Om vi hade gjort en film om deras liv, hade det ändå varit oss som TV-tittarna hade hejat på

 
'If you loved me, why did you leave me?' frågade jag när jag faktiskt blev kär i honom, och insåg att mitt hjärta kommer krossas om jag fortsätter. Så jag försökte bli kär i någon annan för att distrahera mina tankar som gick till honom 24 timmar av mitt dygn. Jag gömde mina känslor bakom någon annan. Gick vidare i livet och trodde att det skulle läka bara genom att byta musiksmak och intressen. Jag gjorde allt för att bli kär på ett annat sätt, på ett sånt där förtroende sätt då jag verkligen kunde känna mig trygg. Men varje gång han frågade mig ifall jag ville titta på en ny TV-serie dog en liten del av min själ. (jag tycker för fan inte ens om det...)
Så jag blev aldrig kär i honom.

För 7 veckor och 4 dagar sedan frågade han ifall jag hade lämnat en plats till någon. 
Jag svarade att jag sparade platsen, men att det inte var därför jag aldrig blev kär i någon annan. 
Jag blev aldrig kär i någon annan, för jag hade förmodligen redan på den tiden blivit kär i Dig!
Jag gav aldrig någon platsen, för jag hade redan sparat den till någon som Du! 
 
Du, som förde mig tillbaka. Som tog fram mina intressen igen. Och påminde mig hur jag faktiskt kan må. Du, som bryr dig om mig. Som tryggar mig. Ser mig. Och lyssnar på mig. Du, som inte håller mig tillbaka. Som låter mig vara som jag vill. Och aldrig vill kontrollera mig. Du, som irriterar mig så enormt mycket, men samtidigt får mig att vika mig dubbelt av skratt. Du, som inte var någon jag trodde jag skulle tycka så mycket om. Som har intressen som aldrig tidigare intresserat mig. Och som jag, tillåter att gå in i min egen bubbla, trots att det aldrig är den finaste sidan av mig. 
Men du tar fram det bästa i mig, och då menar jag till och med delar som jag aldrig ens har sett.
 
Du har lyckats ta min själ och skölja den ren igen - jag beundrar dig för det!
Och hon, han, mamma & pappa, tackar dig för att du får mig att vara sådär alldeles Cp-lycklig. 
(Jag är tydligen en bättre version av mig själv när jag är det)
 

Ibland är det lättare att älska någon på avstånd (jag älskar dina brev)

"Det känns så konstigt och titta tillbaka på när du alltid var i närheten och gjorde allt för mig. Det känns så konstigt att sitta och lyssna, och inse att det känns som det är jag som sjunger, och du är flickan i Håkans låtar - den som alla vill ha!
 
Och jag känner mig förjävlig som sa att jag skulle stå kvar. Som lovade att jag inte var som han, men sen aldrig höll det löftet.
För jag har alltid slängt bort dig, trots att du alltid varit sötare än alla andra människor jag haft runt mig.
Och jag inser att jag gör precis som han. Tar hem tjejer som påminner om dig. Men när jag vaknar är det enda jag bryr mig om är att du kommer nära mig, även om det är försent.

För nu får jag höra att du träffar någon. Att du har träffat någon som du verkligen tycker om. Någon som håller alla de där löftena du förtjänar.
Och nu kan jag inte låta bli att lyssna på hur det enda jag nu Måste bry mig om, är att få ut dig i skallen.
Men hur det enda jag bryr mig om och Vill ha, är dina armar omkring mig. För jag har precis insett att jag är kär i samma slags ängel som Håkan, men att jag kastade bort en slags vän för att jag hela tiden drömde att jag inte behövde någon och därför aldrig vågade hålla din hand.
 
Och alla de senaste gånger jag sa att jag skulle ringa dig, hade jag bestämt mig för att säga att jag älskar dig. Men stoltheten kom alltid ivägen. Så jag satte upp handen och intalade mig själv att jag inte förstod kärlek, inte det minsta. Så jag har sagt att jag aldrig vetat vem jag är, men nu vet jag att jag egentligen alltid har varit din.
 
För jag har nog alltid älskat dig Sofie. Har alltid älskat dig så mycket att jag hatar mig själv. Det är då jag säger att jag hatar dig. Och då hatar jag mig ännu mer för att jag vet att Håkan hade rätt - vi är nog inte dem som i slutet får varandra.
För alltid när du älskar mig, har jag lämnat dig. Och nu när du lämnar mig, har jag insett att jag vill att du älskar mig.
Men jag verkar vilja att du lämnar mig med. Det är därför jag inte klarar av att flytta tillbaka.
Jag saknar dig, men ibland är det enklare att älska på avstånd.
 
Många kramar
Från din livskamrat
"

Herregud, ska jag aldrig kunna lämna Konstantine bakom mig?

Och när jag satt där och försökte förklara hur jag känt tidigare, så plockade jag fram mina hörlurar och bad henne lyssna på Konstantine. Efter 10 minuter vände vi på huvudet och öppnade munnen "Jag är fast i samma realation en gång till då jag vill, men inte kan gå ifrån."
Jag trodde aldrig att jag skulle inse att jag faktiskt känner för att vara med dig. 
 
