Skulle du verkligen kunna buga inför kungen och säga att du är ren?

Du kan sitta där och grina för dig själv, för du kommer aldrig vara den mannen som du tror att du är. Du kommer aldrig bli lika modig som du var i början och ens se någon i ögonen igen. 
 
Det var inte mitt fel, utan ditt. Det var inte hennes fel, utan ert. Och det var era hjärtan som vi lekte med, inte mitt. Du fuckade upp det ordentligt den där gången! Riktigt jävla ordentligt. Så vi sa att man lär sig av sina misstag. Men nog fan fuckade du upp det igen. 
 
Och jag ser nu hur du darrar varje gång du försöker kamma hem några extra poäng hos någon annan, för att ens kunna ha någon stolthet överhuvudtaget. Men du börjar bli fånig. Ärligt alltså. Du kan stå där och skaka för dig själv, fastän du istället borde samla ihop allt mod du har kvar och försöka fixa alla problem som är fastklistrade i ditt huvud. För det var Du som skapade dom, inte hon. Och nu står det lilla modet du har kvar helt ensamt bredvid det vrak du blivit.

Du borde ta lärdom från någon annan, annars kommer du få tillbringa varje dag med att försöka ta dig ur din kropp. Det är nämligen så ångesten gör mot människor efter ett tag. Det vet jag. Och det sa hon till dig också. 
 
Så du kan inte skylla på henne. Du kan inte skylla på oss. Det var inte hon som la ut hennes hjärta. Det var Du som tog det. Det var inte hon som förstörde det, det var ni. Du önskade min uppmärksamhet men hela tiden försökte du förneka mina tankar. Du kan inte skylla på mig, bara för att jag gör det mer synligt vad du har gjort!
 
Snälla berätta för mig vart det var mitt fel att bry mig om er? Och snälla berätta om du klarar av att ligga bredvid henne och ge henne samma hjärta, eller samma kropp, som du redan har gett till någon annan? Och kan du ligga bredvid henne och erkänna din kärlek överhuvudtaget, eller skiner all jävla idioti som du fyllt upp dig med igenom?
- I'm just asking...
 
 
 



Jag är med honom, för att du inte vill vara med mig. Jag vill vara med dig, för att du inte vill vara med någon

Jag ville egentligen slå in pannbenet på honom när han sa sådär. Men så började jag lyssna på vad han sa och tänkte att jag faktiskt inte kan klandra honom. Jag utnyttjar honom lika mycket som han utnyttjar mig. Vi är med varandra för att dämpa känslorna vi har för dom vi längtar efter, dom som vi egentligen är kära i men som inte är med oss längre. Som valt att, vara med någon annan. Eller helt enkelt, vara någon annanstans. 
 
Och så tänkte jag att vi kanske inte är så elaka ändå. Vi är bara två vilsna själar som försöker ta hand om våra hjärtan på egen hand. Och vi har båda valt att göra det genom att inte ge det till någon annan. 
Jag vill inte vara med honom. Han vill inte vara med mig. Men vi är i en fas där vi båda behöver varandra.
Jag vill vara med Dig. Han vill vara med henne. Du kan inte vara med mig. Hon vill inte vara med honom.
 
Och så hör jag mig själv säga att jag vill vara med någon nu, men inte vet vem. Och jag hör hur du viskar "skitsnack" i mitt huvud. Du har alltid känt mig så bra så jag aldrig har kunnat ljuga när du är i närheten. Och efter att jag släppte in dig på djupet har jag inte ens kunnat ljuga när du är i mitt huvud - vilket är ungefär hela tiden. Det är väl klart som fan att jag vet vem jag vill vara med!
 
När jag kom hem frågade hon mig ifall jag minns den gången då jag skrev texten om att inte ens jag, som är hennes närmsta kompis, kunde dämpa hennes ensamhet när Hennes Han slutar se på henne. 
Hon sa att det är tvärtom nu!
Att hon dämpar min ensamhem, men inte kan få den att försvinna trots att hon är tillgänglig 24 timmar av mitt dygn. Hon älskar mig gränslöst, och kommer finnas där tills döden skiljer oss åt. Men hon kan aldrig bli mitt lyckliga slut. 
 
 
Jag antar att det är just precis därför han och jag gör det
- utnyttjar och behöver varandra alltså!
 

VI ACCEPTERAR DEN KÄRLEK SOM VI TROR ATT VI ÄR VÄRDA

Han satt mitt i mot mig på balkongen och pratade om allt möjligt. Det kändes som att vi hade pratat på samma sätt i 9 år, fast jag aldrig ens hört vissa historier tidigare. Jag har aldrig vetat att han var kär i henne. Vad han är rädd för. Eller hur han hade det när han var liten. Och han, han blev chockad när jag berättade historien om varför jag flyttade ifrån Stockholm. Han hade ingen aning. 

 

Jag har börjat förstå nu, att de vänskaper som man är så fruktansvärt säker på, blir lätta att ta för givet. Istället har jag sprungit runt och desperat hållit fast de nya människorna i mitt liv, som jag inte kommit så långt med att jag är säker på ska vara kvar, fast jag verkligen inte vill förlora.

