Du kunde vara mitt plåster, skydda mig ett tag - men vi båda vet att plåster faller av

Andra månader, då jag inte visste
 
Han var den allra första som kom in och verkligen tog mitt hjärta på riktigt. Jag tyckte så mycket om honom att jag till och med trodde att han var min framtida man. Jag trodde att det var så det var tvungen till att bli, för att leva utan honom kändes inte ens som ett alternativ. Jag trodde att jag skulle dö om han lämnade mig. På riktigt alltså. Verkligen dö, som i bokstavligt talat. 
 
Jag antar att det var på grund av den känslan som jag lämnade ut mig själv till ett ganska enkelt offer under den tiden. Så allt som jag lämnade utan uppsikt blev jag av med. För jag lät honom, inte bara se mina hemligaste delar, utan jag lät honom ha tollgång till det - hela tiden. Jag lät honom till och med hålla i det mest värdefulla jag har. Och han sa att han skulle hålla mig. Han sa att han skulle vara den som lagade alla de delar av mitt hjärta som jag lämnade krossade då när livet ställdes upp och ner. De delar som jag en gång sa att jag skulle strunta i att laga.
 
Men det ställdes liksom aldrig rätt. Och jag grät. Jag stängde av mitt hjärta. Trodde att jag var nära slutet. Och jag trodde att jag aldrig skulle klara av att börja leda igen! På riktigt alltså.
 
 
Men så började jag ge dig plats. Du sa att man skulle omringa sig bland positiva människor om man vill vara positiv själv. Och jag ville en dag vakna upp och kunna se det positiva med att inte längre ha honon. Jag slutade att sakna honom. Jag lyckades sluta älska honom, med jag trodde, just då, att jag alltid skulle leva ensam.
Dvs aldrig med honom - aldrig med någon.
 
Jag visste nog aldrig vart jag stod med dig. Och därför tog jag den säkraste satsningen till att frånkoppla mig från tanken. Du stod alltid bredvid och jag har känt dig alldeles för nära för att se vem du är.
Men vad jag har hört brukar kemikalierna aldrig ha fel, och det verkar inte vara så den här gången heller. 
 
Han ledde mig till att tro att vi alla har krossade hjärtan. Once a broken heart - always a broken heart.
Men du, du lagar hjärtan som om det faktiskt skulle räcka med tejp och klister. Den kontrasten skrämmer mig.
 
Så snälla, ta mig på rätt sätt, jag har inte brytt mig särskilt mycket om att bli kär igen. Jag är inte den som sätter ut mitt hjärta för allmänheten längre. Men jag har inget emot att vara med dig! Det är omöjligt att inte våga lämna det hos dig. Du förstår, jag tror jag är klar med att gå ensam. Eller, kanske något som låter mer rätt - jag är redo att gå tillsammans med dig!
 
Ta hand om dig så länge
Kram
Sofie

Turn around put it down and see, that this is really the place to be. I’m not you, nor you me. But we’re both moving steady

 
So dont you worry, you will be my resolution
 
Jag tycker om hur du pratar. Vilka ord du använder, och hur du låter.
Jag tycker om exalteringen i dina ögon när du pratar som något som du brinner för. 
Jag tycker om att känna ett sug efter att få se dig,
Och vända mig åt ditt håll och se att du redan tittar på mig.
Precis som att du tänker precis likadant.
 
Jag tycker om sättet du tittar på mig när vi kysser varandra.
Jag tycker om hur du ler efteråt.
Jag tycker om när du oväntat tar mig på rumpan.
Och att du tar på dig ansvaret att ta hand om den.
Jag tycker i och för sig om att du tar hand om hela mig... Men ändå.
 
Jag tycker om din mystik.
Jag tycker om att du har ett förflutet. 
För jag tycker om att du har lämnat det bakom dig.
Jag tycker om att det har gjort dig till den du är idag.
Jag tycker om dig för att du är så oförutsägbar.
Det gör att jag tycker ännu mer om när du säger att du är kär i mig.
Jag tycker om att du är kär i mig!
Jag tycker om när du ger mig små smeknamn.
Jag tycker om när du fjantar dig så mycket att jag inte ens orkar skratta åt dig.
Jag tycker om att det känns spännande.
 