Och både du och jag är lika medvetna om att vi förlorar andra relationer för att vi inte vårdar eller kapar den som vi redan har. Precis som att vi kommer emellan varandras drömmar för att vi inte drömmer om varandra. Ändå har det alltid varit du, och det har jag vetat ända sedan första gången han sjöng det i min högtalare. 
 
Men sen kommer gånger då jag ber dig gå. Eller då jag säger att jag inte ens kan komma, för att jag har andra planer. Jag får för mig att jag måste försvinna innan du hinner se hur jag egentligen står här och skakar. Och sen frågar du mig om jag verkligen kan låta dig gå?
- Nej, det verkar då inte så...
 
Och även ifall jag inte vill vara i det här stadiet i framtiden. Så jag säger att det här bara är ett trevligt avbrott i vardagen, och att jag måste lära mig att antingen stanna eller gå.
Och du vill inte titta närmre, för du är rädd att inse att allt detta hopp om att du ska nå din framgång ska tas ifrån dig om du blir kär igen. 
 
Men sen ringer du mig igen. Vet inte om du också är rädd för att du ska förstå att vi är lika ensamma båda två? Då väljer jag att sova över, trots att jag snabbt inser att vi egentligen inte har så mycket rum att spela på. 
Då säger vi båda förlåt för att vi utnyttjar den enkla situationen, och använder varandra till det vi behöver den andra till. 
Sen går jag alltid ner för trappan, tänker att jag drack för mycket och att det här aldrig tar mig någonstans egentligen. 
Men jag är ändå din Konstantine som låter dig ta på mitt hår innan jag väljer att gå ner för trappan en gång till. Och i dörröppningen står du och tänker att alla dessa nätter när vi har druckit, aldrig egentligen ger oss någonting.
"Men du kommer alltid vara min Konstantine - det vore ett lagbrott om jag lät dig gå." 

Varje dag undrar jag om du verkligen vet att jag faktiskt saknar dig. Att jag saknar dig varje tisdagkväll, trots att jag alltid väntar till lördagen för att tala om det för dig. För då vill du alltid ta med mig hem igen. Och jag vet, lika väl som du vet, att du alltid kysser mig i köket. Och du vet, lika väl som jag vet, att jag alltid saknar att vara i ditt kök. och vi går och lägger oss tillsammans, även fast vi vet att jag ska gå snart igen.
Det är liksom så det blir - min Konstantine. 

Du kunde vara mitt plåster, skydda mig ett tag - men vi båda vet att plåster faller av

Andra månader, då jag inte visste
 
Han var den allra första som kom in och verkligen tog mitt hjärta på riktigt. Jag tyckte så mycket om honom att jag till och med trodde att han var min framtida man. Jag trodde att det var så det var tvungen till att bli, för att leva utan honom kändes inte ens som ett alternativ. Jag trodde att jag skulle dö om han lämnade mig. På riktigt alltså. Verkligen dö, som i bokstavligt talat. 
 
Jag antar att det var på grund av den känslan som jag lämnade ut mig själv till ett ganska enkelt offer under den tiden. Så allt som jag lämnade utan uppsikt blev jag av med. För jag lät honom, inte bara se mina hemligaste delar, utan jag lät honom ha tollgång till det - hela tiden. Jag lät honom till och med hålla i det mest värdefulla jag har. Och han sa att han skulle hålla mig. Han sa att han skulle vara den som lagade alla de delar av mitt hjärta som jag lämnade krossade då när livet ställdes upp och ner. De delar som jag en gång sa att jag skulle strunta i att laga.
 
Men det ställdes liksom aldrig rätt. Och jag grät. Jag stängde av mitt hjärta. Trodde att jag var nära slutet. Och jag trodde att jag aldrig skulle klara av att börja leda igen! På riktigt alltså.
 
 
Men så började jag ge dig plats. Du sa att man skulle omringa sig bland positiva människor om man vill vara positiv själv. Och jag ville en dag vakna upp och kunna se det positiva med att inte längre ha honon. Jag slutade att sakna honom. Jag lyckades sluta älska honom, med jag trodde, just då, att jag alltid skulle leva ensam.
Dvs aldrig med honom - aldrig med någon.
 
Jag visste nog aldrig vart jag stod med dig. Och därför tog jag den säkraste satsningen till att frånkoppla mig från tanken. Du stod alltid bredvid och jag har känt dig alldeles för nära för att se vem du är.
Men vad jag har hört brukar kemikalierna aldrig ha fel, och det verkar inte vara så den här gången heller. 
 
Han ledde mig till att tro att vi alla har krossade hjärtan. Once a broken heart - always a broken heart.
Men du, du lagar hjärtan som om det faktiskt skulle räcka med tejp och klister. Den kontrasten skrämmer mig.
 
Så snälla, ta mig på rätt sätt, jag har inte brytt mig särskilt mycket om att bli kär igen. Jag är inte den som sätter ut mitt hjärta för allmänheten längre. Men jag har inget emot att vara med dig! Det är omöjligt att inte våga lämna det hos dig. Du förstår, jag tror jag är klar med att gå ensam. Eller, kanske något som låter mer rätt - jag är redo att gå tillsammans med dig!
 
Ta hand om dig så länge
Kram
Sofie

Du frågade mig om mina gamla kärlekar, och jag berättade motvilligt om honom, som om han inte fanns längre

Så var han den första jag träffade efter att jag kommit hem. Jag visste inte ens att han var hemma. Och hon sa att det skulle vara som ett test. Ett litet experiment på hur kär jag lyckats bli i dig, egentligen. Han kramade mig och tyckte att jag var fin. Han sa att han har saknat mig, och jag konstaterade att jag saknat honom också. Det har jag! Det kände jag. 
 