 

Jag vill inte att hon (alltså hon, som förstörde mig som ung) skulle ha rätt - att vänskap är någon slags bluff. Att livet är tragiskt för att du förväntas ha vänner och därför samlar man på sig några för att fika, dansa och gå på bio med. Människor, som enligt henne, är ett sällskap man står ut med, men som du lika gärna kan ha som mista. Allt för att slippa den skamliga, föraktade ensamheten.

 

Jag ville tro att Hon var den enda som bluffade. Att det var hennes inställning det var fel på. Men efter varje gång jag stått kvar, eller själv valt att gå, har jag hört hennes ord "Vad var det jag sa" ekandes i mitt huvud. Vänskap är en bluff. Sällskap däremot, det kommer du alltid ha! 

 

Skitsnack, säger jag! 

 

 

Börja prata om hur vänskap egentligen ser ut istället. Som ett kärleksförhållande, som slår till från ingenstans. Som kräver och svider och ändå, trots det, övervinner allt så som kärlek gör. 

 

Han var fjorton, och jag tretton. Han kallade mig för fitta och jag hatade honom, men kände redan då att han var värd att investera i. Jag kunde inte förstå hur vi kunde älska varandra men samtidigt irritera varandra så mycket som vi gjorde. Varför jag älskade honom när han var brutalt, fult ärlig mot mig, samtidigt som jag hatade att han inte ville lyssna på mig på morgonen. Varför jag grät när han grät, och hatade hans ångest som om den vore min egen.
Men jag hade henne då. Jag fikade med henne. Dansade med henne. Lyssnade på henne. Trodde på henne. 

 

Och nej, jag var inte kär i honom! Kär var jag redan, i någon helt annan. Men känslorna var desamma. Vi hade hittat varandra. Förstått att hon inte hade rätt. 

 

 

När Mamma släppte av mig frågade jag henne om hon hade tänkt på att han faktiskt är min äldsta vän. Och hon sa att hon och Pappa hade funderat över det där för bara någon dag sedan. Jag tyckte det var konstigt, eftersom jag inte hade nämnt honom ordentligt på flera månader. 
 

Han var den första som blev min vän, på riktigt. På det där "vad-skulle-jag-göra-utan-dig-sättet". I lördags fick jag det bekräftat att han är det fortfarande. För vänner behöver inte välja bort varandra, trots att tid passerar och människor förändras.
Det är inte längre varandra vi tänker på när vi vaknar. Men när vi ringer till varandra, eller sjunger på balkongen är det han som övertygar mig till att sprätta henne på näsan och säga "vad var det Jag sa". 

 

För när hon, alltså Hon, min bästa vän, sitter och vill gråta bredvid mig i soffan, över allt som gör ont och som hon måste få prata om, då spelar det andra ingen roll. 

 

"Kanske borde vi inte gråta, säger vi. Kanske är det inte så sorgligt ändå."

"Men jag gråter ju också." 

"Ja, fast du gråter bara för att jag gråter."

"Ja, jag vet!".

 


Värdigheten försvinner när jag väljer att vara med dig, efter att det varit du som bestämt vad jag ska välja (men det ville jag inte erkänna)

Världen har sagt att vi står näst på tur, så du kramade mig samtidigt som du viskade "Det är nånting speciellt med mig, eller hur...?" Och jag svarade enkelt, Ja!
Sedan klämde du mig på rumpan och jag tyckte det var det ocharmigaste du kunde göra. 
 
Allt som tidigare känts så äkta rasade som klossar när du visade upp mig som om jag vore en ägodel. En ägodel som du dessutom inte hade satt något värde på, utan bara hade införskaffat dig för att skapa rubriker som skulle göra andra svartsjuka. 
 
Sedan såg jag dig stå upptryckt mot väggen. Trots att du vred och vände på dig när du såg att jag såg dig, så såg det ändå ut som du trivdes. Och plötsligt var det jag som var tvungen att skicka ett SMS och erkänna Min svartsjuka. Och du kom sedan och pussade mig på näsan och sa att jag borde vara mer självsäker - jag borde tydligen varit säker på att det var mig du skulle ta med hem... 
 
Och jag stod tyst och funderade på om jag tyckte det var okej eller inte.
Efter 13 minuter bestämde jag mig för att gå till bussen.
 
I 8 minuter stod jag vid busshållplatsen. 3 minuter efter bestämde du dig för att möta mig. Och jag hade alltså 5 minuter på mig att bestämma mig vad jag skulle göra. Jag bad dig vänta i 2 minuter för att vinna tid. Sedan såg jag dig, och jag lät dig vänta ytterligare 1 minut - just för att se om du skulle göra det. 
 
Du väntade, otåligt. Jag kom, uppriven. Du kramade mig, kärleksfullt. Sedan tog du mig i handen och gick mot taxin. 
- Jag slapp bestämma. 
 
Egentligen hade jag inte behövt 8+2+1 minuter. Jag visste hela tiden att jag ville. Faktum är att jag bara använde de där andra 13 minuterna för att tänka på min egen värdighet, och påvisa att jag tycker jag förtjänar dig i en bättre version.
 
