Och jag grät tills jag somnade av ren utmattning

Jag mår bra! Jag mår verkligen jätte bra.
Men inte ens det räddar tårarna när den här jävla skit saken händer.
Då gråter jag som ett barn. Precis som jag gjorde då.

Och jag undrar egentligen vad som är värst - fysisk eller psykisk misshandel.
Och jag ville inte leva om samma scen jag gjorde då, så jag tog bilen ut för att hitta mod att visa min smärta.
Men jag vågade aldrig ringa. 
Jag skickade något konstigt sms där jag ville förklara, men ändå inte. Lyssnade på låten i bilen 3 gånger i rad och hoppades att någon kunde rädda honom från hans ord som han slår oss med.
Men jag vågade inte vara någon.
Så jag grät tills jag somnade av ren utmattning - med mammas röda lapp där det stod att hon älskar mig.

- Jag älskar dig också!
Tack för att jag slipper gå ensam i det här en gång till. För hans beteende är långt ifrån bra.

Du kan inte hindra sorgens frågel att flyga över din axel, men du kan hindra den från att bygga ett bo

Att klaga över en sits som du själv satt dig i är ganska idiotiskt. Jag är ju medveten om att jag blir ensam på söndagar eftersom det är en dag då jag ofta stänger in mig i mig själv. Idag har jag visserligen haft en anledning eftersom det som väntat mig utanför rummet inte har varit särskilt givande. Men ändå.. Jag mår inte bra på insidan heller.

Jag kanske får skylla mig själv, jag kunde gått härifrån. Men om sanningen ska fram har jag inte haft humör till det. Så jag kanske inte borde få klara, men det tänker jag göra i alla fall. Jag klagar på situationen trots att jag egentligen borde klaga på mig själv. Men jag vill inte trycka ner mig själv för att söndagar är ovärda dagar enligt mig. Det räcker faktiskt med att redan blivit nedtryckt från världen utanför min dörr. Hans muttrande ena sekunden och hans lyckliga sjungande den andra får mig spyfärdig. Han tappar mig på vägen. För mig är det obegripligt.

Dessutom tänker jag fortsätta att klaga över att mina tofflor luktar otroligt mycket fotsvett. Usch, de börjar bli vidriga. Det kanske är dags för nya?

I thought I was ready to make nice

Helt utan funderingar trodde jag att jag hade betalat klart priset pappa satte upp i samband med hans sjukdom. Jag trodde att jag kunde gå vidare och lämna känslorna i den tid bakom mig. Men mina nuvarande dagar bevisar för mig själv, resten av familjen och inte minst pappa, att jag inte alls är redo att dra ett streck över det hela. De sa en gång i "Sjunde Himlen" att om du spelar glad smittar det av sig och du kan därefter känna dig gladare. Jag antar att det är en sak som jag skulle kunna klara av. För visst, skådespeleri kan ändra humör. Jag har ju lärt mig att påverka min tanke, så varför inte förändra min känsla genom att tänka lite bättre?
Så den enda anledningen till varför jag inte gör det, måste vara för att jag inte vill. Jag vill nog inte gå tillbaka till det som var innan.

Visst vet jag att jag skulle vinna på att rensa luft mellan oss. För om det finns någonting som drar ner mitt humör, så är det känslorna runt den här situationen. Och visst trodde jag att det var pappas sjukliga beteende som skadat mig, men när han numera lyckats ta några steg ifrån "tröskeln till helvetet" så är jag fortfarande lika skadad. Det gör fortfarande lika ont att titta på honom även om minst en del vill läka alla sår. Jag säger att jag vill det, men jag vet inte säkert. Jag är inte säker på hur jag ska få det att fungera. Jag skäms över att både leta och hitta fel på honom. Lika lite som jag behövde de där hatiska blickarna utan anledning, och lika lite som jag ville ha hans kalla svar. Precis lika lite är han värd att få det utav mig. Hans friska jag är inte värd det. Ändå säger jag att jag inte är redo. Jag skyller på mitt förflutna för att rädda min framtid.