Så satte vi oss ner i hans soffa och väntade på att kaffet skulle koka klart. Och i bakgrunden hade vi på musik. Precis som vi gjort så många gånger förr. Allt var precis som förr! Förutom att jag inte var det minsta kär i honom. Förutom att jag hela tiden tänkte på dig. Inte för att jag skulle vara tvungen att påminna mig om dig, eller övertyga mig själv om att inte falla för honom igen. Utan just för att du verkligen inte lämnat min tanke en enda gång sedan vi vinkade varandra hejdå. I Australien. 
 
Så pratade vi om livet. Han och jag. Och jag berättade om dig. Det kändes inte ens konstigt, och jag var stolt över dig. Jätte stolt till och med. Sedan frågade han mig om mina resor och jag förklarade vad de gjort för mig, personligen. Han sa att det var trevligt det här - samtalen mellan han och mig. Och inte ens när han avbröt mig mitt i en mening och konstaterade hur mycket jag hade växt kunde jag önska oss tillsammans igen. "Fortfarande Sofie! Men en jävligt mycket bättre version". Och jag log och sa att han har rätt. 
 
Log och tänkte att jag klarat det här på egen hand. Log och tänkte på min egen framtid. 
 
Jag satte mig i bilen och ringde henne på vägen hem. Hon sa "Du måste verkligen tycka om honom ifall du inte ens föll av att se 'The Big D' igen." 
"Ja", svarade jag. "Jag tycker verkligen om honom." 
 
"Jag tycker om hur han pratar. Vilka ord hand använder och hur han låter."
 
" ...exalteringen i hans ögon när han pratar om saker han brinner för... "
 
" ...ibland fjantar han sig så mycket att jag inte ens orkar skratta åt honom längre... "
 
" ...och då vänder jag mig åt hans håll och får se att han redan tittar på mig. Precis som att vi tänkte precis likadant... "
 
Och så var jag igång.
 
" ...Och han kan somna medan jag berättar någonting. Du vet att det är bland det viktigaste jag vet ju egentligen, att den ska lyssna på mig. Jag tycker om honom i alla fall!... "
 
" ...Så sätter han på Matt Corby på alla rätta tillfällen... "
 
" ...Han säger att han inte ska curla mig! Jätte skönt känner jag, du vet jag vill ju klara mig själv. Men ändå gick han ut i 0° för att laga te och frukost till mig! Söt, eller hur?... "
 
" ...en perfekt kombination av att vara sexig och försiktig. Hård och kontrollerad. En bad guy och en gentleman... "
 
" ...Och så bara kysste han mig... "
 
Jag kunde inte sluta. Jag översvämmades av saker som jag tycker om. Och jag, i sin tur, översvämmade henne. (förlåt för det, min stjärna)

" ...Så kom han tillbaka och frågade ifall det var det här jag hade tappat, och sträcktre fram handen med min morfars kompishjärta. Jag höll på att skita ner mig. Han hade hittat det! På samma dag och allt... "
 
"Vänta lite nu" avbröt hon mig. "Tappade du din morfars kompishjärta den 16 juni iår igen?"
 
HALLELUJA, PRAY TO THE LORD! Det gjorde jag minsann. 
 

Det var den tiden det

 
Det startade med någon slags tanke, som sedan växte till en känsla.
Som sedan blev ett tyst ord, som med tiden bara blev högre och högre.
Så vi gick från att umgås i stort gäng. Till att hänga på efterfester.
Till att jag sov kvar på din soffa. Till att sova i samma säng.
Till att dela samma täcke. Till att ha meningslöst fyllesex.
Till att låta dig hålla om mig när vi ska sova. Till att ha meningsfullt morgonsex.
Till att stanna och äta frukost. Till att diskutera känslor, tankar och livet.
Ända fram till att pussas hejdå när vi går, nyktert. 
 

Jag saknar dig inte ens längre, och det får mig att undra om jag någonsin älskade dig

2011-11-30
Det var då du sa att du visste att vi var någonting mer för världen och att det var därför ingen annan förstod oss. Men i nästa sekund undrade vi hur jag fortfarande kunde tillåta mig själv vara din, efter alla gånger du sa att du skulle ge mig världen, men aldrig kunde. Du sa att det inte var någonting man skulle vilja, med så höga ambitioner som jag. Jag kunde inte förstå varför du sa så?
För det enda du tände just då var en längtan av att bevisa att jag inte alls skulle bli avvisad. Framför allt inte av dig.

Men vi kunde aldrig överleva den tävlingen. Vet du varför jag tror "varför"?
Just för att vi båda ibland gick omkring och trodde att vi inte ens skulle vara okej när den andra inte var i närheten. Det skapade vår otrygghet och det var förmodligen därför jag alltid bad dig om för mycket. Jag visste att du alltid försvann när jag gjorde det. Och jag vet att det förmodligen var därför jag gjorde det. För jag tyckte alltid så fruktansvärt mycket om när du kom tillbaka!
 
 Det var på den tiden jag älskade att höra att du saknade mig.
Som om jag är en bit av ditt hjärta - och den delen försvinner varje gång jag låter dig gå. 
 
