenheten. Dagarna har visat sig gå likadant i alla fall. Jag mår inte sämre när jag är ute. Och jag känner hur jag egentligen mår, inombords.
 
Och TVn lär mig samma sociala spel som livet. Om man gaddar ihop sig mot någon blir hela gruppen mycket starkare. 
 
Så där satt vi, uppe på taket. Jag lyssnade på deras prat om hur det inte finns bättre, eller mer logiska saker att göra. Tillslut höll jag med. Jag antar att jag ville vara en del av en grupp som gjorde sig starkare. För helt plötsligt hade vi gaddat ihop oss - det var vi, mot det värdelösa livet. Och jag kände att jag hade en plats!
 
två dagar efteråt inser jag att det bara inte är min plats...
 
 

There's something about you, it's like an addiction

Jag saknar dig! 
Jag grät till och med den kvällen då jag berättade det för henne i soffan. Hon tröstade mig igen och sa att jag förtjänade att må bra. Det är onödigt att må dåligt över någonting som samtidigt kan få mig att må så bra. För hon såg hur jag lyste upp den kvällen då du ringde mig helt spontant för att bara prata. Jag blev chockad över hur jag reagerade. Jag trodde ingen av oss var helt säker, att vi båda hade botat varandra från varandra, med varandra. 
 
Och jag försöker få fram att det inte är det som är problemet. Problemet ligger i att jag inte har klarat av att säga det högt längre. Det var längesen jag sa det till mig själv, vilket leder till att det var längesen jag sa det till någon annan, vilket inkluderar att det var längesen du fick höra det! 
Jag säger det inte, för jag vet att det inte kan leda någonstans. Det kan liksom inte bli någon skillnad. Så tänker jag, om jag ändå inte kan förändra situationen så måste jag förändra sättet jag ser på det. Så jag stänger av dig. Jag stänger av dig så hårt att jag inte ens klarar av att se oss tillsammans på samma bild.
 
Fast igår stängde jag in mig igen. Jag tände ljus och tittade på En Dag. Då kunde jag inte hålla tillbaka längre.
Jag saknar dig! Jag saknar dig med hela kroppen. Hela min själ och med alla känslor jag har
- men jag kan inte säga det högt, vilket inkluderar att ingen längre vet.
 
Förutom till min bästis förstås. Hon tycker det är självklart - för hon ser igenom mig! 
(Hon tyckte inte det var ett dugg konstigt!)

Before you talk, listen. Before you react, think. Before you criticize, wait. Before you pray, forgive. Before you quit, try.

- "Du måste vara en av de mest fascinerande människorna som jag vet finns här på jorden. Hade det varit någon annan, vem som helst, hade dom bett alla dom här jävliga människor att dra åt helvete. Du istället bygger upp dom! Jag förstår inte hur du bär dig åt..."
 
- "Jag ska försöka förklara för dig hur jag tänker. Jag tycker nämligen att alla negativa känslor är ganska onödiga. Och om jag vill hålla en positiv känsla i mitt eget liv måste jag välja vilka fighter jag vill ha. Jag vill inte ha ilska i mitt liv. Jag vill inte ha sorgen kvar heller, och då är det upp till mig att se till att de känslorna aldrig tar övertaget i mitt liv. Jag kan fortfarande vara ärlig och säga att saker och ting sårar mig, och vissa saker tycker jag verkligen inte om. Och som i de fall då jag återigen borde "be någon dra åt helvete" så kan jag istället göra klart för de personerna att jag tycker dom har gjort fel. Men jag tycker inte illa om dom för det.
- Jag tror inte att någon blir starkare av den orsaken.
 
Och långsint, vem tror att den vinner på det? För ska jag vara ärlig så tycker jag inte att det finns någonting som är mer onödigt än att gå runt och vara arg på någon.
Jag själv blir bara negativ. 
Och personen jag blir arg på lär sig egentligen ingenting annat än att be om förlåtelse
- och det brukar vara en av de första sakerna som ens mamma och pappa lär oss som liten.
             Vet du vad kuratorer och kompisstödjare är det första dom lär ut?
- Att förlåta!
Förstår du vart jag vill komma? Det är i den cirkeln som man sätter sig själv i en offer-sits!"
 