Med en annan syn känns det som ett tvång. Jag tvingas hålla ilskan inom mig eftersom jag sagt, Aldrig igen! Och jag vägrar känna att det är min okontrollerade ilska som tvingar honom att gå över tröskeln, istället för att fortsätta backa. Jag vägrar vara orsaken. Men faktiskt så har jag ingen aning om vad han kräver av mig. Oavsett vad jag vill så verkar det faktiskt som att jag irriterar mig på hans friska sidor också. Kanske är jag bara rädd för att såras av någon jag älskar så högt. Det är ju trots allt lättare bli sviken av någon som inte är lika nära. Helt oberoende på om han är frisk eller inte så antar jag att jag vägrar visa mig svagare än honom.

Jag säger, Aldrig igen

Det är inte tillåtet att gå och vänta på att det snart ska hända. Det får inte hända. Nog kommer det påverka mig, men jag tänker inte låta Han påverka mig negativt. Det fixar luften så bra ändå. Och nu när jag ska påverkas så måste jag få veta vad som händer. Jag vill vara en del utav det så att inte det tar kontroll över mig, innan jag har kontroll över det.

Den här gången måste jag vara mer självisk. Den här gången tänker jag inte låta hans handlingar och hans humör dra ner mig. Jag vägrar låta honom lägga över skuld på mig eller resten av familjen. Och jag tänker skydda de andra, inte minst min lillasyster. Oavsett vad som händer står jag alltid bakom henne, klart slut!

Jag är fortfarande rädd för att såra honom genom att vara ärlig, men jag vet att jag är mer rädd för att såra mig själv genom att hålla det inne. Därför vägrar jag att vara tyst denna gång. Jag vägrar att låta honom ta ifrån mig de bästa sidorna utav mig en gång till. Det han tog förra gången har jag återigen byggt upp, och jag är t.o.m. starkare än innan. Men jag kan ändå inte undvika att vara rädd för att bli kvar utan. Jag vet ju hur enkelt det är att säga en sak men mena en annan. Hur många gånger jag ens försöker intala mig själv att inte ta det personligt, så knäcker det mig.

Men jag säger, Aldrig igen!



Jag sa, Aldrig igen.

Jag var redo att förlåta och gå vidare, men det var inte han.
Han ska tydligen tillbaka... Tillbaka till det jag försökt lämna i nästan 6 år!
Han ska tillbaka till någonting som jag sa aldrig skulle få hända igen. Någonting som jag inte vill se.


"Hey Dad, look at us.
Think back and talk to me
It hurts when you disapprove all along

And now we need to try harder to make it
I just want to make you proud
I can't pretend that I'm all right
But you can't change me.

I try not to think about the pain I feel inside
Did you know you used to be my hero?
All the day you spent with us now seams so far away
And it feels like you dont care anymore.

Nothing's gonna change the things that you say
And nothing's gonna make this right again
Please dont turn your back again
I can't believe it's hard just to talk to you
but you, you dont understand..."

I think I'm ready to make nice

Många utav mina inlägg har varit riktade mot min Pappa. Men det slog mig idag att alla de inlägg jag skrivit är skrivna när min besvikelse varit som störst. Med korten på bordet är jag nästan aldrig neutral när det gäller honom. Antingen så älskar jag honom högst på jorden, eller så hatar jag honom som ingen annan. Jag kom därför på att jag därför aldrig skrivit ett inlägg om honom när jag sett ur alla vinklar. Jag antar att jag aldrig varit rättvis, varken mot andra, honom eller minst mig själv.

Jag skulle aldrig försvara Pappa med hans tokiga beteenden. Jag tror inte ens att jag skulle kunna stå vid hans sida vid de tillfällen. Det finns ingenting som skadar mig så mycket som hans svek, därför kan jag inte bry mig om att vara rättvis när det väl händer. Visst kan jag ibland känna att jag straffar honom mer än vad jag egentligen borde. Men Inger brukade tala om för mig att det finns ingenting "för mycket eller för lite" när det gäller känslor, därför tror jag henne. Jag får inte dåligt samvete över att dra mig ifrån honom, för jag gör det endast för att det känns som ett behov. Jag vet att det sårar honom att jag inte alltid vill finnas där, men jag tror att jag skulle såra honom mer om jag stannade kvar trots att jag inte vill.