 
Jag behöver inte den biten mer

Så där du investerar i kärlek, investerar du även ditt liv.

Det var en torsdag i mitten av maj 2012. I någon av de sekundrarna sa jag att jag skulle vänta på dig. Jag sa att den kärleken som du alltid sa att du skulle ge mig, var värd avståndet som vi valde att sätta imellan. Det var så enkelt att älska dig på den tiden. Det var så enkelt att vänta ut dig och sedan gå ifrån dig. För att i sin tur möta dig på en annan väg.
 
Så jag sa att du skulle ge dig min hand så att vi kunde erövra dem alla. Sedan sa du att vi skulle låna ut våra ögon till de andra, så vi skulle bevisa att de hade fel. Men det var aldrig meningen att vi skulle visa det för världen. Jag tror egentligen inte att det ens var meningen att vi skulle vara ett team tillsammans. För mitt hjärta blev allt mer ostadigt när du höll mig på ett ännu slarvigare sätt än vad du gjort förut. Dina ögon blev allt mer vimsiga, och varje gång då dina ben inte fungerade tog jag istället tillfället att springa ifrån. 
 
För jag ville hitta vad som var en sanning i dina lögner. Jag försökte räkna ut vilka ord du hade bytt ut och vilka ord som faktiskt var dina. Men jag lyckades alltid snubbla på de saker jag inte visste någonting om. 
 
 
Så, den 29 januari 2013 insåg att jag inte tänker investera mer i dig. Han gjorde det enkelt för mig att förstå! Jag älskar dig, men jag vill inte att du ska vara mitt liv. Och från och med det har jag lovat mig själv att inte vänta på någon.
 
 
Problemet nu är bara att jag, just nu, inte känner för att vara med någon annan nu.

Om mitt liv är priset jag behöver betala, då är det mitt liv det kommer att kosta

2009-2013
"Jag har undvikt dig. Det är så jag har betett mig de två senaste månaderna faktiskt. Undvikt de människorna som jag vanligetvis kan prata med - för jag velat undvika att säga orden rakt ut. Jag har velat undvika att erkänna det.
Men nu ska jag berätta - Jag var kär i dig!
Helt fullständigt. Hopplöst och hjälplöst. Och till och med på ett trasigt, defeket och fördärvat sätt. 
 
Men det var lättare att tillåta oss utnyttja varandra helt och hållet. Nu gör det ont när han berättade att du varit här för min skull också, och inte bara för din egen. 
 
Och du frågade mig förra veckan, vad jag skulle svara om du någongång bad mig att inte gå. Och jag tittade på dig och frågade ifall du trodde att jag var påväg någonstans? Du hade tydligen sett mina broschyrer på köksbordet och tänkte att jag egentligen inte hade förlåtit dig ändå. 
- Det har jag inte! Men jag kan inte lämna dig för det.
Det var då jag tog dig i handen och lovade att, om det var så du vill ha det, skulle jag inte gå. 
 
Både mamma och pappa undrar varför jag gör så, och jag svarar alltid samma sak - han behöver ju mig! 
 
Och igår låg jag på taket och tittade på stjärnorna. Det var svinkallt, men det fick mig att inse att jag fortfarande levde. För 1 timme innan trodde jag att jag dog av smärtan från att hela hjärtat gick i kras, när vi hälsade på varandra precis som att vi sa hejdå.
Och i ren desperation lät jag mig tro att någon annan kunde ta mitt krossade hjärta och göra det helt igen.
 
Men idag känns det, återigen, som att jag förlorat allting bara för att du inte är här. Och här står jag och minns hur det var när jag förlorade dig förra gången, och gången innan det. Och det här känns precis likadant! Samma förbannade jävla tomhet, saknad och fördömelse. Som en dom som jag måste gå igenom för att hitta livet igen. 
 
Och de säger att jag ska rycka upp mig. Att det är mitt val och att jag måste ta tag i det. Jag sa att jag inte orkar och Lisa sa att det är en jävligt konstig situation i så fall. Att jag inte borde grubbla, utan istället då vara nöjd(!) eftersom jag inte vill göra något åt det. Sen avslutade hon med att det i så fall inte är någonting hon kan hjälpa mig med. Jag grät lite då. Kände hur jobbig hon tycker att jag var. 
 
Sen tog jag pennan och skrev, 24 gånger på raken, "Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå. Ta mig i handen och låt mig aldrig gå", osv osv. 
Lova att Du aldrig går. Lova att du kommer tillbaka. Lova att du vill att jag ska stanna. Lova att du låter mig hålla kvar dig. 
 
Jag saknar dig fortfarande. Jag saknar dig redan - igen.
 

förälskad, betagen, förtjust, betuttad, tänd (på), avhållen, uppskattad, förtrollad, omtyckt, helsåld, dyrkad och hänförd

 
"Jaha, och hur känner ni varandra då?"
- Jag har bara varit alla synonymer till kär, förutom kär, i honom några gånger.
Inget annat.

When your money is gone and you are drunk as hell - your love will be safe with me

Hon frågade mig vem det var jag menade, när jag skrev igårkväll.
Jag berättade då om dig, och sedan kunde jag inte somna. 
Så jag letade upp
 min gamla lista, önskade jag att jag hade gett den till dig för två år sedan.
Då hade du kanske fattat att världen blev en bättre plats för mig, tack vare dig.

