Jag väljer att inte välja, och det var det bästa valet jag kunde göra

Du sa att jag skulle ställa mig på dens sida som jag tycker har rätt.
Han sa att jag skulle ställa mig på dens sida som jag tycker bäst om.
Han, för längesedan, sa att jag aldrig skulle behöva välja sida överhuvudtaget. 
Hon sa att jag ska välja henne. 
Han, nu, sa att jag inte fick välja honom. 
 
Och jag har trott er alla. Säkert hållt med er alla också.
Så jag har försvarat dig som har gjort fel, för det har varit han jag tyckte bäst om. Och sen lyssnade jag på henne, och valde istället honom.
Nu får det vara nog! 
Jag väljer att inte välja, och jag insåg att det var det bästa valet jag kunde göra. 
 
1. Jag är fri
2. Du får mig att skratta 
3. Vi är mänskliga 
 
 
Jag älskar att vara med dig,
och jag byter inte bort det mot någonting i världen
- Inte ens hans vänskap...

Alla människor kan nog egentligen prata sig till att vara en bra människa - du, du bara är det!

Och jag tänkte inte ens följa med. Jag trodde att du skulla hata mig och sen kasta mig i sjön. Men så hälsade vi på varandra som om det var den minsta grejen i världen, och när du log, på ditt blyga men ändå väldigt råa sätt, blänkte hela vattenytan till. Jag kunde inte säga att du var vacker då, men vi var alla glada och det gjorde ögonblicket till något som jag kommer spara i mitt huvud så länge jag lever. 
 
 
Du visade väldigt tidigt att du hade väldigt mycket att vara stolt över. Inte materiella saker, utan saker som du tagit dig igenom och som du har åstadkommit - på egen hand! Jag värdesatte dig väldigt högt vid det tillfället. För det bevisar att du egentligen, faktiskt, kan sätta dig på vem som helst - men ändå inte gör det! 
 
 
Så blev jag sårad förra veckan, och han frågade mig vad det var frågan om. Jag svamlade om någonting som jag inte ville prata om och jag kände mig kränkt av mig själv. Och jag ville bara skrika och säga att du redan visste, och att jag därför ville prata med dig. Men det gjorde jag inte... Jag ville inte irritera honom. För han, han har alltid velat flyga över oss, och jag behöver se upp för det varje gång. För vi har varandra, för att han har oss. Och jag, jag vill ha dig i mitt liv.
 
Och han vet. Han har vetat det sedan dag 5. "Ni passar bättre ihop än vad ni förstår". Han vet att om han släpper oss så kommer vi inse att vi inte behöver honom.
För...jag har dig INTE, för att han tog mig. Och han tog mig, för att jag inte skulle ta någon annan.
 
 
Jag tänkte att, det kanske inte är så viktigt ändå. Jag klarar mig själv igen. Jag behöver inte dig, inte honom heller. Det har jag aldrig gjort. Men, jag insåg jävligt snabbt att jag Vill ha dig i mitt liv, så jag tog på mig skorna och mötte dig på gatan. Jag vill inte förlora dig i mitt liv, och det har ingenting med honom att göra.
Kan du förstå det? 

Och så skar hon sådär i mitt hjärta igen, min fina tjej

För 5 dagar sedan konstaterade hon att hon hade blivit klokare. Tack vare mig!
För 21 timmar sedan skickade hon kramar till mig, och jag log för att jag tycker om henne.
Så för 1 timme sedan skar hon i mitt hjärta när jag såg henne på Twitter.
 
"Att vara en sådan person som bryr sig mycket om andra, till ingen nytta, tar oerhört mycket av ens tid. 
Jag har alltid varit en person som hjälper andra.
Men när jag själv behöver hjälp vill jag inte ta hjälp av andra, då det känns som att de inte förstår sig på mig." 
 
 
Vet du vad man gör då? Svarade jag.
Man skriver ett brev till sig själv!
Du kan till och med posta det på posten, för tanken är att du ska öppna det igen efter minst 3 dagar.
Vet du varför det hjälper? Frågade jag.
För man är aldrig så klok som när man hjälper någon utstående! 
 
En klok idé tyckte hon. Hon har nämligen alltid velat skriva ett brev till sig själv,
min fina tjej.