Men jag visste redan innan att jag ville ligga bredvid dig och lyssna på musik hela natten. På något vis ville jag känna sammanhållningen genom att dela någonting som betyder så mycket för oss båda. 
Så vi tryckte ihop oss i hans vardagsrum. Medvetna om att det var den enda platsen vi skulle få, men att det var det enda vi behövde. Vi hade redan förlorat 13+8+2+1 minuter.
 
Och min klocka ringde, den var 3.33 och jag tänkte genast på 11.11 och vår Konstantine. Så jag kramade dig samtidigt som jag viskade "Vet du att jag har saknat dig...?" Och du svarade med ett enkelt, Ja! 
Sedan pussade du mig - och det gjorde det enkelt för mig att somna om.

Och så sa jag att om jag till och med väljer att vara med honom, då har det gått för långta

Hon frågade vad jag menade med det, och jag svarade att han driver mig till vansinne! Och jag säger att det aldrig mer ska hända igen, för det är väl klart som fan att jag också gråter ibland när jag är ensam. 
 
Sen frågade hennes pojkvän om jag trodde att han kände sig manlig när han knuffade omkring mig som en jävla vante. Och jag svarade att han är den pojkigaste pojken i den manligaste kroppen jag någonsin har träffat. Och jag tänkte att han förmodligen känner sig en smula bättre när jag faller, och att det är därför han gör så. 
 
Och både hon och jag konstaterade att det inte längre gör ont. Vi har haft ansiktet ner mot marken allt för många gånger och egentligen borde jag fått nog, för längesen. 

Vi har inte nått slutet än kompis

Hej!

 

Ditt meddelande var det första jag läste i morse när jag vaknade. Och du var den första jag pratade om med min syster. Du anar inte hur skönt det var att äntligen få ett livstecken som var fokuserat till mig. Och inte bara att jag får gå in och titta på din facebook för att veta om du ens lever.

 

Jag har saknat dina tankar så himla länge, och jag saknar din närvaro och ditt sällskap. Inte för att de människorna som jag är med nu, inte ger mig det jag behöver och vill ha, för det får jag(!), utan just för att du skapat en så jävla stor plats i mitt liv. Så även när du inte är där, så finns det ingen annan som kan täcka den platsen. Och det är jag självklart glad över, för det bevisar att det alltid stämt - att du är en fruktansvärt betydelsefull person i mitt liv - och inte bara att jag varit beroende av ett sällskap.

 

Jag har lärt mig mycket tack vare dig och din vänskap. Jag har lärt mig mycket bara av att vistas i din närhet. Och jag tror det handlar om att du har så många egenskaper som jag själv inte har, men som jag i själva verket tycker så himla mycket om. Att jag sedan märker att du trots så många positiva egenskaper, ändå är ganska trasig, gör att jag förstår att mycket av det Jag kan och som är självklart för mig, även hjälper dig!

 

Allt fler människor pratar om att jag ska satsa på min "ängel-konst". Det sägs att det är ett bra budskap och att det är dumt att det går till spillo. Jag håller ofta med, sen står jag ändå på jobbet och försöker ta hand om andra. Fixa deras drömmar och lyssnar när dom pratar.

 

Jag har i alla fall sagt ifrån mig rollen som chef. Det tog mer av mig själv än vad det gav. Jag började skapa en Sofie som gjorde val utan känslor. Jag lämnade pappret och pennan hemma. Struntade i min blogg. Glömde bort vilka jag tycker om. Och jag började stänga in mig igen, utan att prata. Utan att uttrycka mig alls faktiskt! Jag målade inte ens. 
Jag tycker att det är viktigare att jag alltid är Sofie, istället för att ha en betydelsefull arbetsroll. För vad jag har lärt mig så har jag, oavsett vilken plats jag kommit till, alltid blivit omtyckt för vem jag är, istället för vad jag gör. 
Så nu arbetar jag som coach istället. Det är jävligt fascinerande och jag tycker det är roligt att inse hur jag kan använda min personlighet bara för att låta andra människor i min omgivning må bra, och därefter få dom att sälja mer.

 

Om två veckor åker jag till Thailand. Vad jag ska göra efter det är oklart. Jag vill testa nånting nytt. Jag har sparat ihop en budget som jag vet räcker och blir över. Så jag kan inprincip göra vad jag vill.

 

Jag saknar dig! 
Jag tänker alltid på dig när jag lyssnar på Utan dina andetag. Och när det gäller meningen "Om alla nöjde sig med bra skulle inte människor som Oprah Winfrey, Zlatan eller David Heimer aldrig finnas", så står jag alltid bakom den! 
Jag ser fram emot att se dig igen i december igen, David! 
Kram


Jag kan aldrig bli ditt lyckliga slut

"Jag satte mig ihopkrupen i soffan och såg filmen som ska handla om kraften i kvinnlig vänskap. En vänskapens kärlek som övervinner allt. Och allt jag kan tänka på är Snövit och de sju dvärgarna.
Hon var alltid min favorit, Snövit. Jag antar att hon gav mig hopp. Inte bara genom att visa att skönhet inte behöver vara blond och solbränd, utan hon var också ett bevis på att allt löser sig till slut. Snövit hade det inte heller så roligt. Trots de rara dvärgarnas beskydd hade de förgiftade äpplet gjort henne till landets vackraste lik - om inte Drömprinser kommit ridande på sin vita springare och gett henne livet tillbaka med sin magiska kyss. 
Drömprinsen, sagornas anonyme Räddare I Nöden. Själva förutsättningen för ett lyckligt slut. Vi växer upp med dessa sagor. Lästa högt vid läggdags, sedda om och om igen i tecknade versioner.
Men sedan blir vi äldre, inbillar oss att vi inte längre behöver dem. Att vi är redo för nya berättelser.