Och istället för att lägga fram de 21 främsta orsakerna till varför jag skulle sakna dig när jag åkte, så fick jag ändra om till de 21 främsta orsakerna till varför jag saknar dig nu, när du åkt, och jag aldrig får veta om du någonsin kommer tillbaka.
 
 
"De 21 främsta anledningarna till varför jag saknar dig
 
När jag bröt ihop gjorde jag det oftast på ett fult sätt, men du sa ändå att det var vackert
Du har sett när jag bryter ihop - in action
Du var en av de första som jag kunde prata om ångest med utan att känna mig obekväm
När jag misslyckades med teorin fick du mig att le samma dag
Du såg mig alltid när jag pratade
Du lyssnade alltid när jag pratar
Varje gång du tänker ser du så sammanbiten ut
Sen envisades du alltid med att säga att jag är alldeles för smart för dom där
Min tid med dig var mer värd än min egentid
Jag kunde sitta och fundera, som om jag vore själv, tillsammans med dig
Det var alltid få i min närhet som fick mig att vilja prestera bättre
Jag var aldrig nära dig utan att le (även om jag inte log med munnen log jag med hjärtat)
Du var den som var brutalt ärlig och talade om för mig när jag tyckte så synd om mig själv
Du höll mig på banan
Jag var alltid tvungen att ta snabba steg när jag gick bredvid dig, för att du tar dubbelt så stora
Din närhet fick mig att må så fruktansvärt bra
När jag skrev på Facebook att jag var ett riktigt kap, höll du med mig till 100%
Det var enkelt att vila mina ögon, mitt huvud och min kropp hos dig
När jag gör succé är det alltid, fortfarande, dig jag vill stå bredvid
Du inspirerar mig
Jag är kär i dig."
 
 
Det är snart 2 år sedan jag skrev listan för första gången. 20 av dom stämmer!
Jag älskar dig - men det var längesen jag var kär i dig.

Det allra finaste han skrivit, i en text för dig och mig (21/3-11)

"Det känns så konstigt och titta tillbaka på när du alltid var i närheten och gjorde allt för mig. Det känns så konstigt att sitta och lyssna, och inse att det känns som det är jag som sjunger, och du är flickan i Håkans låtar - den som alla vill ha.

Och jag känner mig förjävlig som sa att jag skulle stå kvar. Som lovade att jag inte var som han men aldrig kunde hålla mina löften.
För jag var alltid den som slängde bort dig, trots att du alltid varit sötare än alla andra människor jag haft runt mig.
Och jag inser att jag gör precis som han. Tar hem tjejer som påminner om dig. Men när jag vaknar är det enda jag bryr mig om är att du kommer nära mig, även om det är försent.

För dom säger att du har träffat någon. Att du har träffat någon som du verkligen tycker om. Någon som håller alla de där löftena du förtjänar.
Och nu kan jag inte låta bli att lyssna på hur det enda jag egentligen Måste bry mig om är att få ut dig i skallen.
Men hur det enda jag bryr mig om och Vill ha, är dina armar omkring mig. För jag har precis insett att jag är kär i samma slags ängel som Håkan, men att jag kastade bort en slags vän för att jag hela tiden drömde att jag inte behövde någon och därför aldrig vågade hålla din hand.

Och alla de senaste gånger jag sa att jag skulle ringa dig, hade jag bestämt mig för att säga att jag älskar dig. Men stoltheten kom alltid ivägen. Så jag satte upp handen och intalade mig själv att jag inte förstod kärlek, inte det minsta. Så jag har sagt att jag aldrig vetat vem jag är, men nu vet jag att jag egentligen alltid har varit din.

För jag har nog alltid älskat dig. Har alltid älskat dig så mycket att jag hatar mig. Och jag hatar mig så mycket för att Håkan hade rätt - vi är nog inte dem som i slutet får varandra - för alltid när du älskar mig, har jag lämnat dig. Och nu när du lämnar mig, har jag insett att jag vill att du älskar mig.
Men jag verkar vilja att du lämnar mig med."

Och jag blir arg när jag tänker på att du bad mig att vara redo, innan du själv var det

Du sa att när jag var redo, och jag hade bestämt mig för att våga vara med någon, då skulle jag höra av mig till dig. Sen skrattade du ju lite efteråt, precis som att det skulle lindra pinsamheten ifall jag skulle gå där ifrån. Sådär så att meningen "jag bara skojade" skulle kunna användas om den behövdes.
Men du sa det med en så bestämd ton i rösten att jag förstod att den meningen faktiskt inte behövdes.
 
Det gjode mig redo ganska tidigt. Det var ju enkelt - jag litade redan på dig!
 
Jag litar fortfarande på dig, men kan inte förstå hur du vågade säga så till mig när du var så medveten om att det enda jag inte behöver är ett löfte som inte kan hållas. Och jag blir arg när jag tänker att du bad mig vara redo, innan du själv var det.

Jag trodde att bara för att det alltid har varit Du, skulle det Alltid vara du.

Av alla dessa veckor jag varit här, har jag enbart sett dig 2 gånger. 2 GÅNGER! Förra veckan funderade jag över ifall jag ens saknade dig, eller om det var så att jag enbart längtade tillbaka till känslan.
Jag kan inte säga att du är en av de viktigaste delarna i mitt liv längre. Jag kan inte säga att du är min största inspiration. Du är inte orsaken till varför jag motiveras till livet - varje dag. Och du är heller inte orsaken till varför jag tycker det är enklare, svårare - eller helt enkelt mer livfullt att gå upp på morgonen.
 