Jag tycker om att du kan köra bil med en hand så du kan hålla min hand med den andra samtidigt.
Jag tycker om att du alltid, på något vis, håller i mig när vi går ute på gatan.
Jag tycker om dig för att du pratar gott om mig i andra sällskap.
Och jag tycker om dig för att du inte ändras ett dugg beroende på vilket sällskap du är i.
Jag tycker om dig för att du är äkta. 
Jag tycker om att du alltid är du!
 
Jag tycker om dig för att du är så jävla envis.
Jag tycker om dig för att du låter mig växa.
Jag tycker om när du minns någon av mina historier.
Jag tycker om dig när du INTE minns mina historier.
 
Jag tycker om dig när du snarkar.
Jag tycker om dig när du pratar i sömnen.
Jag tycker om dig när du sjunger fel.
Jag tycker om dig när du kliar dig fundersamt på huvudet.
Jag tycker om när du är hungrig.
För jag tycker om när du brusar upp.
Just för att jag tycker om när du tar ansvar. 
Och jag tycker om att se att du har kontroll. 
Jag tycker om när du retas.
Och jag tycker konstigt nog om dig, trots att du kan somna medan jag berättar någonting
(och det är bland det viktigaste jag vet egentligen, att någon lyssnar på mig alltså!)
Jag tycker om dig i alla fall...
 
...För jag tycker om att se dig sova.
Jag tycker om att ligga vaken 1 timme extra och höra dig sova.
Jag tycker om att det inte stressar upp mig.
För jag tycker om att få bekräftat att du håller om mig i sömen.
Som om vi är två magneter och du inte kan släppa mig. 
 
Jag tycker om dig när du skrattar det där höga, spontana skrattet som så enkelt smittar av sig.
Jag tycker om dig för att du sätter på Matt Corby på precis de rätta tillfällena.
Jag tycker om dig för att du vet vad du ska göra.
Jag tycker om att du ser lösningarna istället för problemen.
Och jag tycker om dig för att du struntar i att stressa upp dig. 
 
Jag tycker om dig för att du är så fruktansvärt trevlig.
Jag tycker om dig för att du är äventyrlig.
Jag tycker om dig för att du är förnuftig.
Och jag tycker om dig för att du är så jävla bra på de saker som jag själv är sämre på.
Jag tycker om när du säger "En femma för din tanke."
Jag tycker om dig för att du bryr dig.
Jag tycker om dig för att jag vet att när du säger något, så menar du det verkligen.
Jag tycker om att jag vågar lita på dig.
Och jag tycker om varje gång du vill dela med dig till mig.
 
Jag tycker om att jag är så jävla stolt över dig.
Jag tycker om att jag bara vill ha mer.
Jag tycker om dina vänner.
Jag tycker om att de är en så stor del av vem du är.
Jag tycker om att du vill vara hälsosam.
Och ännu mer att du ändå kan släppa tyglarna.
 
Jag tycker om att du är en perfekt kombination av sexig och försiktig.
Hård och kontrollerad. En bad guy och en gentleman.
Jag tycker om vad du gör mot Mig. För mig!
Hur du bär mig utan att du vet om det.
Och hur du bar mig med flit och sedan kastade ner mig i sängen. 
Som att visa det med praktiken, att jag faktiskt fallit för dig.
 
Jag tycker om din spontanitet.
Jag tycker om när du sätter på någon gammal låt du lyssnar på förr, och det visar sig vara en av mina gamla favoritlåtar.
Jag tycker om hur det fortfarande är lite försiktigt och blygt. 
Jag tycker om hur du säger att du inte ska curla mig.
Men ändå går ut i 0° för att laga te och frukost till mig.
Jag tycker om "första gången" av allt med dig. 
Som första kyssen, första gnatet, första hålla hand in public osv. 
 
Jag tycker om att du förstår vad som är viktigt för mig.
Som att du t.ex letade tills du hittade mitt och morfars kompishjärta.
Eller gick en bit bort när jag skulle köpa mina kuvert. 
Jag tycker om dig för att du aldrig ger upp.
Jag tycker om att du berättar dina historier.
Jag tycker om ditt sätt att visa kärlek på.
Jag tycker om kärleken mellan er killar.
Och jag tycker om att vi tycker olika.
Att vi Är olika.
Jag tycker självklart om att vi är lika också. 
 
Jag tycker om att det här inte tråkar ut mig.
Jag tycker om att du är påläst. 
Jag tycker om när du blinkar med 1 öga mot mig.
Eller när du kysser mig i nacken så att det strålar ut i hela kroppen. 
Jag tycker om att ingenting annat intresserar mig medan jag är med dig.
 