Idag sa jag till honom att "vi är starkare när vi är tillsammans", och jag sa det med 100% ärlighet och 100% säkerhet. Jag vet att vi är starkast när vi går tillsammans, men tyvärr är jag som svagast när vi går samma väg, men jag bara ser en rygg.
Ibland kan man sitta i samma rum, men ändå vara ensam - och det gör mig svag.

NO ANGEL!

Det kommer göra ont att skriva det här inlägget, men jag måste få det ur mig. Någon kommer säkert tycka att det är dumt att publicera det, men för mig gör det ingen skillnad. Eftersom sanningen ändå är den samma oavsett om jag skriver det för mig själv eller för någon annan så skriver jag ner min sanning. Det får göra ont, för jag tänker inte låta mig bära på det här bara för att jag är rädd att såra honom. Jag tänker varken skydda honom eller känna medlidande över mina nerskrivna, publicerade tankar.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan på denna jord som lyckas få mig att må sämre än vad min egen pappa kan få mig att göra. Hur han gör det eller varför han lyckas har jag inget vidare bra svar på. Men på något sätt känner jag mig alltid närmare botten när han försöker visa mig. Samma känsla har jag även när han försöker dölja det. Inget utav alternativen är nämligen fria från ett falskt beteende, och därför tycker jag inte om det.

Jag tittar ofta på tv och ser många far & dotter relationer som inspirerar mig. Men varje blick får mig bara att önska lite till att jag kunde få ha samma relation. Utav de kvalitéer som jag skulle vilja ha i en pappa uppfyller han inte särskilt många. Faktiskt så hade jag letat efter en annan om det vore så enkelt. Jag menar, träffar man en människa som inte kan tillfredställa en så lägger man inte mer energi på det, utan söker en ny, eller hur? Men i detta fall kan jag inte bara söka efter någon annan som ska ta på sig rollen som min pappa.
    Missförstå mig inte. Jag älskar honom, men jag tror att jag älskar honom mer som Benka än som min pappa. Han är nämligen kanon som person och som en vän, men nog fan skulle han kunna kvitta som pappa. Det enda han gett mig under 18 år när det gäller positivitet är en rolig barndom med mycket lek och skratt. Mycket annat har han nog inte medvetet lärt mig.

Trots min besvikelse kan jag inte säga att det endast beror på honom. Jag kan heller inte trycka ner honom för hans sidor eftersom jag inte brukar vilja döma människor på grund av sina handlingar. Jag anser att varje människa har rätt att använda de sidor de tycker bäst om. Men när det gäller det här så kan jag inte tillåta mig själv att släppa in någon som får mig att må så dåligt bara för att vi har speciella familjeband. Jag kan inte tvinga mig att älska en människas alla sidor bara för att det är vad som förväntas. Han får gärna vara min vän, och han får vara en person som jag kan ha omkring mig. Men jag vill inte ha en pappa som får mig att må såhär. Det är inte det jag behöver.
   Det jag behöver är en pappa som kan hantera mig. En pappa som vågar stå för vad han tycker och en pappa som kan se mig som jag är. Samtidigt behöver jag en pappa som jan lära mig de saker som jag ännu inte kan och en pappa som kan inta diskussioner på en normal nivå. Jag behöver veta att han vill följa min uppväxt samtidigt som han vill vara en del utav den. Men den pappan finns inte här. Min pappa ser inte mig och han lyssnar inte, därför kan han inte förstå mig. När han inte kan förstå mig förstår jag att jag är svår att hantera. Men han är varken uppmärksam eller medveten och han har inga egna åsikter. Därför är det så lätt för mig att köra på. Jag har tappat all respekt och jag antar att det kan vara en av anledningen till varför min pappa är så svag i rollen som pappa. Han är olärd och vet inte hur han ska bete sig. Men jag är inte tillräckligt lärd för att lära min pappa att vara en pappa. Därför lämnar jag han bakom mig. Jag ska istället släppa in honom som en vän, kanske är det där jag kan hitta honom. Om inte, står jag utan pappa, men åtminstone med en vän som får mig att må bra.
- Med andra ord, inte helt lottlös.