Thank you my sweet love! (du gjorde mig glad)

 
"Du är klart en sån där tjej som blicken dras till när man ser dig på gatan.
Men det som är så häftigt med dig är att ju närmre man tittar på dig, desto finare blir du.
Ärligt! det är sjukt."
 

Jag var någon annan innan jag träffade dig

 
Där blev jag den jag är, och så kommer jag förbli
Här har jag längtat bort, hos dig har jag alltid känt mig fri
 

På den tiden hade jag slutat prata, jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig, och jag gav dig mitt hjärta till svar
 
 
Elinor Holmström,
Jag älskar dig!
 
 
 

Jag älskar att hon stavar I love you too med endast 1 o

 
Jag älskar min mamma för att hon är stolt över mig, även om jag gör bort mig.
Jag älskar henne för att hon får mig trygg.
Jag älskar när mamma försöker få mig skratta genom att vara så patetiskt fånig, och lyckas på grund av det.
Och jag älskar henne för att hon orkar.

Jag älskar att hon är helt hopplös på engelska, och skriver I love you to, när jag skrivit att jag älskar henne.
Jag älskar mamma när hon skrattar åt mina tokiga idéer.
Jag älskar min mamma för att hon är så nyfiken, och luskar ut allt skvaller jag har.
Och jag älskar henne för att jag vet att hon därefter inte kan hålla tyst.

Jag älskar att min mamma är fruktansvärt dålig på att ge mig råd och stöd när jag skriver långa meddelanden för att jag har ångest.
Jag älskar henne för att hon i alla fall försöker.
Jag älskar mamma för att hon klarar av att baka 3 saker samtidigt, och fortfarande får allt att bli bra.
Och jag älskar henne för att hon är ambitiös.

Jag älskar mamma när allt går emot henne och hon väljer att kämpa ändå.
Jag älskar henne för att hon egentligen är ganska opsykologisk.
Jag älskar min mamma för att hon sitter och sjunger med mig, även fast det är en dålig skiva och det låter förjävligt.
Och jag älskar henne för att hon har står ut.

Jag älskar mamma för att dom säger att vi är lika
För jag älskar att veta att jag en dag kan vara Mamma, precis som henne.

 

Jag älskar dig

Minns du hur jag sa att det var svårt för mig att säga någonting tillbaka när han sa de orden för två månader och 15 dagar sedan? Trots att han är en av mina närmsta människor i hela världen och jag har insett att jag redan saknar honom igen. Sådär på ett verkligt sätt, när det sprätter i hela kroppen. Sådär så att han är med överallt, men att jag ändå inte kan säga det till honom.
 
Därför trodde jag aldrig att det någonsin skulle vara enkelt att säga det till någon. Så jag trodde definitivt aldrig att det skulle vara så enkelt att skriva det tillbaka till dig! Det kändes naturligt. Precis som att jag aldrig gjort någonting annat. Som att det lika väl hade kunnat vara jag som sa det först. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Och jag älskar att du älskar mig. Jag älskar vad du gör för mig. Vad du gör med mig. Och vad du är tillsammans med mig. 
 
Jag älskar att säga det. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. 

Det är inte ni som skadar oss, det är våra känslor

Jag tänker på henne igen. Hon kallade mig för hennes kärleksdoktor en gång för 23 månader sedan. Hon gjorde det för att jag, just då, alltid stöttade henne i hennes tankar. 
Hon är inte ett dugg ensam. Det har hon aldrig varit! Men jag har insett att jag aldrig kunde dämpa hennes känsla ens genom att vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, när han slutar se på henne. Då är jag hjälplös! 
 
Idag tänker jag istället på oss. Hur du och jag känner likadant. Hur vi båda desperat ber om någon som ska tala om för oss att allt kommer ordna sig. Hur vi skriver långa texter för att vi vill ha någon som går bredvid och tar bort maskaran när den redan börjat rinna. 
 
Och även i de lägen då vi alltid har varandra. När vi säger att vi älskar varandra mest av allt i hela världen och att den viktigaste människan i våra liv är just densamma, alltså varandra. Så är du och jag precis som Carrie. Vi söker oss efter en prins som i det läget blir den enda som kan rädda oss. Sedan klagar vi när dom gör så att vi får ont. När vi offrar allt, men han inte någonting. Eller när vi inte är säkra på om vi vill ge, eller ens om vi vill få, men stannar kvar ändå. 