Jag tycker om att det känns som du kan prata med dina ögon.
Som att din blick säger mer än vad 1000 ord kan göra.
Jag tycker om dig för att du gör allt för att jag ska känna mig bekväm.
Jag tycker om din förmåga att lugna ner mig.
Jag tycker om din förmåga att lugna ner dig själv.
 
Jag tycker om dig för ditt tålamod. 
Och jag tycker om dig när du, varje dag, påminner mig om att man lär sig något nytt varje dag.
För jag tycker om att du lär mig saker.
Inte bara om allmänna saker, eller om dig personligen.
Utan jag tycker om dig för att du lär mig saker om mig själv.
Jag tycker om att göra dig stolt. 
Jag tycker om att jag aldrig vill sluta med det.
 
Jag tycker om tanken på att alltid ha dig.
Jag tycker om dig för att du låter mig vara flummig.
Jag tycker om att du är realistisk.
Och det gör att jag tycker om tanken på att även om vi skulle sluta vara kära i varandra, skulle vi aldrig förlora varandra.
 
Aldrig, som i aldrig. Som i inte ens om vi dör. Som i att alltid ha varandra.
Alltid, som i alltid. Som i "Jag älskar dig, även när döden skiljer oss åt."
 
Jag tycker om dig, helt enkelt.

Du frågade mig om mina gamla kärlekar, och jag berättade motvilligt om honom, som om han inte fanns längre

Så var han den första jag träffade efter att jag kommit hem. Jag visste inte ens att han var hemma. Och hon sa att det skulle vara som ett test. Ett litet experiment på hur kär jag lyckats bli i dig, egentligen. Han kramade mig och tyckte att jag var fin. Han sa att han har saknat mig, och jag konstaterade att jag saknat honom också. Det har jag! Det kände jag. 
 
Så satte vi oss ner i hans soffa och väntade på att kaffet skulle koka klart. Och i bakgrunden hade vi på musik. Precis som vi gjort så många gånger förr. Allt var precis som förr! Förutom att jag inte var det minsta kär i honom. Förutom att jag hela tiden tänkte på dig. Inte för att jag skulle vara tvungen att påminna mig om dig, eller övertyga mig själv om att inte falla för honom igen. Utan just för att du verkligen inte lämnat min tanke en enda gång sedan vi vinkade varandra hejdå. I Australien. 
 
Så pratade vi om livet. Han och jag. Och jag berättade om dig. Det kändes inte ens konstigt, och jag var stolt över dig. Jätte stolt till och med. Sedan frågade han mig om mina resor och jag förklarade vad de gjort för mig, personligen. Han sa att det var trevligt det här - samtalen mellan han och mig. Och inte ens när han avbröt mig mitt i en mening och konstaterade hur mycket jag hade växt kunde jag önska oss tillsammans igen. "Fortfarande Sofie! Men en jävligt mycket bättre version". Och jag log och sa att han har rätt. 
 
Log och tänkte att jag klarat det här på egen hand. Log och tänkte på min egen framtid. 
 
Jag satte mig i bilen och ringde henne på vägen hem. Hon sa "Du måste verkligen tycka om honom ifall du inte ens föll av att se 'The Big D' igen." 
"Ja", svarade jag. "Jag tycker verkligen om honom." 
 
"Jag tycker om hur han pratar. Vilka ord hand använder och hur han låter."
 
" ...exalteringen i hans ögon när han pratar om saker han brinner för... "
 
" ...ibland fjantar han sig så mycket att jag inte ens orkar skratta åt honom längre... "
 
" ...och då vänder jag mig åt hans håll och får se att han redan tittar på mig. Precis som att vi tänkte precis likadant... "
 
Och så var jag igång.
 
" ...Och han kan somna medan jag berättar någonting. Du vet att det är bland det viktigaste jag vet ju egentligen, att den ska lyssna på mig. Jag tycker om honom i alla fall!... "
 
" ...Så sätter han på Matt Corby på alla rätta tillfällen... "
 
" ...Han säger att han inte ska curla mig! Jätte skönt känner jag, du vet jag vill ju klara mig själv. Men ändå gick han ut i 0° för att laga te och frukost till mig! Söt, eller hur?... "
 
" ...en perfekt kombination av att vara sexig och försiktig. Hård och kontrollerad. En bad guy och en gentleman... "
 
" ...Och så bara kysste han mig... "
 
Jag kunde inte sluta. Jag översvämmades av saker som jag tycker om. Och jag, i sin tur, översvämmade henne. (förlåt för det, min stjärna)

" ...Så kom han tillbaka och frågade ifall det var det här jag hade tappat, och sträcktre fram handen med min morfars kompishjärta. Jag höll på att skita ner mig. Han hade hittat det! På samma dag och allt... "
 
"Vänta lite nu" avbröt hon mig. "Tappade du din morfars kompishjärta den 16 juni iår igen?"
 