- "Du sätter huvudet på spiken gång på gång, Sofie. Det där ordspråket som du la upp på din facebook här om dagen om att man ska lyssna innan man pratar, vänta innan man kritiserar osv. Det var jävligt klokt skrivet och jag såg att det var många som gillade det. Det som är coolare, och ännu mer klokt, det är att du tamifan lever efter det. 
Det är många som slåss om att vara en del i ditt liv." 
 

Stones taught me to fly, love taught me to lie, life taught me to die - So it's not hard to fall when you float like a cannonball

 

Jag har lärt mig att när ingen annan bekräftar att det jag gör är bra, så får jag göra det själv
Jag har lärt mig att alltid göra mitt bästa, även om ingen annan ser mig
Jag har lärt mig att majoriteten tycker att den svåraste personen att imponera på är sig själv 
Jag har lärt mig att vara en vän som ger till en självupptagen person, alltid kommer skada oss båda
- Mig, för att jag aldrig får det jag förtjänar tillbaka
- Dig, för att hon aldrig lär sig att se vad du får 
Jag har lärt mig att mycket av det jag gör i livet alltid kommer vara obetydligt
Och jag har lärt mig att det är jävligt viktigt att jag gör det i alla fall 
Jag har lärt mig att jag aldrig kan hindra motgångens fågel att flyga över min axel
Men jag har lärt mig att jag kan hindra den från att bygga ett bo
Jag har lärt mig att det är jag själv som bestämmer om det är mina änglar eller djävulska djävular som ska hinna ikapp mig först
Jag har lärt mig att ta förändringar på ett bra sätt 
Jag har lärt mig att man inte är starkare för att man pressar sig hårdast, det är trots allt inte svårt att slå i botten
Jag har lärt mig att det är starkare att säga stopp innan man träffat botten
Jag har lärt mig att det inte alltid behöver vara kärlek, bara för att det handlar om att lära känna någon av det andra könet
Jag har lärt mig att jag aldrig skulle nått toppen om jag aldrig tidigare hade träffat botten
Jag har lärt mig att se motgången som en förklädnad vän
För jag har lärt mig att möta den med tacksamhet för att den istället kan ge mig styrka och klokskap
Jag har lärt mig att livet inte bara består av att ha bra kort på hand, utan att spela de man har väl
Jag har lärt mig att det är jävligt kul att dansa när man slipper ha djävulen hängandes på ryggen
Jag har lärt mig att sätta ansikte på allt jag är rädd för 
Jag har lärt mig att det är sättet jag kan övervinna den på
Jag har lärt mig att det faktiskt är ganska onödigt att gå runt att vara rädd för att leva fullt ut...

 

För jag har lärt mig att bara för att 1 pucko, blev 2 puckon, som gjorde det 3e puckot större, som gjorde att jag föll för det 4e puckot, som var kompis med 5 puckon som gjorde det 6 puckot (alltså mig själv) rädd - så betyder inte det att den 7e, 8e & 9,e människan därefter är puckon!


Att lova för mycket är som att inte lova något alls, men jag har inte gett upp oss än

Ingen av oss vet egentligen åt vilket håll det kom ifrån. Det har varit som en slags dimma i luften hela den här hösten, vilket har gjort det svårt att se klart. Men samtidigt sa vi tillsammans, att om det hade funnits något att se, hade vi sett det. För i början av juni var vädret klart och du hade precis blivit min, då såg vi hela världen. Jag tänker ofta tillbaka på den tiden. Det är ofta där jag vill vara. Men samtidigt försöker jag vara realistisk och tänka att, ifall det hade funnits något mer att ge, hade jag gett det till dig. 
- För du är värd det. 
 
Så om jag hade kunnat följa efter, hade jag fått det. Sen säger jag att om du bara visste tiden, hade jag kunnat offra den för dig. Du sa istället åt mig att gå vart jag vill, för du, du är övertygad om att du kommer sen. Du tycker jag är värd det! Så om vi bara visste den dagen, då hade den varit här. Samtidigt som jag säger att om vi bara visste vilken stad, så hade vi bott där, för du är nog den som jag borde vara med.
 