Du gör mig osynlig

I två dagar har jag tänkt på vilken stor skillnad det gör när man har människor som inte bara hör vad man säger, utan faktiskt lyssnar.
Under alla de år där jag tillbringat tiden till att tänka, så har jag tänkt att min pappa varken ser eller lyssnar. Han försöker, men alla hans försök blir menlösa. Efter varje misslyckande växer häcken ännu högre. Han anstränger sig lite mer för varje gång, och tillslut är kraven för stora för att lyckas ta sig över. Pressen är för stor.

Igår kunde jag se på flera mils avstånd att han faktiskt var stolt över mig. Igår var det så himla synligt, men tyvärr har det inte alltid varit så. Det är ofta han har lyckats döda en dröm, bara för att han förmodligen inte vill se min dröm gå i kras. För visst, mina krav är höga. Men hur ska jag kunna ta mig uppåt och nå det jag vill om jag inte har några mål? Visst, mina drömmar är stora. Men de är ännu svårare att uppfylla om man inte har någon som tror på en.
Igår på vår resa så trodde jag att jag skulle få skriva ett inlägg där jag förklarade hur min pappa såg mig. Ett inlägg där jag själv kunde skryta över att ha en pappa som inte bara hörde, utan även lyssnade på vad jag hade att säga. Igår var jag ganska säker på att jag fick se en skymt av de vingar som han så enkelt plockade av sig. Jag trodde mig få se hans föräldra-vingar igen. Men jag klarar inte av det. Besvikelsen för denna nya dag är för stor. Besvikelsen är större än kärleken. Besvikelsen över att bli sviken av någon som en gång lyft upp en på toppen, gör ondare än de blåmärken man får när man faller.

För mig är det viktigt att veta att människor både ser och lyssnar. Jag har mött alldeles för många människor som säger att de tittar på mig. Eller människor som säger att de hör mig. Men så länge dem varken ser eller lyssnar så kommer de aldrig känna Sofie. Och tro mig, min pappa känner inte Sofie. Han vet inte vad jag gillar till frukost. Han vet inte vilken musik jag lyssnar på. Inte vad jag har för klädsmak. Min pappa vet inte hur jag skulle förklara mig själv med endast 3 ord. Han vet inte vad jag har för favoritfärg. Eller vad jag anser vara min starkaste egenskap.
Om han såg mig. Eller om han lyssnade när jag pratade skulle han få fram dessa svar utan att ens behöva ställa frågor.   Det gör ont att veta att han aldrig når mig, trots hans menlösa försök.

Jag tänker på en sak som Malin Sjöberg skrev på Facebook.
- Eyes are blind. You have to look with your heart. What's most important is invisible.
Innebär det att min pappa anser mig som en av de viktigaste, eller att han bara använder ögonen när han tittar? För jag kan inte komma ifrån känslan av att vara osynlig när han inte ser mig genom att bara titta.

Min besvikelse

It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground.

Jag är så himla, himla besviken. Min pappa är inte värd att lägga ner energi på när han beter sig som han gör. Det gör så ont att någon som man älskar så himla mycket sviker så hårt. Det gör så jävla ont.

Kan ännu inte förstå hur han har mage att inför våra grannar och vänner sitta och säga att vi inte tar ansvar. Att Jag inte gör de sysselsättor som jag blir tillsagd till att göra. Jag kan inte förstå hur han kan kasta skit på mig. För om det inte vore för mig hade han inte haft någon kvar. Han hade inte haft mamma, och om han inte hade haft mamma hade han sällan fått se sina barn. För när jag och min syster låg och pratade inatt berättade hon för mig att hon är rädd för pappa. Att när hans dåliga sida är uppe så är det bättre att vara tyst. Men grejen är den att Jag inte klarar av att vara tyst längre. Jag måste få fram mina åsikter och jag har rätt till det. Det är så frustrerande att ha så mycket att säga, men att inga utav mina argument får honom att förstå. Det är precis som att han vägrar att lyssna.