HALLELUJA, PRAY TO THE LORD! Det gjorde jag minsann. 
 

Då ska jag krama dig så luften nästan tar slut

Jag kom hem och berättade att jag hade hyrt ytterligare en film.
Det är en sann historia om surfing säger jag, och min syster frågar om det var för att jag saknade dig så mycket. Jag nickade, och släckte sedan lampan. 
Jag visste att jag skulle bli rörd! Oavsett om den skulle vara sorglig eller inte, visste jag att jag skulle bli tårögd.
That's just who I am. 
 
Och när den var slut spolade jag tillbaka för att höra det en gång till.
"Rädsla och Panik är två, helt skilda känslor. Rädlsa är hälsosamt. Panik är dödlig. 
Och han frågade hur man kan undvika panik när man är livrädd? 
- Man identifierar rädslan. Sen frågar man sig själv vad det egentligen är man är rädd för.
Så jag gjorde det.
 
Det är precis som att jag behövde 13806 km för att lära mig att sakna dig på ett äkta och uppriktigt sätt. Som att jag inte förstod att de tidigare 308 km faktiskt var ett avstånd värt att sakna någon för. 
Precis som att jag behövde skriva, i klartext, utan musik för att förstå hur viktig du är för mig. Som att jag inte förstod att det kanske finns en anledning till varför jag har dig som bakgrundsbild.
 Och det är precis som att jag inser hur mycket jag bryr mig om dig när jag saknar dig såhär. Som att jag inte förstod att de tidigare lyckorusen faktiskt var en känsla värd att bry sig om någon för.
 
- Och all den här saknaden gör att jag längtar förbannat mycket till dagen då jag får se dig igen. 
Då ska jag krama dig så luften nästan kommer ta slut. 
 
Kram
Sofie

He said "girl, you don't know how much I missed you but we'd better run cause I havent got the funds to pay this fine." She said "fine."


Du är den klokaste investeringen jag någonsin gjort

 
Jag läste precis stora delar av vår konversation på Facebook. 
Jag började grina! 
Jag log jag mitt största leende, men storbölade samtidigt. 
Sen ville jag liksom bara väcka min syster och visa henne hur fin du är. 
Helst av allt vill jag visa hela världen. 
Du är värd det. 
Du är värd att hela världen älskar dig. 
 
Du är den klokaste investeringen jag gjort.

Så där du investerar i kärlek, investerar du även ditt liv.

Det var en torsdag i mitten av maj 2012. I någon av de sekundrarna sa jag att jag skulle vänta på dig. Jag sa att den kärleken som du alltid sa att du skulle ge mig, var värd avståndet som vi valde att sätta imellan. Det var så enkelt att älska dig på den tiden. Det var så enkelt att vänta ut dig och sedan gå ifrån dig. För att i sin tur möta dig på en annan väg.
 
Så jag sa att du skulle ge dig min hand så att vi kunde erövra dem alla. Sedan sa du att vi skulle låna ut våra ögon till de andra, så vi skulle bevisa att de hade fel. Men det var aldrig meningen att vi skulle visa det för världen. Jag tror egentligen inte att det ens var meningen att vi skulle vara ett team tillsammans. För mitt hjärta blev allt mer ostadigt när du höll mig på ett ännu slarvigare sätt än vad du gjort förut. Dina ögon blev allt mer vimsiga, och varje gång då dina ben inte fungerade tog jag istället tillfället att springa ifrån. 
 
För jag ville hitta vad som var en sanning i dina lögner. Jag försökte räkna ut vilka ord du hade bytt ut och vilka ord som faktiskt var dina. Men jag lyckades alltid snubbla på de saker jag inte visste någonting om. 
 
 
Så, den 29 januari 2013 insåg att jag inte tänker investera mer i dig. Han gjorde det enkelt för mig att förstå! Jag älskar dig, men jag vill inte att du ska vara mitt liv. Och från och med det har jag lovat mig själv att inte vänta på någon.
 