Och vi skadas fruktansvärt egentligen. Vi klagar, vi gråter, vi önskar och vi ber.
Men jag skadas aldrig av honom - jag skadas av känslan!
Därför kan jag aldrig säga att den smärtan är hans ansvar. 

Jag älskar min morfar för att han är den jag gillar bäst

Jag älskar morfar för att han var så kreativ
Jag älskar honom för att han såklart lärde sig sin maxi-runda utantill
Jag älskar min morfar för att han alltid var så stolt över mig
Och jag älskar honom för att var så egen
 
Jag älskar att han rullade ihop sina tuggade tuggumin, och la dom bakom örat (och överallt i lägenheten också - såklart)
Jag älskar morfar för att jag kunde hata när han alltid lyckades komma när jag inte ville bli störd, även om jag sen kom på hur roligt jag tyckte det var
För jag älskar honom när jag fick vakna upp och se honom plocka vinbär från vår buske
Och jag älskar honom för att han oftast inte kunde vara tyst
 
Jag älskar morfar för att han egentligen spelade ett jävligt riskabelt spel genom att påpeka min vikt
Jag älskar honom för att han var den som ändå sa vad han tyckte
Jag älskar min morfar för att han var den som fick mig trygg
Och jag älskar honom för att han inte hade några relgler
 
Jag älskar min morfar för att han är den enda 70-åringen som jag vet åkte moppe
Jag älskar honom för att han målade av mig
Jag älskar att han aldrig tog saker och ting för givet
Och jag älskar honom för att han aldrig hörde ringklockan ringa
 
Jag älskar att han var så dum och lagade sina tänder med super-lim
Jag älskar min morfar för att han var så söt
Jag älskar honom för att vårt kompishjärta blev så viktigt
Och jag älskar honom ännu mer för att kompishjärtat följde med i graven
 
Jag kommer alltid älska honom för att han förklarade
Jag kommer alltid älska min morfar för att han kämpade
Jag kommer alltid älska morfar för att han sjöng så fult
Och jag kommer alltid älska honom för hur han älskade mig
 
Jag älskar min morfar för att han är den jag gillar bäst
Jag kommer alltid älska honom lite mer

Att ha vänner som lyckas vara så, det är det bästa man någonsin kan få

Han var med och kryssade av 3 saker på min lista.
Han fick mig till och med att dyka.
Vi byggde världens bästa pepparkakshus.
Det tog oss 5 timmar.
Han gav mig en bok.
Jag har finläst den 2 gånger och ströläst den 4.
Han lärde mig att livet går att jämföras med ett stekt ägg.
Jag måste våga satsa för att vinna.
"Happiness is a way of travel - not a destination"
"Plan your work, work your plan"
Jag fick förtroende. Jag gav förtroende.
Sen sa han "En femma för din tanke", och menade att jag skulle berätta vad jag tänker.
Nu säger jag, "en femma för din tanke", och menar att jag bryr mig så himla mycket om honom.
Han är en av mina 5 tryggaste vänner.
 
"Sofie, jag lovar att jag inte kommer lämna dig, någon av oss kommer att lägga rosor på den andres gravsten en dag."
 
 

Sofie Johansson hjärtar Elinor Holmström

I torsdags kom min Stockholms-bästis hit. Egentligen är hon nog min bästis överlag också, men det är svårt att säga det, när vi bara känt varandra i 8 månader.

Elinor och jag är på många sätt väldigt lika. Vi har varit med om samma saker. Känt samma saker och vi tänker även ibland samma saker.
Men trots alla dessa likheter har vi ändå många olikheter.
Hon är blond. Hon har pojkvän. Hon är vegetarian. Hon har ett gymkort. Och hon äger en lägenhet. Dessutom - den största olikheten av dom alla - hon (både inåt sätt och utåt sätt) är säker på sig själv, sina tankar, känslor och val. Hon är sådär säker så frågar man henne om hon vill ha Gul eller Grön, behöver hon knappt tänka efter innan hon utbrister det hon vill ha.
Jag själv skulle tyvärr kunna säga, "Det spelar ingen roll, bestäm du!" Även om jag egentligen var ganska säker på att jag ville ha Grön.