Jag tror mig säga att det är enkelt att intala mig att jag saknar dig. Jag längtar efter dig då och då. Det gör jag verkligen! Jag saknar simpelheten och jag saknar tryggheten. Men när jag lyssnar på gamla goda låtar, som du och jag brukade lyssna på tillsammans, så kan inte jag längre koppla ihop dig till varje textrad. Jag hade önskat att jag kunde tro mig själv när jag bad dig komma hem till mig igen, och få hela smärtan att sluta. Sluta göra ont!
 
Men saknaden efter dig är inte det som gör ont. Det är tomrummet som du lämnade bakom dig. Det är frustrationen över att det just nu inte är Någon som är nära, som faktiskt förstår. Och inte någon som jag med övertygelse kan veta ens skulle gå en extra meter för mig. Det är därför jag använder dig till orsaken till varför livet ibland gör ont. Det är därför jag tror att jag behöver dig.
 
Jag försöker att inte tro längre. På jobbet idag gav Malin mig en tankeställare. Hon frågade hur många av våra tankar som vi vet med säkerhet är sanna. Vi svarade - "det vet vi inte." Hon frågade några frågor efter hur det här får oss att må. Hur det påverar vår relation till andra. Om i vill ändra våran tanke. Och hur vi skulle må då.
Så, jag vill inte tro saker längre. För det får mig ofta osäker, nedstämd och begränsad. Jag tänker istället ställa frågor. Så att jag vet ifall tanken är sann eller inte.
Därför frågade jag mig själv vad det var jag trodde att jag saknade. Varför jag tror att jag saknar. Och varför jag låter det bli en negativ tanke i mitt liv.
 
Jag konstaterade då att istället för att välja gå runt och tro att livet gör ont för att jag vill ha dig i mitt liv igen - så tänker jag ta kontroll över mina tankar. Ta reda på fakta. Och tro på att mina känslor därefter är äkta. Annars får jag härma dom som alltid vaknar och vet vad dom känner. Och ta efter dom som orkar. Dom som helt enkelt fortsätter ändå.
Jag är numera ändå ganska övertygad om att det inte Alltid kommer vara du, bara för att det alltid varit Du tidigare. Jag saknar dig ju faktiskt inte längre.

Så många tårar jag gråtit inför dig, men du ska bara veta hur många jag grät bakom din rygg

Nu i efterhand önskar jag att jag hade svarat dig såhär istället...
 
Okej, ja visst, du sa åt mig att ha tålamod. Och du sa åt mig att vara bra. Ni sa åt mig att jag skulle försöka balansera. Och ni sjöng för mig att jag skulle vara snäll mot mig själv. Men när du sa att du skulle finnas där för mig när du vaknade - på ett helt annat sätt - så trodde jag på dig!
 
Jag trodde nog bara att du menade Vakna Till Livet. Inte bara den morgonen. För så vida jag vet har du inte varit särskilt tillgänglig sedan den dagen då jag tog livet på större allvar och fattade vem jag var.
Du var helt gudomlig när jag var nere. Verkligen helt fantastiskt bra på att få mig tillbaka! Men jag hade hoppats på att du ville kämpa tillsammans med mig - inte bara för mig. Att du ville vara med mig när jag vaknade - inte bara när jag behövde dig. Och när jag är som bäst - inte när jag fick Dig att känna dig som bäst för att du fick laga mig.
 
Så, det där du ville att jag skulle säga - det är så jävla enkelt för mig att nu säga. "Jag behöver dig inte längre. Men jag vill ha dig!"
Men du har visat ganska tydligt att du hellre vill vara behövd än vald. Det sårar mig...

Det är kanske det närmsta himlen som jag någonsin varit

Minns du den gången när vi satt och pratade om döden, änglar och andar? Min farmor kom på tal och minns du att jag berättade att jag hade hade varit till hennes grav och pratat om dig? Du svarade med en fråga tillbaka om vad jag hade sagt för dumt om dig. Och jag svarade att jag hade försökt hitta någonting dåligt, men inte upptäckt något.
 
Jag ljög för dig den dagen. Jag hade inte försökt leta efter fel. (det har jag gjort för många gånger och har alltid lyckats bli besviken innan jag blivit nöjd - så det struntar jag numera i) Men jag ljög när jag sa att jag inte upptäckt någonting dåligt med dig.
Faktum är att jag inte ens behövde leta förrän jag hittade saker med dig jag inte tycker om. Missförstå mig rätt, jag älskar dig(!) men det är många gånger jag inte tycker om dig och ditt beteende. Du kan till och med få mig att må riktigt jävla skit dåligt. Speciellt nu...
 
För jag hatar när du är vaken på natten och drömmer dig igenom resten av dagen. När du struntar i att ta hand om dig själv. Eller de gånger du tror att du kan göra mig starkare genom att sparka mig hårdare.
Jag hatar att det krävs att du ska dricka så fort du ska ge mig en komplimang. Eller att mitt liv måste göra ont för att du ska förstå att jag faktiskt också behöver det.
Då blir omoget förbannad, gråter och försöker lägga upp vad du ska säga för att trösta mig, och du säger raka motsatsen. (Lägg fokus på att jag säger Omoget - för egentligen älskar jag dig för det!)
 