Minns du natten under stjärnorna? Jag är liksom både som före och efter - på en och samma gång. Ingenting var som på riktigt, och jag försvinner fortfarande ibland. Du frågar vad jag tänker på, och om jag inte hade varit så tyst, hade jag berättat det för dig. Och om jag inte hade varit så rädd, hade jag gjort det. Men jag höll dig även känslomässigt på avstånd, och om du inte vore så hård, så hade du känt det. 
 
 
Det var i slutet av oktober när jag lät honom lägga sig bredvid mig istället. Nånting blev till något annat, något som ingen utav oss ens hade tänkt. Det värker i bröstet och jag ångrar att jag inte sa något när jag hade chansen under stjärnorna. Men det är svårt, för man får ju inte tänka så. 
Att lova för mycket är som att inte lova något alls. Om jag inte hade varit så dum, hade du förstått att du är värd det.
 
 
"Gå dit du vill gå, jag kommer sen."
Se mig i ögonen, jag har inte gett upp oss än.
 

När jag inte kan ha dig så måste jag få prata om dig, det bara är så!

 
 
 
Ibland liksom bara behöver man varandra,
jag älskar dig!

Control your fear, its clear that you do not know where you’re going to

 
"Tror du att du är kär i mig, eller är du kär i det jag gör?" 
 
- Vad är skillnaden? 
 
"Jag bara tänker ifall jag någonsin skulle göra
något som du inte tycker om,
ifall du skulle sluta vara kär i mig då eller inte...?"

Jag hatar dig för det du gjorde den dagen. Verkligen hatar!

10 oktober 2011
Och ni sa att jag skulle straffa dig.
  
Straffa dig? Varför skulle jag behöva göra det? Du skapade dig ditt straff på egen hand när du gjorde det du gjorde. Du kommer aldrig kunna gömma dig från ditt samvete. Du kommer få leva med det här i resten av ditt liv. 
Visserligen jag också, men skillnaden är att jag kommer ha stöd - det har inte du!
 
När du somnar är det enbart du och skulden som skriker vad du gjort.
Och när du vaknar är det endast du och tanken på att du förstörde mig. 
Därför är jag lugn. Sårad, men lugn. För jag vet att du aldrig kommer kunna springa ifrån din skuldkänsla.
 
Och låtsas som att ingenting har hänt? Det kommer bara straffa dig mer. För det kommer bara starta ett ännu större hat från både mig, världen och dig själv. Du är fast. Du skadade ditt liv mer än vad du skadade mitt. Ändå hatar jag dig för att du förstörde mig. Verkligen hatar! 
 
Du kan lika väl hälsa dig själv välkommen till helvetet. Jag behöver inte göra det. 

Nu är det jul igen, och jag kan tänka extra på dig då

 
2012-12-22
Jag sa precis till Mamma att jag verkligen saknar honom.
Verkligen. S A K N A R!
Men jag är inte lika orolig som jag var förra året. 
I år är det jag och Putta! Och vi älskar dig, morfar.
 
 
2012-04-27
"Jag älskar morfar för att han var så kreativ
Jag älskar honom för att han såklart lärde sig sin maxi-runda utantill
Jag älskar min morfar för att han alltid var så stolt över mig
Och jag älskar honom för att var så egen
 
Jag älskar att han rullade ihop sina tuggade tuggumin, och la dom bakom örat (och överallt i lägenheten också - såklart)
Jag älskar morfar för att jag kunde hata när han alltid lyckades komma när jag inte ville bli störd, även om jag sen kom på hur roligt jag tyckte det var
För jag älskar honom när jag fick vakna upp och se honom plocka vinbär från vår buske
Och jag älskar honom för att han oftast inte kunde vara tyst
 
Jag älskar morfar för att han egentligen spelade ett jävligt riskabelt spel genom att påpeka min vikt
Jag älskar honom för att han var den som ändå sa vad han tyckte
Jag älskar min morfar för att han var den som fick mig trygg
Och jag älskar honom för att han inte hade några relgler
 
Jag älskar min morfar för att han är den enda 70-åringen som jag vet åkte moppe
Jag älskar honom för att han målade av mig
Jag älskar att han aldrig tog saker och ting för givet
Och jag älskar honom för att han aldrig hörde ringklockan ringa
 
Jag älskar att han var så dum och lagade sina tänder med super-lim
Jag älskar min morfar för att han var så söt
Jag älskar honom för att vårt kompishjärta blev så viktigt
Och jag älskar honom ännu mer för att kompishjärtat följde med i graven
 
Jag kommer alltid älska honom för att han förklarade
Jag kommer alltid älska min morfar för att han kämpade
Jag kommer alltid älska morfar för att han sjöng så fult
Och jag kommer alltid älska honom för hur han älskade mig
 
Jag älskar min morfar för att han är den jag gillar bäst
Jag kommer alltid älska honom lite mer"

Varsågoda, jag bjuder er på ett gott skratt!