Det gör så himla ont att falla, för ju högre upp man är, desto hårdare landar man på marken igen. Faktiskt hade han lyckats få mig att klättra högt upp. Jag älskar han så otroligt, därför gör det så ont att träffa marken.
- Man börjar ju undra om det ens är värt att försöka hålla sig på toppen, för det gör bara ännu ondare att ramla ner.

Maskrosbarn

Igår körde pappa mig till skolan. Vi säger inte så mycket till varandra när vi är ensamma. Det finns inte så mycket att säga. Radion är vår räddning. Den tar bort den obehagliga tystnaden. Vi lyssnade på Rix Fm och plötsligt fick jag höra om maskrosbarn. Barn och ungdomar som lever eller har levt med psykiskt sjuka föräldrar eller alkoholproblem. Just i det tillfället skulle jag velat kunna läsa tankar. Jag undrar så vad han tänkte. Eller om han bara försökte tänka på någonting annat. Han kanske tom kände sympati för de barnen, utan att veta att han satt sina egna barn i samma båt. Han har alltid någonting att försvara sig med.. Ibland kan jag tro att han har förträngt. Men Jag, jag kan inte glömma.

Jag var 13 år när min värld ställdes upp och ner. När vitt blev svart och ingenting som brukade vara bra, var tillräckligt. Jag gick i åttan när min dröm om en perfekt familj lades på hyllan. Min pappa kunde inte längre skydda mig. Han var inte den hjälten jag trodde att han var. Han var ingen familjefar överhuvudtaget. Vad jag har förstått har vi utåt sett alltid varit den perfekta familjen. Familjen som alltid stöttade varandra. Familjen som levde för den andre. Därför var det förnedrande att bevisa motsatsen.

Jag var mitt uppe i min jobbiga tonårstid när jag fick ta över rollen som förälder. När jag fick gömma min sovande pappa när jag tog hem mina vänner. Jag ljög för att inte verka svag. Jag ljög för att inte sätta Pappa i en pinsam situation. Medan mamma jobbade häcken av sig med sitt nya företag låg han i sängen och "försökte bli frisk". Så vem skulle ta hand om oss barn? Vem skulle prata med mig om tonårstiden? Jag behövde någon. Jag behövde mina föräldrar. Men från mamma fanns ingen tid och från pappa fanns, ingenting.

Han lärde mig att gå på tå. Jag försökte älska, men han gick längre och längre ifrån. Tillslut fanns bara sorg kvar. Han har ett flertal gånger sagt att han inte längre ville leva. Livet var inte värt det. VI var inte värt det. Han försvarade sig med att säga att det var ett rop på hjälp. Men det var menlöst, för ingen hörde. Han sa att ingen ville ha honom i livet. Att alla hatade honom och ville se honom död. När han sa det försökte jag hålla fast vid kärleken, men besvikelsen över människan som jag inte längre ville kalla pappa, var större än kärleken. Han lärde mig att hata - Nu tror han att jag ska glömma. Precis som han. Hans liv har gått vidare. I hans ögon har han växt upp. Från att gå från det barn han blev, tillbaka till en man - en far. I mina ögon är han inte vuxen än. Man går inte från en 3 åring tillbaka till man på bara över en natt. Jag kommer aldrig glömma hur han kunde sitta och vagga på golvet med gaggande ljud från hans mun. Jag kommer aldrig glömma hur mycket skit vi fick bära när orken från hans sida blivit för svag. Lisa var bara ett barn. Fidde skulle inte behöva bli man så tidigt. Jag var bara en oskyldig tonåring. Idag är jag stark och självständig. Men jag kommer aldrig glömma skammen han lät mig känna. Att det var Mitt fel att han ville försvinna. Han lärde mig att ilskan är lättare att hantera än sorgen. Därför har jag taggarna utåt. Idag är det Jag som skriker efter hjälp. Men jag vet att han inte kan hjälpa mig. Det är för mycket att ta igen.