 
Problemet nu är bara att jag, just nu, inte känner för att vara med någon annan nu.

En femma för din tanke

 
Här har du den:
 
- Jag saknar dig så förjävligt.
då och då, ofta och mycket.
 
 
Ibland bara dyker det på mig... 

Jag älskar dom alla lika mycket som dig, men jag vet inte hur man gör

Mamma står och kramar mig och säger att jag inte behöver vara så duktig hela tiden. Jag låter henne krama om mig ett tag utan att krama tillbaka, sen knuffar jag bort henne och säger att jag vill vara i fred*.
Sedan stänger jag dörren*. 
 
Jag är stark och klok, och de flesta kallar mig för en 'öppen bok'. Men när det gäller att låta någon komma lite längre in är jag varken det ena eller det andra. Jag blir istället en tjej som bryr sig om varje detalj. Och den här muren som jag byggt upp, ja den bygger jag ännu högre ju mer dom försöker klättra.
 
Och jag minns alla de knäppa, men bra saker du sagt till mig. Och jag minns alla de gånger då jag faktiskt har valt att ringa dig eller öppna mig och berätta att någonting är fel. Och du faktiskt förstått mitt lexikon och vad jag egentligen har menat när jag sagt eller betett mig annorlunda. Och det har gjort att vid de här tillfällena då jag sätter mig på sängkanten och gråter, är du den enda jag önskar vore här. 
 
Så jag väljer att gå ut. Ibland känns det som att det är lättare att andas när jag är ute, och vinden gör på något sätt så att jag känner mig närmre. Jag går ända bort till Morfars grav. Där sätter jag mig en stund och tänker att jag kanske inte alls är så annorlunda ändå - jag kanske bara är på fel plats. 
 
Där sitter jag tills det skymmer på och till och med börjar bli mörkt. Och det är en såndär stjärnklar kväll ikväll, precis som den en annan gång när jag tänkte på dig. Och jag kände att oavsett hur långt ifrån mig du är, så vet jag att när kvällen kommer hos dig, kan du se exakt samma stjärnor som jag. 
- Då känner jag mig mindre ensam. 
 
Men fan vad jag saknar dig!
Jag känner att jag skulle göra vad som helst för att du skulle kunna vara här. För den här muren som jag byggt upp, som de andra säger är så svår att ta sig igenom, ja den rivs som om den vore byggt av halm bredvid dig. Och det har aldrig känts skönare än den gången då jag grät bredvid dig i din stora säng. 
- Jag hade behövt dig ikväll, för jag har inte lärt mig att låta någon annan se mig sårbar. 
 
 
*Jag vill inte att du ska tillåta det
*Jag behöver tröst

Men, du som är så klok - hjälp mig!

 
 
 

Varför du fortfarande bryr dig? Det ska jag berätta för dig
 
Människan fungerar så att ju mer vi investerat i något desto högre värde har det.
Har du någonsin målat något som tagit massa tid och känslor?
 
 
 
 

Ja
 
 
 
 

Du har investerat massvis med känslor och tid i det här, därför är det mer värd. Det är inte bara ett papper med bläck på. 
Du har ju investerat så mycket, varför skulle du göra det om det inte hade något värde?
 
Så tänker människan, faktum är att det inte längre är värd att investera i. Just nu får du inget även om det en gång i tiden betytt väldigt mycket för dig. Men det du lagt på duken. Det du målat, det är inte någon annan som skapat det. Det är du! 
 
Plus att det du fått som är värt att behålla, kommer alltid vara en del av dig.
 
 
 
 

Hela grejen får mig känna så mycket. Och jag kan verkligen bli ledsen, även om jag inte ens är nära längre.
det är DET jag blir förbannad över. Att jag låter processen påverka mig så mycket. 

Ärligt. Jag orkar inte. Jag blir så jävla ledsen. Jag känner mig utnyttjad.
 
 
 
 

Tre djupa andetag, pusta ut och släpp det.
 
Det är som en matbit, god i början och du får energi. Sen blir du mätt och det blir bajs, dags att spola!
 
buhu...  jag vill inte att det ska vara mitt bajs andreas..... :(

 
Sluta sopa undan för andra, låt dom plocka upp sin egen skit annars lär de sig aldrig av sina misstag. Jag har gjort massa missar, men inte förens jag fattat det själv har jag kunnat påverka det:)
 
Du och dina vänner är på olika nivåer- men det har du redan märkt!
Du är bäst

Nej det är jag inte! Bra, det är jag. Men bäst är ingenting jag strävar efter. Så egentligen borde jag strunta mer i vad andra människor tycker och känner för mig, och fokusera mer på vad Jag tycker och känner för dom.
 