Så fel vi har!
De sagor jag älskade som femåring är desamma jag snyftar åt framför teven idag. Flickan i prinsessklänning har vuxit upp och blivit en självständig karriärkvinna i ett kungarike som kallas Manhattan, men hon är lika beroende som Snövit och Törnrosa av Drömprinsens magiska kyss.
När han till slut dyker upp och räddar Carrie från ett liv i olycka gråter jag, återigen som ett barn. Som jag alltid gjort.
Ja, Carrie gifter sig naturligtis med Mr Big. Vad jag har förstått så har han behandlat henne som skit i alla säsonger, men ändå är han hennes Prince Charming, hennes enda chans att få leva lycklig i alla sina dagar. Och genom mina glädjetårar kan jag inte låta bli att skämmas, att undra:
När ska vi växa upp?
När ska vi släppa tanken på Drömprinsen och svaret på alla frågor?
"Sex & the city" påstås handla om kvinnlig vänskap. Ändå är Samantha, Miranda och Charlotte lika maktlösa som de sju dvärgarna. 
De kan älska Carrie gränslöst, finnas där tills döden skiljer dem åt.
Men de kan aldrig bli hennes lyckliga slut."

If my life is the price, then my life it will cost

Så satte vi oss ner igen, utan att säga ett ord. Du beställer ett leende och jag kan aldrig låta bli att lysa upp som en sol varje gång du säger så. Vi har blivit som dom som aldrig egentligen får bli. Några, som behöver stå tysta för att våra ord inte ska avslöja mer än vad våra tankar redan gör. Men egentligen är det ingen som kan sätta fingret på varför du och jag kommer så bra överens. Varför jag drar mig till dig mer än någon som jag "borde" vara med. Eller varför jag jag älskar blicken som du ger mig varje gång jag får veta att du vet att jag vet. 
 
Och när jag sitter där och lyssnar, är det som att jag tittar i någon jävla himmel med tusen olika stjärnor som faller helt fritt. Och det får mig att förstå att du känner exakt samma sak. Att det är okej att du får veta att jag vet att du vet. 
Och allt jag egentligen vill är att bara få vara med dig. Lite närmre än vad vänner brukar. Sådär som bara kära är. Men varje gång vi sätter oss ner sitter vi tysta. För du och jag har nämligen hört att när två stjärnor från samma tecken krockar, kan båda börja brinna.
 
Så när jag går därifrån trots att du håller kvar, så vet vi båda två att det är såhär man mår när man tycker om någon så mycket att man inte vill vara den som går ifrån, men gör det ändå. För jag har alltid valt att gå. Jag har alltid valt att inte prata. För jag har alltid blivit för rädd för att dom andra ska ha rätt. 
 
Men egentligen sitter jag bara tyst för att jag låter hela hjärnan arbeta för att hitta ett sätt att nå dig. Jag vill hitta en väg till dig, även om det skulle ta död på mig.
För ifall mitt liv är priset, då är det mitt liv jag tänker betala.
- För jag vill att du ska vara i mitt liv.
 

Du är fortfarande den jag gillar bäst, därför vill jag att Han istället ska stanna kvar

Du vet hur jag brukade säga att jag väntar alldeles för länge med att berätta hur jag känner när jag väl förstått att jag tycker om en människa (ibland gör jag det till och med inte alls). Jag har alltid ångrat mig efteråt, men har ändå aldrig lyckats övervinna den rädslan.
 
Du sa alltid åt mig att jag aldrig kommer vinna ifall jag aldrig vågar satsa. Och jag har töntigt nog alltid sagt att jag inte vågar satsa, för att jag är rädd för att förlora.
Sen har jag liksom gått och klagat över att jag förlorar så himla mycket kärlek bara för att jag är rädd för svek. Precis som om det vore synd om mig.... Fast det är det inte.
Och så sa du att du trodde att jag skulle hitta någon när jag flyttade till Stockholm. Att alla skulle bli förälskade i mig, och att jag sen kunde välja den som fick mig att må som bäst.
 
Jag valde fel...!
 
Jag valde jätte fel(!) så jag flyttade hem. Kom tillbaka till det jag försökt kalla min trygghet. Blev fast på nytt och nu har jag gått runt i månader och försökt komma fram vad jag vill satsa på. Men jag står ändå här. På samma plats. Om och om igen. Det gör mig synnerligen väldigt mer vilsen, men vad ska jag egentligen förvänta mig? För jag vet egentligen att det Är på riktigt, men ändå säger att jag inte vet hur jag känner.
 
Jag vill egentligen bara att han ska stanna kvar. Och jag ville att han skulle ha bett mig att stanna. Jag har alltid velat det. Trots det har jag aldrig lyckats säga det jävla lilla ordet "Stanna".
Stanna kvar hos mig.
 