För jag är egentligen också ganska säker - på insidan. Det spelar inte alltid så stor roll, men jag är ändå ganska säker! Men jag har alltid levt mitt liv genom att se vad alla andra tycker om, för att kunna ge dom det de vill ha. Därför tycker jag så himla mycket om Elinor. Jag tycker så väldigt mycket om henne för att hon får mig att prestera bättre. Vara ännu bättre. Och ge lite mer. 
Jag har bara 4 människor som jag känner så inför.

Så jag blir så fasansfullt glad över att just Elinor är en av dom! Hon gör livet så enkelt för mig.
Egentligen skulle jag säkert kunna göra det ännu enklare och även be henne vara den som räddar mig. Jag vet ju att hon skulle kunna. Och jag vågar till och med tro mig veta att hon skulle göra det.
Men jag vill inte!
Jag vill inte att hon ska vara den människan i mitt liv. Jag vill bara att hon ska vara med mig. Finnas med mig. Älska mig. Och sedan vara lycklig med mig. Hon behöver faktiskt inte göra mer! För hon är den bästa människan jag någonsin haft i mitt liv.
Bara Det räddar mitt liv.

Vem behöver skapa ett helt hjärta när man kan dela samma del?

 
Jag försöker låtsas som att tiden kommer stå still
men det är bara för att jag inte vill inse
hur rädd jag kommer vara för att vara alldeles
för ledsen när jag åker ifrån henne.
 
 
 
Så jäkla dumt av mig egentligen, att åka
ifrån något som får mig att må så bra...

Du var inte odödlig, men vi är alla vinnare över döden

2011-07-15 Hej Morfar!

När du var vid liv trodde jag att jag redan hade sagt allt. Men när tanken av att aldrig mer få prata med dig plötsligt stod framför mig, var det omöjligt att veta om alla ord är sagda och förstådda.
(för kanske är det så att jag pratat mer Om dig, än Till dig.)
Så jag bestämde mig för att skriva från hjärtat, och låta alla veta.

För än så länge känns allt fortfarande obegripligt.
Att jag ska sitta och prata med dig genom marken går inte ihop.
Att du inte ska göra julafton, kalas eller andra festligheter till tokiga möten är omöjligt för mig att förstå.
Och att du aldrig fick se mig i min nya miljö är smärtsamt eftersom jag är så stolt över vart jag tagit mig.

Och om det inte vore för Kristins kloka ord kanske jag aldrig skulle förlåta tiden. Hon sa - "Det här kanske är hans enda chans att få följa alla hans nära på."

Och det är faktiskt det enda som kan lindra vetskapen att du faktiskt inte kommer sitta bredvid mig på mitt bröllop.
För jag har alltid sett framför mig hur jag skulle skoja om att du var tvungen att förstå att jag var tvungen att säga till min man att Han numera var den jag gillar bäst för att inte orsaka skiljsmässa samma dag.
Sen skulle jag förklara att det inte innebär att jag tycker mindre om dig, eller att du tar mindre plats - för du är ju alltid morfar. Samma tokiga, typsiska morfar - som definitift inte är som någon annan i hela världen.

Kanske är det därför jag har extra svårt att förstå.
För jag har så länge gått runt och trott att det fanns en jädra massa tid. Tillslut trodde jag till och med att det var sant - att du skulle vara odödlig.
Men så bara går du och dör... eller ja... du Går inte ens - du börjar med att ramla.
Definitift inte som någon annan!

Så nu försöker jag istället skapa någon slags styrka som jag istället kan tro på. Och jag sitter och försöker tänka vilken tur jag har som fick ha en typisk Sofie & Morfar relation istället för en saft och bulle relation mellan ett barnbarn och en morförälder.
För såhär är det morfar, jag har alltid tyckt om att vara just Sofie tillsammans med dig.
Så jag säger hela tiden att det faktiskt aldrig skulle kunnat sluta på ett bättre sätt - men ändå känner jag mig så himla blödig... 

Jag gråter öppet på tunnelbanan. Låser in mig på toaletten på jobbet.
Och jag är rent ut sagt skit nervös för mitt sista möte.
Jag är också skit nervös över att jag inte ska kunna se allt som är och har varit så fint.
Ändå är jag skit nervös över att mitt jobb gjort mig alldeles för bra på att spela glad och låtsas som att jag mår bättre än vad jag gör. 
För jag är så ledsen... men ler ändå.