Du är värd att investera i 
 
Jag älskar dig. Ärligt. Du är fantastisk.
 
Jag älskar dig också Sofie.

Jag älskar dig

Minns du hur jag sa att det var svårt för mig att säga någonting tillbaka när han sa de orden för två månader och 15 dagar sedan? Trots att han är en av mina närmsta människor i hela världen och jag har insett att jag redan saknar honom igen. Sådär på ett verkligt sätt, när det sprätter i hela kroppen. Sådär så att han är med överallt, men att jag ändå inte kan säga det till honom.
 
Därför trodde jag aldrig att det någonsin skulle vara enkelt att säga det till någon. Så jag trodde definitivt aldrig att det skulle vara så enkelt att skriva det tillbaka till dig! Det kändes naturligt. Precis som att jag aldrig gjort någonting annat. Som att det lika väl hade kunnat vara jag som sa det först. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Och jag älskar att du älskar mig. Jag älskar vad du gör för mig. Vad du gör med mig. Och vad du är tillsammans med mig. 
 
Jag älskar att säga det. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. 

Att ha vänner som lyckas vara så, det är det bästa man någonsin kan få

Han var med och kryssade av 3 saker på min lista.
Han fick mig till och med att dyka.
Vi byggde världens bästa pepparkakshus.
Det tog oss 5 timmar.
Han gav mig en bok.
Jag har finläst den 2 gånger och ströläst den 4.
Han lärde mig att livet går att jämföras med ett stekt ägg.
Jag måste våga satsa för att vinna.
"Happiness is a way of travel - not a destination"
"Plan your work, work your plan"
Jag fick förtroende. Jag gav förtroende.
Sen sa han "En femma för din tanke", och menade att jag skulle berätta vad jag tänker.
Nu säger jag, "en femma för din tanke", och menar att jag bryr mig så himla mycket om honom.
Han är en av mina 5 tryggaste vänner.
 
"Sofie, jag lovar att jag inte kommer lämna dig, någon av oss kommer att lägga rosor på den andres gravsten en dag."
 
 

Så bröt jag upp helt och hållet - FRAMFÖR EN HELT VERKLIG MÄNNISKA!

Och så gjorde jag som du alltid brukade be mig att göra - Jag bet ihop som en cowboy, klarade av dagen och sedan gav mig själv en eloge för att jag klarade av att göra så.
Jag åkte hem, satte på spotify och sen krossade jag ett glas. Jag skrek. Det liksom bara kom och jag undrade för en mikrosekund vad fan jag höll på med, sen kände jag hur en del av min frustration släppte.
 
Sen storgrinade jag!
 
Egentligen ville jag ringa och be en vän komma och hämta mig - men han har redan gjort tillräckligt. Hans försök är dom enda som på något vis lyckas. Jag har aldrig bett om det. Har egentligen aldrig velat att han ska göra det! Men allt det där som jag är så rädd för krossade han lika lätt som jag krossade mitt glas.
 
Han är jätte snäll - jag vill att du ska veta det!
Jag saknar dig!
 

Han fick mig att inse det - klart som fan att jag aldrig behöver vara kär i dig igen

Ibland fick jag för mig att jag kunde ge upp allting annat bara för att jag skulle få röra dig. Jag fick för mig att det var det enda som spelade någon roll, eftersom Du kunde röra mig - helt utan att ta på mig. Jag fick då för mig att du var det allra närmsta himlen som jag någonsin varit, och någonsin kunde komma. Det var liksom nästan så att jag kunde känna molnen om jag sträckte på mig. Jag ville aldrig gå hem därifrån. Jag ville alltid vara hos dig.
 
Det var liksom allt jag ville vara. Därför höll jag dig så jävla nära. Jag var liksom så bestämd på att jag aldrig vågade sakna dig. Jag var livrädd för hur jag skulle hantera den känslan. Att jag inte skulle klara av det. Men jag fattade tillslut att det var omöjligt att torka alla tårar som inte ens fanns. Eller ta bort smärtan innan den hade kommit. Precis som att jag trodde att jag kunde styra ihop det till en film. Eller att jag kunde rädda det bara genom att skicka dig en låt.
 