Precis så som jag ville att du alltid skulle kunna stanna kvar. Ibland undrar jag ifall alla gudar ens kan förstå hur jävla ont det gjorde att behöva låta dig gå. Fruktansvärt, faktiskt. Därför vill jag kunna be om att få Honom att stanna, för att slippa smärtan igen.
 
När himlen mörknar och klockan slagit tolv
- då vill jag va hos dig

Varje gång en lunga nämns vill jag bita mig i läppen tills det slutar göra ont

Jag är ledsen att jag inte har kunnat nå dig på länge. Vissa av timmarna jag varit vaken har jag inte alls velat. Andra utav timmarna har jag inte ens orkat.
Det gör ont i hela kroppen. Mina fingrar hänger dåligt med och jag måste synka meningarna väldigt noggrant innan jag därefter kan sätta punkt, och veta att jag inte satt ihop orden på fel sätt.
 
Jag kan inte minnas när jag någonsin var såhär sjuk senast. Mamma kan inte ens minas att jag varit såhär sjuk överhuvudtaget. Så, förutom mina extremt skumma exem och prickar som jag fick en nyårsafton för många, många år sedan (när vi trodde att orsaken var mina otroligt tajta fula skinnbyxor), så har jag fysiskt sätt hållt mig på banan.
 
Det vet ju du också! Du brukade ju kalla mig för stålkvinnan. Det sjukaste med mig var bara hur jag klarade av att städa ditt golv med mina "extremt tajta byxor". Eller ja, egentligen var det kanske mest oförståeligt för dig hur jag egentligen kom i mina egna byxor. Som att dom skulle få mig att sluta andas. Men det gjorde dom aldrig. Aldrig det minsta.
 
Det kanske alltid har fungerat som någon slags mantel för mig. Någonting som skyddat mig ifrån alla fysiska-bakterier som sprids ute i världen. Men, för 11 dagar sedan fick jag bevisat för mig att även de mest perfekta byxorna kan spricka. Min vän hade magiska byxor på sig. Sånna där som får andra att bli grön av avund. Hennes ben var helt enkelt outstanding. Jag hade valt dom direkt. Varje gång. Tusen gånger om. Trots att sömmen sprack.
 
Jag fick feber. Hög feber och innan jag visste ordet av det låg jag i min egen säng och växlade mellan att hacka tänder och svettas - i stora mängder. 16 timmar den natten. Och jag sov mig igenom stort sett hela dagen också. Det var liksom lika bra. Jag har sovit mig igenom de flesta timmarna av dessa 11 dygn. Har bönat att du på något vis kunde hjälpa mig. Att du kunde få tillbaka en liten gnutta av tanken av att jag var osjuklig.
 
Men, min hesa stämma övergick till feber. Febern blev högre. Det blev hosta. Det blev andningssvårigheter. Som därefter blev stick i fingret. Som svarade med en bakterie i högre lungan. Bakterien spred sig ganska snabbt och här sitter jag. 11 dagar efter, med lunginflammation. Och pösiga brallor.
 
 
Jag kan inte låta bli att inte tycka om det där med lungor längre...
Jag saknar dig så himla mycket!
Kram från Din Sofie

När alla dina pengar är borta och du är full som ett svin, är det alltid lika svårt att komma på det - även om du redan vet det

Jag bestämde mig för att trycka på Send på min telefon. Jag ångrade mig många gånger innan, men bestämde mig i alla fall. Jag hade ändå sagt att jag skulle börja vara äkta. Att "vara äkta" skulle vara en typisk Sofie-grej! Så jag skickade - snabbt & hastigt.

Jag stängde av ljudet på min telefon kort därefter. Det är så jag brukar göra när jag har skickat ett SMS som jag förväntar mig att få svar på, men inte vågar konfrontera när det väl kommer.

Jag kastade telefonen i sängen och sprang iväg för att sysselsätta mig med någonting annat. Jag kände mig så otroligt patetisk och fruktansvärt orolig över vad det var jag faktiskt hade gjort. Jag hade ju faktiskt ingen aning om hur du skulle tolka det. Faktum är att jag inte ens hade någon aning om hur jag själv tolkade det (men det skrev jag ju i SMSet)

Jag vet fortfarande inte hur varken du eller jag tolkade det hela. Jag vet ännu mindre hur jag ska tolka sitsen som finns nu. Som varken är bekväm eller trygg, men ändå så väldigt fin för att den står på helt fel ställe, men ändå platsar på ett så himla bra sätt.

Jag tycker om dig. Jag tycker så mycket om dig(!) men blir alltid lika nervös när jag kommer på mig själv att jag faktiskt gör det... Jag blir nervös när jag tänker tanken att du kanske inte alls tycker om mig. Samtidigt blir jag ännu mer nervös när jag också kommer på att chansen finns att du gör det. Att små fina gester och blickar pekar på att du står där, fast jag säger att du inte får.