Eller som när jag vill göra en god gärning, och du knappt tackar mig... Det gör mig förbannad, besviken, arg och ledsen.

Det gamla brevet känns inte så gammalt längre, fast Du är jävligt långt bort

"Jag lyssnade på Skinny Love igår. Det var för första gången sedan du är på det där stället istället för här, som jag inte tryckte bort den från mina högtalare. Jag insåg att det var en av de första gångerna jag lyssnade på den utan dig överhuvudtaget. Det är ju din låt!
 
Det var du som visade mig den, och fan vad enkel den var att tycka om. Egentligen tror jag att det är det som är största anledningen till att jag föll för den så snabbt - att det är din låt alltså. Jag har aldrig kunnat koppla den till något annat - och dig tycker jag ju om!
Det har jag alltid gjort. Till och med nu när du är dum i huvudet. Du har ju alltid varit snyggare än dom. Klokare än dom. Bättre än dom!
 
Och du har alltid varit så jävla mycket mer betydelsefull än vad den där låten någonsin kommer bli, även om jag vet att den varit med så fruktansvärt intensivt. Jag förstår det! Men inte fan hade du behövt att gå och bli den där jävla Skinny Loven som vi älskade så mycket i låten.

Vet du Sofie, du har alltid gett mig så många fina, klipska, djupa men enkla meningar. Jag har alltid varit så stolt över dom. Men jag skäms över att ha glömt bort att tacka dig för det. Ibland är jag så skraj över att jag kanske har en del i att du ballat ut. Att du inte fick tillbaka allt som du gav, och att du därför fick börja gå på din sparlåga. Jag är verkligen ledsen för det!
 
Jag tror att Det är den största anledningen till varför jag alltid tryckt mig förbi låten. För jag skäms. Och för att varje textrad bränner i hela mitt huvud. För jag skäms ännu mer över att jag är lika arg på dig, som jag är på mig själv. För när vi nu lyssnade gång efter gång på mitt golv borde du väl ändå ha uppfattat varenda ord som sjöngs. Till och med Jag sjöng ju!
 
Så du borde ha fattat att ha mer tålamod. Jag sa ju åt sig att du skulle vara bra. Vi sjöng för dig att du skulle balansera. Och jag beordrade dig att du skulle vara snäll mot dig själv. Men så krossade du dina glas och vi fick helt plötsligt också stå och stirra på blodet vid diskbänken.
Vad hände där egentligen, Skinny Love? Vilka fan blev vi? All din kärlek gick till spillo och jag sitter här och undrar hur jag egentligen var för dig. Var det jag som lät din kärlek gå till spillo?
 
Du sitter säkert också inne med flera frågor om varför jag också försvann, när vi egentligen visste att vi behövde varandra mer än vanligt. För, snälla, säg mig att du fortfarande behöver mig. Eller, åtminstone vill ha mig. För, jag kommer vara hos dig när du vaknar. På ett helt annat sätt.
Skinny Love, jag kommer slåss för dig. Du ska inte vara där!"

Så jag stannar kvar och skriver, även om jag vet att jag egentligen borde leta ut

Det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att livet just har börjat, och du vill leva det med mig.
Men egentligen vet vi alla vart du redan står. Du vill inte alls vill leva det med mig. Du vill inte leva det med nån(!) och det hörs varenda gång du ringer.
Ändå kan jag inte låta bli att älska att det faktiskt alltid är mig du ringer.

Så jag river upp samma sår varje gång jag påpekar att du skulle kunna sälja din egen själ för att få stanna kvar där du redan är. Och du tittar ner i golvet för att så oskyldigt som möjligt hålla med, utan att bekräfta det i ord.
Och samtidigt står jag mitt emot och viskar att jag skulle vilja sälja min egen för att vi båda skulle välja mötas på mitten istället.

Och hur tyst jag än viskar, tycks du ändå alltid höra. För sen tittar vi båda två hur det blöder, och vi inser hur ont det gör att gång på gång kasta bort någon som kommit så nära. 
Ändå spar vi alltid våra platser till något annat.

Det är då jag aldrig kan låta bli att undra om du låter någon annan komma lika nära som jag.
För även om du säger att ingen känner dig som jag. Och även om jag aldrig väljer att titta noggrant eftersom det gör så jävla ont, så vet jag att de har rätt - Vi har aldrig varit dem som i slutet får varandra.

För jag fastnar lika hårt för texterna som du. Men Tracy sjunger att "All that you have is your soul". Så nu har jag slutat sälja den. För du har alltid bara velat ha den när jag är omöjlig. 
Ändå önskar jag att det faktiskt var så - att vårt liv just har börjat, och vi ville leva det tillsammans.

Men som sagt, det är alltid de tomma orden som vi låter fastna och vara kvar. Som att du älskar mig så mycket att du hatar dig. Och jag har aldrig slutat undra "who would come and find me first - the devils or my gods..." För vi vet att vi inte kan vara på två platser samtidigt och du ska vara där du redan är. 
Och jag, jag tvingar mig själv att sluta sakna och fortsätter sedan att somna lyssnandes på Tracy.