Egentligen ville jag aldrig visa det för hela världen. För då trodde jag aldrig att ord går att förstå. Och de säger att man måste uppleva det. Kärlek. Att alla som varit kär kommer förstå.
Men vi sa ändå att ni fortfarande inte kan förstå. Jag var kär. Du var kär. Men nog fan var vi väl aldrig kära i varandra?
Vi la bara upp det på ett sätt som vi visste skulle skada oss, för att vi enbart visste att vi levde de gångerna vi hade ont.
 
Så har vi alltid gjort. Det är kanske därför jag slutade vara kär i dig.
(För han har ändå fått mig att förstå att livet inte behöver vara så)

Den största kärnan i vänskap av kärlek är, att man lika väl delar sin väns lidande som hans glädje

Vet du att jag var alldeles tårögd imorse när jag vaknade? Inte så att jag ville gråta, men jag kände hur hela kroppen gjorde ont av att ha sovit i en bäddsoffa utan madrass. Det var liksom som att jag ville kasta ut hela soffan från min balkong, men ändå inte ville röra mig en meter. Jag orkade liksom inte vicka min kropp ifrån underlaget.
Vet du vad jag gjorde istället? Låg kvar och tänkte klicka mig in på facebook genom min telefon.
 
Jag kom aldrig så långt.
Jag hade 3 olästa meddelanden, och alla var från dig. Och plötsligt var jag tårögd igen, men det hade verkligen ingenting med min rygg eller min kropp att göra. Du hade liksom tagit den finaste delen av ditt eget hjärta och lämnat det bredvid mig. Och jag kunde ju liksom inte göra annat än att plocka in det i mitt eget. Där kommer du vara så länge jag lever - det kan jag säga med säkerhet till att inte ljuga.
 
För ljuga vill jag aldrig göra för dig. Du säger att jag är hemlighetsfull och vad jag har förstått upplevs jag som det. Du är nämligen en av många som påpekar att jag är det - ofta på ett mörkt och komplicerat sätt - men ändå skriver väldigt vackert.
Jag själv tycker att jag är så utlämnande som går att bli. Att jag skriver så naket om mina innersta känslor att jag måste läsa flera gånger innan jag publicerar. Det enda jag håller hemligt är till vem jag skriver, eller varför (vilket kanske är en stor del för att förstå helheten... men ändå!)
 
Men du förstår, att det är såhär det går till. Jag behöver få vissa saker sagda med hjälp av tid, ord och känsla eftersom jag har lärt mig att jag är väldigt mycket bättre på att få fram de saker som måste fram i skrift än i tal. Jag blir ju bara nervös annars och snubblar på orden som om de vore gjorda av hjul (och jag har ju faktiskt dålig balans).
 
I alla fall så skriver jag även om jag inte kan veta om någon annan kan förstå (eller Du i detta fall). Jag skriver, även om jag inte vet ifall du läser. Jag skriver, även om det kanske är helt meningslöst egentligen.
Faktum är att jag redan skrivit till dig två gånger tidigare inom loppet av 1 månad. Spännande va? Jag tycker nog det, och det är kanske därför du kan se mig som så fundersam. Jag Är ju faktiskt tankesfull! Det prickade du rätt.
 
Ibland kan jag oroa mig.
Jag kan oroa mig för att mitt huvud och hjärta inte står på samma plats. För mitt huvud kommer aldrig tillåta att säga det jag skriver. Det kommer liksom alltid komma en undanflykt där jag istället säger att det ska finnas ett avstånd.
Men, det är hjärtat jag skriver med - och du ser ju vad jag skriver. Eller åtminstone vad jag försöker få fram. Nämligen att jag bryr mig fruktansvärt mycket, beundrar och tycker om dig. Du är ju liksom den där människan jag vill lägga i min låda och spara i resten av mitt liv.
 