För ett tag sedan skrev jag till en av de underbaraste jag vet,
"Du har alltid varit den som jag hoppats skulle stå där i slutet." Och det är sant! Jag har alltid önskat att han ska bli den som plockar fram mina allra bästa sidor, vara den som jag fnissar helt okontrollerat bredvid och att tiden tillsammans med honom skulle vara mer värd än min egen egentid. Men problemet har alltid varit att jag aldrig kan känna mig fri tillsammans med honom.
Han har alltid fått mig att må väldigt bra. Alltså, helt ofattbart bra! Men enbart för att han bekräftar mig. Vi har satt oss i roller där han mår bra när han lyfter upp mig och jag har lärt mig att trycka ner mig, för att han därefter ska få göra det. Få mig att må bra alltså!

 

Men i stora hela har det alltid fått mig att känna mig underlägsen… Jag har aldrig känt att jag velat prestera för att komma upp i nivå för att han ska tycka ännu bättre om mig. Faktum är att det har skrämt mig när jag kom till insikt att han talar mer och mer om hur mycket han tycker om mig, när jag pratar illa om mig själv. Som om det är enbart vid de tillfällena vi tror att jag behöver göra det.

...Jag har aldrig känt som jag gör med dig...

 

När du talar om att du tycker att jag är bra, tackar jag dig - från insidan och ut. För jag vet att jag är så bra i din närhet, just för att det är exakt de sidor av mig själv som jag vill att du ska se. Det finns liksom inte på kartan att jag skulle trycka ner mig och visa mig sämre, när jag faktiskt inte är det!
Där har vi
det "därföret" till varför jag mår så ofattbart bra med Dig! För att du presterar, är bra och därefter får mig att prestera, och Vara bra!
Ändå sitter jag här och hoppas, precis lika mycket som jag hoppades att slutet skulle vara Han, att du Aldrig skulle bli det...eller Vara det?  Så, varför i hela fridens namn Är du det?

 

Många fina hälsningar
SJ


Vi kan alla dämpa känslan för ensamhet, men det är bara ett fåtal som kan få den att försvinna

Jag pratade med Josefin då. Hon kallade mig för hennes "kärleksdoktor". Hon sa att det är för att jag stöttar henne i hennes känsla för ensamhet. Egentligen är hon inte ett dugg ensam, men inte ens jag kan ta bort hennes känsla genom att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet när hennes han slutar se på henne. Då är jag hjälplös!
Precis lika hjälplös som dvärgarna är i Snövit. De kan älska henne gränslöst, och finnas där tills döden skiljer dem åt. - Men de kan aldrig bli hennes lycliga slut. Och det gör oss alla maktlösa.
 
Jag minns att jag kunde säga just de orden, bara för att jag kände mig lika ensam jag. För jag minns hur jag desperat försökte be någon att stanna kvar. Någon, som kunde tala om för mig att allt skulle ordna sig. Att jag behövde någon att gå bredvid och talade om för mig att det är okej att jag var ledsen, men också någon som får mig att förstå att jag också förtjänar att må bra.
 
Det var i det tillfället jag insåg att jag faktiskt redan hade någon som gjorde allt det där. Någon, som älskade mig gränslöst - tills döden skiljer oss åt - men aldrig kunde bli mitt lyckliga slut.
Och det var just där som jag förstod att det inte var vilken någon som helst jag ville ha. Jag var förälskad. Jag Är förälskad - men inte i dig! Jag har varit förälskad långt innan mamma ens fick mig att inse det med hennes enkla fråga "Är du kär i honom". (Just då svarade jag, självklart inte! Men förstod att jag ljög så fort jag hade sagt det.)
 
För jag antar att han måste ha varit en av de få som faktiskt inte bara dämpar min ensamhet - utan han får den att försvinna. Och då måste jag ändå tillägga att han inte ens är tillgänglig 24 timmar om dygnet. Faktum är att han inte tillgänglig alls. Så det kanske egentligen bara ska göra mig ännu mer hjälplös. Men, vem bryr sig. Hellre leva livet fel, än att inte leva det alls. Typ.
 
Hälsningar

‎"What kind of guy would I be, if i walked out when she needed me the most"

Jag pratade om dig igår.
Det var så längesen jag nämnde dig, för allt har gjort så ont. Men jag pratade om dig igår.
Hon frågade mig ifall jag var kär i dig, och jag svarade att jag bara var kär när jag visste att jag inte skulle få dig. Sen frågade den andra ifall det var min kärlek vi pratade om. Om du var min alltså.
Och jag svarade att varken du eller jag ger bort oss själva till någon - ändå ber vi båda efter någon som ska se till att vi lever.
 
Och jag blev ledsen.
Det var längesen du var anledningen till varför det gör ont. Men jag blev så himla ledsen.
 
Jag blev ledsen när jag säger att vi tror att vi har hela framtiden tillsammans. Jag blir ledsen när vi tar det för givet.
Jag blir ledsen när jag egentligen vill springa till någon annan, fast jag redan sagt att ingen annan kan nå mig som du. För jag blir ledsen för att jag vet att du skulle strunta i att springa efter.
 
Sen blir jag ledsen när jag lyssnar på fina låtar. Jag blir ledsen när jag inte alls håller det jag säger. För jag blir ledsen när jag säger att jag skulle dö för dig, men inte ens ringer när jag vet att du behöver någon.
Och jag blir ledsen för att jag tror att jag ska straffa dig för att du har förmågan att plocka fram alla mina sorters känslor men ändå inte lärt oss att ta hand om dem.
 