Så, jag vet att det är massa saker som jag måste lära mig på egen hand. (för det här med tuggumi och hemmabygge är det du som lärt mig - och det kan jag redan)

För det första måste jag lära mig att säga att du är död utan att låtsas som att jag inte vet vad det betyder.
För det andra måste jag lära mig att prata med dig på samma sätt som jag får prata med farmor och farfar.
Och för det tredje måste jag lära mig att det är okej för mig att Inte vara okej hela tiden och inse att det inte innebär att jag förlorar mot döden.

För oavsett hur ont det gör att behöva möta det där ordet som både skrämmer och plågar mig, så gör det aldrig så ont att jag inte kan dämpa det med att tänka på livet.
För med tanke på att det är lukten av skit och gammal tobak, och inte döden och lik, som får mig att må bra, är det val av tanke inte svår att göra.
Dessutom är det tuggumi, penslar, vinbär, moppen och papigojjor som räddar mig när bilden av ett tomt rum med en tom kropp smyger sig fram.

Så, kanske var det inte meningen att du skulle vara den första som var odödlig - men ingen av varken du, jag eller någon annan här inne har förlorat mot döden. Vi är alla vinnare, och det är tack vare dig.

Jag älskar dig!
Din Sofie



En kväll i juni, då tog han av sig sin kavaj

2010, den 14 juni.
För prick 1 år och 2 dagar sedan var jag hemma hos morfar. Jag minns hur vi handlade hans vanliga runda och att  jag sedan skulle hjälpa honom städa.
Han bjöd självklart på glass, samtidigt som han frågade mig hur jag egentligen kommit i de där tajta byxorna jag hade på mig.

När jag kom hem skrev jag ett blogginlägg.
Jag skrev att jag önskade att fler människor kunde få mig att må som jag gör i hans sällskap. För ingen annan har kunnat sagt sådär utan att få mig att tänka eller börja gråta. Jag var nämligen fortfarande väldigt rubbad när det gällde min kropp och varje kommentar kunde jag tolka till någonting negativt.
Sedan avslutade jag hela texten med att det aldrig gick att vara med honom utan att skratta.

För jag skrattade när han satte på radion och sjöng någon slags visa som han kunde alla ord i.
Jag skrattade när han skulle krångla sig ner på golvet för att visa hur jag behövde skrapa för att få bort fågelskiten som var fylld i hela köket.
Och jag skrattade ännnu mer när han inte tog sig upp.
Sen skrattade jag när han var så inne i sitt tv-program och jag stog alldeles bredvid och flaxade fast han inte ens märkte mig.
Morfar, morfar, morfar. Typiskt morfar.

På alla hjärtans dag fick han därför flest blommor medan jag fick tusen kramar.
Så fyllde han 70 och jag köpte kompishjärtat vi delar.
Jag lyssnade på min morbrors underbara tal och förklaring, och fick det förklarat för mig vart jag fått mina tokerier till idéer ifrån.
På min flytt-dag var han den näst-sista jag vinkade av, och jag fick gå ut ur bilen en andra gång för att krama honom en gång till. Han är ju så go.
Och när han då påpekade att jag förmodligen skulle charma flera stycken och därför aldrig komma hem, så svarade jag att han inte behövde oroa sig, han är ju alltid den jag gillar bäst.
Så när jag hade träffat mina underbara arbetskollegor och hittat människor jag tycker om, var jag noga med att skriva till honom och säga att han Fortfarande, Trots det är den jag gillar bäst.
Och när jag hälsade på honom på sjukhuset i Karlstad släppte han aldrig min hand.
Så vi kramades hejdå och sa att vi snart ses igen - helst i Stockholm på Gröna Lund sa jag. (jag sa att jag så gärna vill visa upp mig)

Idag dog han.
Min fina morfar. Och jag kan inte förklara hur ont vissa tankar gör.
Men jag kan heller inte förklara hur glad jag är över hur hans slut aldrig kunde ha blivit bättre.
Så jag skriver ingenting mer... Han är fortfarande den jag gillar bäst.



Mamma, mamma, mamma I love you


TACK FÖR EN FIN FÖDELSEDAG, TACK FÖR LIVET

Förresten så tycker jag att Linnea gjorde en så fin sak, så jag tänker dela med mig av det också

http://linneaforslunds.blogg.se/2011/april/inlagget-till-bara-sofie-20-ar.html

"Bocka av ännu en sak på din "att-göra-i-livet-lista"

Choklad Deluxe i Stockholm

Att få njuta av massager, ansiktsbehandling och lyxiga spabehandlingar är något man gör allra bäst tillsammans med en lika njutbar smakupplevelse. Under hela 3 timmar får du en av slappnande upplevelse som kommer ge dig en ny energi och kraft.
Behandlingar som ingår i paketet är ett underbart chokladbad, chokladpeeling, ansikts- och huvudmassade samt helkroppsmassage med varm chokladolja - och till detta får du en utsökt frukttallrik samt delikata chokladpraliner.