Det brukar bli bäst så...
Kram från Mig


Och jag undrar varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut

Kommer du ihåg när jag berättade för dig att min inspiration kommer ifrån musik? I så fall måste du också komma ihåg att jag blev stum när jag skulle förklara varför. Att när jag skulle räkna upp de artister och låtar som kunde få mig att tappa andan, var Melissa Horn den enda jag kom på. Nu är hon visserligen den som ligger i toppen, av min lista. Men det vore orättvist om hon var den enda som fick utrymme.
För jag älskar till exempel att sätta på Konstantine och veta att jag har 9 minuter och 37 sekunders känslrus framför mig. För ja, jag känner i varje sekund - varje gång jag lyssnar. (och det är ofta!) Men jag hatar att låten har så start övertag på mig. Att den har en förmåga att plocka fram saker som gör ont i mig. Känslor av att vara instängd. Instängd, för att älska för starkt.
 
Och jag älskar att 18th floor balcony har två delar i en och samma låt. Att jag i den första delen av låten kunnat göra flera olika musikvideor i mitt eget huvud, och därefter fotograferat in dem, för att sedan måla ut dem på papper. Och vet du? Varje rörelse i mitt huvud, är rörelser av dig som jag lyckats memorera in. Du har alltid huvudrollen! Och sedan kan jag sitta tyst och underhålla mig själv i tanken, medan jag väntar på den andra delen tillsammans med tystnaden.
Jag vet inte om det är för att jag är medveten, eller för att tystnaden och väntan är alldeles för lång. För varje gång den andra delen börjar, och Justin sjunger sin första mening "I lost a piece of me in you", kan jag inte låta bli att se bilden av när mitt hjärta blev utdraget. Men sedan kommer ett antal meningar jag älskar. Som får mig att inse att det inte är någon idé för mig att lägga fokus på någonting som redan har hänt.
"Dont try to take this from me, I've already spent half my life living undone".
 
Jag kunde aldrig berätta det här för dig. Så jag kunde heller aldrig fråga dig vart du hämtar din inspiration ifrån. Istället bad du mig skriva ner ett citat som skulle hjälpa dig i livet. Det gav mig prestationsångest! Och när jag åkte hem trodde jag att du tyckte att jag var dum i huvudet. Men du tackade mig med ett sms så fort jag stängde dörren. Jag ville springa tillbaka och krama dig. Just för att du tog bort den onödiga känslan av skräck. Men också för att jag alltid har älskat dina kramar.
Jag gick till bussen istället och undrade varför jag aldrig vågar ge dig det rakt ut.
 
Kram

Nästan allt jag önskade att jag sa, innan vi gick

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket och ofta du faktiskt varit med.
När min värld rasade samman var du alltid den som visste om det. Du var alltid den som visste att jag faktiskt ville bli räddad från någon annan än mig själv (även om jag aldrig sa det). Du gick liksom och självmant blev den någon som var nära när jag grät.

Minns du när jag ringde dig från bilen? Jag hade lovat både mig själv och dig att jag aldrig skulle prata i telefon när jag körde - för du har alltid vetat att jag är så fruktansvärt dålig på att göra två saker samtidigt. Men, hur som helst - jag ringde dig från bilen. Du var inte hemma. Du hälsade på en vän i en annan stad. Och jag grät, fast aldrig så jag lät det höras på rösten. Jag grät för att du ändå var så fin och försökte lugna mig (jag antar att du inte behövde höra att jag grät, att jag pratade i telefon samtidigt som jag körde var nog för att förstå att jag var i obalans)

Och du sa att du visste att vi var någonting mer. Att vi är någonting mer(!) och att det var därför ingen annan förstod oss. Men just i nästa sekund tillät vi varandra att skapa det som var dåligt. För du undrade sedan hur jag fortfarande kunde tillåta mig själv vara din, efter alla gånger du sa att du skulle ge mig världen - men aldrig kunde. Du sa att det inte var någonting man skulle vilja, med så höga ambitioner som jag. Jag kan fortfarande inte förstå varför du sa så? För det enda du skapade var den obehagliga känslan av att jag var tvungen att bevisa för dig att du gör skillnad - även om du inte är nära. 

Men jag kunde inte övertyga dig. Vet du varför jag tror "varför"? Jag har nämligen aldrig varit övertygad själv, eftersom jag ibland går omkring och tror att jag inte ens är okej när du inte är i närheten. Det är därför jag alltid ber dig om för mycket. Jag vet att du alltid försvinner när jag gör det. Och jag vet att det förmodligen är därför jag gör det. För jag har alltid tyckt så fruktansvärt mycket om när du kommer tillbaka!
Egentligen har jag aldrig velat att du ska gå, för jag vill kanske inte vara någonting annat än din. Jag kan, men jag vill inte. Inte just nu. Och det är till följd av det som jag aldrig kan förstå varför du inte vill vara min när jag vill vara din? Eller varför jag älskar att höra att du saknar mig. Som om jag är en bit av ditt hjärta - och den delen försvinner varje gång jag låter dig gå.


Men vet du?
Vi har satt fast oss i varsin ända av ett gummiband, och det innebär att även om vi går - långt och i två helt olika riktningar - så kommer vi komma till den punkten där bandet studsar oss tillbaka till mitten. Och när vi gör det, ja då ska jag ge dig alla de brev som varit riktade till dig. En dag. Men inte idag.
 
Hälsningar

Tidigare inlägg
RSS 2.0