Jag tycker ju om dig, men jag vill inte känna efter.

Jag har tyckt om dig från den första gången jag såg dig

Jag tyckte du såg så mysig ut när du hade krånglat ihop dig i ett enda stort trassel.
Jag var själv då. Lika själv som nu. Kanske var det därför jag ville rädda dig - så jag samtidigt kunde rädda mig själv. 
Ibland trodde jag att Kanske var det enda som var äkta. För jag visste aldrig om du fanns på riktigt, eller om du bara var bilden jag hade målat upp.
Ibland trodde jag att om du bara visste att jag fanns, skulle du förstå att vi är så lika - jag trasslar nämligen också lätt ihop mig.

Jag trodde ibland att du var den finaste jag visste. Men jag visste lika ofta att det bara var min fantasi.

Och så blev vi presenterade, och jag låtsades då som om jag inte visste vem du var.
Men jag kommer aldrig glömma första gången jag såg dig le, och jag fick för mig att jag var tvungen att lägga mig för att inte falla ihop.
Jag var töntig då. Lika töntig som nu. Kanske var det därför jag var rädd för att falla.
Ibland trodde jag att jag hade byggt ihop dig. För jag visste inte om allt jag trodde fanns på riktigt, eller om jag bara hade skapat dig.
Ibland trodde jag att du aldrig skulle veta att jag fanns, så jag slapp gå runt och undra varför vi är så lika.

Men jag hade haft rätt hela tiden. Du var den finaste jag någonsin sett, och nu vill jag aldrig låta dig gå.

Du sa att det inte fanns några ord, men det här är det absolut finaste du sagt

"Jag lyssnar inte på honom sådär mycket som andra kan göra. Men jag brukar tänka på vad han sjunger om.
Och du, verkar vara som tjejen i Håkans låtar.
- Den som man vill ha men inte får."

Men hon älskar den trygghet hon på egen hand har skapat

Hennes hjärta ligger där inne, bakom en sköld så stark att inte ens den starkaste prins i världen skulle kunna ta sig in. Hon vet att hon har en uppgift, en viktig sådan och att hon är på väg mot rätt mål. Under tiden uppvaktas hon av riddarna, men de tar sig inte ända fram. De fastnar i gången mellan kött och blod. De vet inte hur de ska ta sig in, för hon gör det omöjligt för dem.
Natten är lång och ibland ligger hon vaken och lyssnar på tystnaden. Tystnadens läte gör henne lugn. Hon vill sova men kan inte.
Demonerna jagar henne lätt om hon inte lyssnar. När hennes tankar flyger är det bättre för henne att sätta dem på papper, få ut alla de där tankarna som ruvat i hennes huvud under dagen. Vad som ska hända henne vet ingen. Som alla andra söker hon lycka och kärlek, men för henne är det djupare än så - hon är inte som de andra. Någonstans där inne vill hon vara som de, det är jobbigt att vara som hon. Men hon älskar den trygghet hon på egen hand har skapat.

Allt fler börjar undra varför hon inte släpper in dem? Dessa tappra soldater som krigar i kärlekens krig. - För att någon skadat henne och det enda hon har kvar är rätten till sitt ensamma hjärta! Det ska inte få tas ifrån hennes hand förrän hon står inför någon som är stark nog att lyfta det vidare. Han som kommer låta henne flyga fritt. Hon måste få upptäcka själv ibland, utan att kallas självisk. Hon måste få vara skitig och rufsig på en strand utan tider och regler. Hon vill upptäcka själv, för det har hon alltid gjort.

När stormen lagt sig driver vågorna sakta in mot hamn, hennes färgade hår flyger i vinden och det är helt plötsligt lättare att andas. För någonstans där inne vet hon att hon kommer vinna. Demonerna kommer aldrig att fånga henne, om hon inte väljer fel väg vill säga.

Ibland tror hon att det är för att hennes demoner jagar henne som hon inte kan få nog av någonting. Hur mycket man än fyller hennes tomrum så känns de snabbt därefter tomma igen.
De skriker alltid efter något mer...

Idag är det nog jag som är "Carrie"

Efter Annikas krönika kan jag inte sluta tänka på det innehållet.

På kvällarna - precis innan jag ska somna, har jag enkelt för att fantisera om livet som jag så gärna vill ha. Jag lever precis som de gör i de allra finaste filmerna. De allra kärleksfullaste paren där problemen alltid blir lösta och sedan tar filmen slut när de är som mest lyckliga. Jag lever i den filmen där de lever lyckliga i alla sina dagar. Min fantasi är det endast jag som kan styra. Och tro mig, jag utnyttjar det verkligen! Jag fixar och trixar med mina egna problem, för att sedan hitta någon som för kvällen löser dem tillsammans med mig. Sedan lever vi lyckliga i alla våra dagar. Eller åtminstone till min nästa chans att skapa min fantasi-värld. För där har jag chansen att leva lycklig på annat håll. Lösa ett nytt problem, med nya människor och med nya egenskaper.