TACK!

En bild säger det jag inte kan säga


Jag brukade säga så innan han var sådär klok igen

Jag brukade säga att Någon gav mig dig för att klara av mina nedgångar.
Att Någon gav mig dig för att jag aldrig skulle brytas samman.

Men sen fick Andreas mig att inse att mitt liv ligger i mina egna händer. Att det enda ansvaret jag har, är ansvaret i mitt eget liv.
Så jag fick istället säga att Någon gav mig dig för att stärka mig själv, så jag kan klara av mina nedgångar på egen hand.

För den enda coachningen som är rätt, är den när du hjälper någon annan att hjälpa den själv.
Jag tyckte att det var så klokt sagt, och jag är väldigt tacksam!

Ingen annan ska få leva mitt liv.
(För jag gör det här bra när rätt människa står bredvid!)



Det här är nästan allt jag önskade att jag sa den sista gången jag såg dig

  • Jag har dina gamla sms nedskrivna i min byrålåda som jag brukar läsa ibland när jag antingen vill fnissa lite av vår unga ungdom, eller bara känna mig uppskattad för vem man var redan då.
  • Och hur mycket jag än tyckte om dig då, känner jag mig aldrig så förstådd som när jag kikar igenom de nyare smsen och du sätter ord och bekräftelse på de där sätten jag söker och behöver.
  • Om jag bara skulle välja en enda vän, tror jag att mitt val skulle vara du. - Ja! Jag vet att jag skulle klara mig och vara trygg med bara du.
  • För inte så längesedan målade jag en bild där jag önskar att både du och jag kommer få leva lyckliga i alla våra dagar.
  • Jag kan inte lyssna på Svenska Hjärtan utan att tänka på hur mycket jag bryr mig om dig.

  • När jag tittar på bilden i fönstret ler jag varje gång, även om leendet ibland är väldigt delat.
  • När jag har luggit vaken på nätterna har många tankar gått till hur orolig jag är över att du är ute och reser. För att jag är så fruktansvärt beroende av att du ska komma tillbaka.
  • Du har kanske inte varit den människa jag umgåtts mest med. Men du är den som får mina veckor att gå vidare för att jag vet att några timmars fika kan rädda 1 miljon av mina tankar.
  • Ibland önskar jag att jag fick vara mer med dig. Att jag kunde vara en självklar del, även om det skulle göra mig jätte rädd.
  • Jag undrar ibland hur jag ska kunna visa hur tacksam jag är.
    För att låta någon komma så nära är så jäkla stort för mig. Och jag kan inte beskriva hur skönt det känns att jag kan vara så ärlig om allt!

  • Jag har en egen stjärna som jag alltid brukar titta på. Och när jag tittar på den känns det så jäkla skönt att du kan titta på exakt samma stjärna även om du är så långt borta nu.
  • Jag trivs med att jag ibland kan vara den som fixar dig. För jag mår konstigt nog alltid bra med att vara den som tar hand om alla andra. Men jag trivs ännu bättre för att jag vet att du fixar mig på samma sätt, så jag inte får dig att tro att du är hjälplös och att jag inte tror på att du klarar dig själv.
  • Jag älskar att vi ger och tar.
  • Jag tycker jätte mycket om dina vänner. Och jag tycker jätte mycket mer om att veta att ni är så trygga med varandra.
  • I mina ögon är du en av de absolut starkaste människorna jag vet.

  • Ingen annan människa förstår mig som du.
  • Det finns nog ingen annan människa som kan få mig att skratta så, bara för att du själv skrattar. (Jag älskar ditt höga skratt)
  • Du har bevisat för mig att du lyssnar på mig när jag pratar. Och du har bevisat att det går att lita på människor. (Och jag litar extremt mycket på dig!)
  • Snälla, dö inte, glöm mig inte, ha kul, men kom tillbaka!

Tidigare inlägg
RSS 2.0