Jag önskar att jag kunde glömma, precis som han verkar ha gjort. Men jag kommer alltid få bära med detta i min ryggsäck. Vart jag än går kommer jag alltid se bilden av min felfira pappa brinna upp.
Han frågade mig en gång hur länge jag skulle straffa honom för det han gjort. Mitt svar är- Så länge han inte visar ånger, eller förstår vad han orsakat, kan jag inte förlåta. Nu går jag istället på tå och hoppas att jag inte gör ett snedsteg. För det är fortfarande så att jag vid minsta felsteg kan känna min tonårstid flåsa mig i nacken. Jag kan fortfarande känna spänningen. Känslan av att inte vara tillräcklig trots att jag klarat av uppgifter andra ungdomar bara sett på tv. Jag var bara 13 år när jag fick tro att jag var vuxen.

Min Pappa flyger inte

Jag har sagt det förut - han brukade vara min hjälte och förebild.
Hans misstag är någonting som jag tagit lärdom av, istället för honom. Jag antar att han inte varit tillräckligt uppmärksam. Jag antar att han inte insett att han gjort ett misstag, därför vet han inte vad han ska förbättra.
Jag har lärt mig att aldrig vända ryggen framåt. För när ryggen är framåt är ögonen blickade bakåt. När ryggen är framåt blir allt bakvänt. Och inte nog med det, man skadar också sin omgivning eftersom det är omöjligt att öppna sin famn baklänges. Hans misstag har lärt mig detta. Men jag är istället rädd för att någon ska komma för nära. Att någon ska se min insida. Det kanske leder till att min omgivning faktiskt tycker att jag vänder dem ryggen. Men det är aldrig någon som har klagat, och det är aldrig någon som har antytt att jag inte finns där med min famn.

När jag satt vid matbordet var jag så säker på att han satt där, min hjälte. När jag satt där kunde jag inte se någonting annat. Jag började istället undra varför jag tyckt det varit så svårt. Jag kommer ihåg Linda, som på vår "släkt-tjej-träff" berättade att hon ett antal gånger haft problem som hon aldrig trodde hon skulle komma över. Hon har träffat människor hon tyckt betett sig bedrövligt dåligt. Men när problemet mer eller mindre är över kan hon inte förstå att hon tyckte det var så jobbigt. Då börjar hon undra om hon istället överreagerade. Jag vet exak vad hon pratar om. Just den känslan fick jag idag vid matbordet. Det kanske inte var så farligt som jag fått för mig att det var. Men denna känslan fick inte hålla i sig särskilt länge. Det är som att han alltid tar två steg upp men minst ett tillbaka.

Någon timme efter middagen hörde jag bara en smäll i dörren och det enda jag hann se var pappas rygg. I samband med det såg jag också min hjälte försvinna. Jag vill faktiskt inte förlåta när han gång efter gång visar att han inte har mognat. Att hans misstag aldrig lärde honom någonting.

Ibland när jag har berättat får jag höra att jag mer eller mindre är tvungen att förlåta. Att jag är tvungen att lägga det bakom mig, eftersom han alltid kommer vara endel utav mig. Han är ju trots allt min pappa. Tro mig, jag önskar att jag kunde se honom på samma sätt som jag brukat göra. Men han har förstört min syn. Min blick söker upp det onda. Men jag är helt säker på att det inte är min syn det är fel på. Jag är säker på att jag inte överreagerar. Visst, jag är känslig för svek. Men att svika sina närmsta, ja då ska man reagera. Någonting som jag aldrig trodde skulle hända, hände. Det skulle vara lättare att förlåta någon som inte var så nära. Någon som jag inte hade så goda tankar om. Jag trodde inte han hade sånna brister. Trodde inte att detta kunde hända.

TURKIET - 6/8 - 08
"När pappa är som bäst, då är han bäst. Men han skrämmer mig. Han sviker mig. Han kan längre inte vara min ängel, för han kan inte flyga."

RSS 2.0