Jag älskar min fantasi. Jag älskar den faktiskt så mycket så att jag kan börja tycka sämre om verkligheten. Faktiskt kan jag gå så långt med att ha kontroll så att jag skapat någotning som jag tillslut tror är verkligt. Jag har skapat ett problem som inte finns. Jag har en egenskap som jag egentligen inte har. Jag är frisk, men nöjd osv. Dessutom blir jag kär i den perfekta killen. Den killen som inte finns. Inte ens på film. I min fantasi kan jag bestämma om saker som, hur ofta han ska höra av sig. Vad han ska säga. Hur den perfekta kyssen ska gå till eller hur jag fungerar med hans omgivning. Dessutom kan jag slipa hans kanter så väl så att han passar perfekt till mitt eget pussel. Det enda som min fantasi kan göra mig besviken på, det är att ju mer jag fantiserar och slipar desto längre ifrån verkligheten kommer jag.

Igår vet jag att jag höll med om att jag hade allt jag kräver, vill ha och behöver. Jag sa att jag var inne i ett stadie där jag inte behövde närhet eller kärlek. Jag ljög. Jag har ingen aning om varför jag gjorde det. Kanske ville jag låtsas som att verkligheten är perfekt. Och visst, min verkliga omgivning gör mitt liv enklare. Men om jag hade allt jag krävde, då skulle jag inte behöva fantisera om att träffa min drömprins. Jag skulle slippa göra min egen film med mitt lyckliga slut och istället ägna mig till mina verkliga problem, med min verkliga omgivning.


Drömprinsen är vårt lyckliga slut

Jag har aldrig känt mig så synlig, trots att hon inte ens vet att jag finns. Oavsett vad tänker jag inte låta denna inspirationkälla gå till spillo. Jag tänker inte låta mig vara osynlig i detta läget.

Jag pratar om Annika Marklund. En svensk tjej född 1983 som har haft foten in i både modell- & skådespelar-världen, Samt skriver krönikor i Sofis mode. Dessutom är hon Liza Marklunds dotter. Så nog har hon ett namn som står för mycket. Ändå visste jag inte att hon fanns. Nu finns hon. Den enda sanna sanningen är att det hon skriver och hennes förflutna är det Enda som finns numera. Åtminstone i min hjärna. Den tid jag tillbringar framför datorn utnyttjar jag med att läsa alla hennes texter och tips på hur man som människa ska kunna höja sin självkänsla.

När hon skriver känns det som att hon skriver om mitt liv. Eller åtminstone mina tankar.
Hon har själv kämpat sig igenom sjukdomen Anorexia. Så många utav hennes texter handlar just om det. Men det är en helt annan text som träffade mig i hjärtat. Som jag har gått och tänkt på ända sedan jag läste det.
Det handlar om lyckliga slut, och nu tänker jag kopiera en bit utav hennes text eftersom jag aldrig skulle kunna få det så väl formulerat som hon, trots att jag vet exakt vad jag tycker och känner!

"Jag sitter ihopkrupen i soffan och ser filmen som ska handla om kraften i kvinnlig vänskap. En vänskapens kärlek som övervinner allt. Och allt jag kan tänka på är Snövit och de sju dvärgarna.
Hon var alltid min favorit, Snövit. Jag antar att hon gav mig hopp. Inte bara genom att visa att skönhet inte behöver vara blond och solbränd, utan hon var också ett bevis på att allt löser sig till slut. Snövit hade det inte heller så roligt. Trots de rara dvärgarnas beskydd hade de förgiftade äpplet gjort henne till landets vackraste lik - om inte Drömprinser kommit ridande på sin vita springare och gett henne livet tillbaka med sin magiska kyss.
Drömprinsen, sagornas anonyme Räddare I Nöden. Själva förutsättningen för ett lyckligt slut. Vi växer upp med dessa sagor. Lästa högt vid läggdags, sedda om och om igen i tecknade versioner.
Men sedan blir vi äldre, inbillar oss att vi inte längre behöver dem. Att vi är redo för nya berättelser.

Så fel vi har.
De sagor jag älskade som femåring är desamma jag snyftar åt framför teven idag. Flickan i prinsessklänning har vuxit upp och blivit en självständig karriärkvinna i ett kungarike som kallas Manhattan, men hon är lika beroende som Snövit och Törnrosa av Drömprinsens magiska kyss.
När han till slut dyker upp och räddar Carrie från ett liv i olycka gråter jag, återigen som ett barn. Som jag alltid gjort.
Ja, Carrie gifter sig naturligtis med Mr Big. Han har behandlat henne som skit i sex säsonger, men ändå är han hennes Prince Charming, hennes enda chans att få leva lycklig i alla sina dagar. Och genom mina glädjetårar kan jag inte låta bli att skämmas, att undra:
När ska vi växa upp?
När ska vi släppa tanken på Drömprinsen och svaret på alla frågor?
"Sex & the city" påstås handla om kvinnlig vänskap. Ändå är Samantha, Miranda och Charlotte lika maktlösa som de sju dvärgarna.
De kan älska Carrie gränslöst, finnas där tills döden skiljer dem åt.
Men de kan aldrig bli hennes lyckliga slut."

RSS 2.0