 
Det är lika roligt varje gång jag går tillbaka och hittar mina erkännanden
från 2010 som jag, just då, fick för mig att dela med mig av! 

Roligt att se hur jag tänkte på den tiden. Och väldigt roligt just för att jag märker min egen utveckling!
(kanske är tur ändå, även om jag var ganska rolig på den tiden också)
 
 
http://sofiiejohansson.blogg.se/2010/february/vi-har-val-alla-hemligheter
 
 

Vi har inte nått slutet än kompis

Hej!

 

Ditt meddelande var det första jag läste i morse när jag vaknade. Och du var den första jag pratade om med min syster. Du anar inte hur skönt det var att äntligen få ett livstecken som var fokuserat till mig. Och inte bara att jag får gå in och titta på din facebook för att veta om du ens lever.

 

Jag har saknat dina tankar så himla länge, och jag saknar din närvaro och ditt sällskap. Inte för att de människorna som jag är med nu, inte ger mig det jag behöver och vill ha, för det får jag(!), utan just för att du skapat en så jävla stor plats i mitt liv. Så även när du inte är där, så finns det ingen annan som kan täcka den platsen. Och det är jag självklart glad över, för det bevisar att det alltid stämt - att du är en fruktansvärt betydelsefull person i mitt liv - och inte bara att jag varit beroende av ett sällskap.

 

Jag har lärt mig mycket tack vare dig och din vänskap. Jag har lärt mig mycket bara av att vistas i din närhet. Och jag tror det handlar om att du har så många egenskaper som jag själv inte har, men som jag i själva verket tycker så himla mycket om. Att jag sedan märker att du trots så många positiva egenskaper, ändå är ganska trasig, gör att jag förstår att mycket av det Jag kan och som är självklart för mig, även hjälper dig!

 

Allt fler människor pratar om att jag ska satsa på min "ängel-konst". Det sägs att det är ett bra budskap och att det är dumt att det går till spillo. Jag håller ofta med, sen står jag ändå på jobbet och försöker ta hand om andra. Fixa deras drömmar och lyssnar när dom pratar.

 

Jag har i alla fall sagt ifrån mig rollen som chef. Det tog mer av mig själv än vad det gav. Jag började skapa en Sofie som gjorde val utan känslor. Jag lämnade pappret och pennan hemma. Struntade i min blogg. Glömde bort vilka jag tycker om. Och jag började stänga in mig igen, utan att prata. Utan att uttrycka mig alls faktiskt! Jag målade inte ens. 
Jag tycker att det är viktigare att jag alltid är Sofie, istället för att ha en betydelsefull arbetsroll. För vad jag har lärt mig så har jag, oavsett vilken plats jag kommit till, alltid blivit omtyckt för vem jag är, istället för vad jag gör. 
Så nu arbetar jag som coach istället. Det är jävligt fascinerande och jag tycker det är roligt att inse hur jag kan använda min personlighet bara för att låta andra människor i min omgivning må bra, och därefter få dom att sälja mer.

 

Om två veckor åker jag till Thailand. Vad jag ska göra efter det är oklart. Jag vill testa nånting nytt. Jag har sparat ihop en budget som jag vet räcker och blir över. Så jag kan inprincip göra vad jag vill.

 

Jag saknar dig! 
Jag tänker alltid på dig när jag lyssnar på Utan dina andetag. Och när det gäller meningen "Om alla nöjde sig med bra skulle inte människor som Oprah Winfrey, Zlatan eller David Heimer aldrig finnas", så står jag alltid bakom den! 
Jag ser fram emot att se dig igen i december igen, David! 
Kram


Tidigare inlägg
RSS 2.0