Tack för en bra start på dagen, återigen!
Kram

About as helpful as you can be, without being any help at all

Förut satt jag och letade igenom min mest inspirerande låda. Där hittade jag alla mina nerskrivna favoritordspråk och mina allra finaste minnen.
Vet du att jag, sedan mer än 1 års tid tillbaka kunnat se en liten del av dig i nästan alla citat jag hittat? Och det var väl inte förrän ungefär där jag insåg att jag var fast i dig. Jag vet inte helt säkert när du fick mig - jag hade ju så svårt för hela grejen till en början. Och nu vet jag inte längre på vilket sätt. Men på något vis är jag numera fast. För nu kan jag inte låta blir att gå runt och önska att du kunde leva i min låda i resten av mitt liv. Att du liksom skulle stå där med en hand på min axel och tala om för mig att livet löser sig. Att livet är fult, men ändå så jävla vackert. Och jag skulle tro dig. Självklart skulle jag tro dig! Jag skulle sätta min hand över din och tala om för dig att det för första gången är så enkelt för mig att göra det. Du har ju alltid varit 100% äkta. Så genuint, naket äkta! Det tackar jag dig för.
 
Det är så många fina saker du ger mig och det är nästan så jag måste kräva att du aldrig går ifrån mig, även om jag med tystnad kommer be dig att gå.
För det vet du väl? Att jag kommer trycka bort dig också. Precis som jag berättat att jag trycker bort alla andra som fastnat sådär nära. Jag vet ju liksom inte hur man gör annars...
Men jag bryr mig om dig. Och det vet du väl också?
 
Många fina hälsningar

 

Egentligen borde man inte få säga så

Han är min livsdoktor...
Ja, du vet en sån där som räddar ens tankar när man tror att man är den ensammaste och mest vilsna själen som går i ett par skor.
 
Jag vet inte hur jag ska förklara honom. Han är bara en av få människor som faktiskt kan säga vad han vill till och om mig. Tycker han att jag tänker helt åt pipsvängen (när jag själv tycker att jag har rätt) kan har säga det utan att jag behöver attackera honom till mitt eget försvar.
Häftigt va? Du kanske inte trodde det var möjligt? ... Det gjorde inte jag heller. Men det är möjligt! Jag har nämligen så jäkla mycket respekt för honom.
 
Och att han har respekt för mig, och säger att jag borde tänka på att jag är hans orsak över att hans dag skulle bli grym idag - just för att han kan välja det med tanken. Som om jag gjorde det enkelt för honom, bara för att jag lyckades le med ögonen. Ja, det gör mig glad.
Han är fin!
 
Så jag bad honom helt desperat att i hans nya tattuering skriva att han faktiskt är det - min livsdoktor - så att han aldrig skulle glömma bort det. (Att han är mycket finare än så, och hellre vill skriva "Happiness is a way of travel, not a destination", är bara en notis för att visa hur fin hans tankar faktiskt är.) För sen tänker jag avsluta med meningen som verkligen lättade min tanke, men som ändå var den mest hjärtskärande i världshistorian.
 
"Sofie, jag lovar att jag inte kommer lämna dig, någon av oss kommer att lägga rosor på den andres gravsten en dag."

Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?

Senaste mötet med Line fick jag spontant låna med en bok som handlar om hur man tacklar en förändring. Jag känner mig nämligen på bambi på hal is. Jag är inte van med att inte gömma sig bakom sjukdomen. Jag är inte van med att tillåta mig själv att må bra. Och jag är heller inte van med att trivas.

Boken heter "Vem snodde osten?". Den handlar om två pysslingar, Suck och Stön, och två möss Snabb och Sniff. Alla fyra lika sugna på osten. Detta innebär att osten tillslut tog slut - det blir en förändring. De två mössen var redan förberedda. Sniff hade luktat sig till förändringen och Snabb hade stuckit redan innan den hade tagit slut.
Men de två pysslingarna stod alltså kvar. Utan ost, och helt utan förklaring. Vem hade snott osten?
Suck var den som stod med händerna framför ögonen utan att vilja erkänna att ostförrådet långsamt hade minskat med tiden.
Stön var den som skyllde ifrån sig och frågade hur någon kunde göra så mot honom. Han fortsatte stöna dag ut och dag in. Suck däremot hade en längtan om att gå ut och leta efter ny ost. Men rädslan höll honom alltid tillbaka. Tills den dagen då han började skriva kloka saker på väggen.
(http://sofiiejohansson.blogg.se/?tmp=06115828)

"Ibland," sa han, "förändras saker och ting och de blir aldrig desamma igen. Det här tycks vara ett sådant tillfälle. Sådant är livet. Livet går vidare. Och det borde vi också göra."

Det är de där kloka orden som han skrev som gjorde att han övervann rädslan. Och det är de där kloka orden han skrev ner som får mig att tänka efter. Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?

RSS 2.0