368.208 människor. Plus jag då...

(- Delar av min uppgift om unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, som Per gav mig för snart 4 år sedan. Gjorde han det för att se om jag kunde hålla måttet som hans flickvän? Mitt undermedvetna svar borde i alla fall ha fått medalj. Istället fick jag en pojkvän. Inte illa det heller faktiskt!)

 

(...)Och när vi just är inne på det, individer alltså, som är det enda som jag egentligen tycker spelar någon roll, så tror jag att det hade varit 368.208 människor för mycket som hade behövt ställa sig framför ett beslut som dom innerst inne inte vill. Precis som när man fastnar i en gammal vana. Som en gång i tiden fick en att må bra, men som satt sig själv i ett fack där man inte längre kan se lyckan i att vara där. Just på grund av att det har blivit just det som det är – en vana alltså. En vardag! 

 

Precis som att man glömmer bort vad det faktiskt är för nånting. Eller vad man ens tycker är Viktigt. 

 

Vad jag har förstått, av att läsa om händelser för flera 100 år sedan, och samtidigt levt 22 år i nutiden, så finns det inga regler varken i krig eller kärlek. Jag lärde mig det på lågstadiet när min första pojkvän bråkade med mig för att vinna mitt hjärta. Och sedan vårdade det för att sedan kasta det i backen. Jag må kanske varit 7 år och väldigt oerfaren, men jag var tillräckligt gammal för att inse att det gjorde lika ont som när han hade dragit mig i håret innan vi ens hade blivit ihop. 

 

Och det var inte det att jag hade läst en bok om regler för hur det skulle gå till, eller hur det skulle kännas (för jag är säker på att det fanns lika många forskare eller analytiker redan på den tiden). Utan, det finns inga regler just av den enkla anledningen att det inte är någonting som man kan styra. För jag lärde mig också att gränsen mellan sakers motsats är hårfin. Som en tanke mot ett agerande, kärlek mot hat eller (enligt min mening även den absolut finaste) fakta mot en känsla. 

 

För, en känsla är någonting som växer. Och den växer oavsett om det är på 1700-talet eller år 2014. Faktum är att den till och med växer även fast den är positiv eller negativ. Och i det här fallet har den växt till en lust. Som i sin tur växt till ett behov. Som slutat med att fler och fler människor inte längre kan tro att de kommer bli lyckliga om de inte säger stopp och blir självständiga.
   Jag kan inte tänka mig att det är någon som helst skillnad på människors behov, då som nu. I grund och botten vill alla samma sak. Om det handlar om att bryta från en kontinent, ett jobb, en partner eller hobby spelar egentligen mindre roll. Vi har samma desperata frustration. Den stora skillnaden på människor är bara vilka metoder vi väljer att ta till. Och vem som är klokast? Det vet inte jag. Vi alla har bara olika förutsättningar för att bryta oss loss. 


Symptom för oförstådd kärlek

1% - Du lyssnade på bra musik när vi stängde 
2% - Du intresserade dig i mina intressen
3% - Du skickade en bild på en piltavla
4% - Du spelar biljard 
5% - Vi fick en skrattatack så jag höll på att kissa på mig
6% - Du fick mig skratta igen
7% - Du fick mig skratta ännu mer
8% - Du skrev till mig när jag åkte till Stockholm med jobbet 
9% - Vi delade på din matlåda
10% - Vi åkte till den där jävla Herrgården i Filipstad
11% - Du knackade tillbaka när jag knackade på din dörr.... (himla kul) 
12% - Johan började prata om hur lika du och jag var 
13% - Du blev min kompis
14% - Jag började prata om dig innan jag gick och la mig 
15% - Du slog mig med en handduk och jag tyckte det var kul?! 
16% - Du gav mig ett höstlöv som jag sparat....
17% - Johan började fråga om vi skulle ha dubbelbröllop
18% - Ett frö såddes...
19% - Du spottade i mina händer...
20% - Du blev en större och viktigare del i mitt liv 
21% - Jag började älska mitt jobb
22% - Jag märkte att jag blev glad när du skrev Godmorgon till mig
23% - Du fick mig att se fram emot morgondagen
24% - Du log på sne mot mig i korridoren
25% - Du gav mig känslan att jag är uppskattad för den jag är
26% - Vi dansade på personalfesten och jag såg dig som min spegel
27% - Jag hittade ett förtroende i dig 
28% - Du tog mig på allvar 
29% - Du började se igenom mig 
30% - Jag kunde berätta om privata saker
31% - Du gjorde mig trygg
32% - Du började ge mig komplimanger 
33% - Din glädje började ge mig glädje
34% - Jag berättade för Rebecka att jag hade träffat världens roligaste människa 
35% - Linda började fråga
36% - Johan frågade ännu mer...
37% - Jag började le så fort jag såg dig
38% - Jag började tappa kontrollen
39% - Jag berättade om dig för Andreas
40% - Jag började glömma bort Andreas
41% - Mamma och Pappa fick höra konstant snack om dig 
42% - Dina sjuka idéer inspirerade mig 
43% - Du fick mig minnas vad jag tycker är viktigt i mitt liv
44% - Jag började rasera min jävla mur, lite
45% - Jag har sparat tre avklippta datamusar i min garderob....
46% - Du involverade mig i ditt liv
47% - Det visade sig att du var lik mig
48% - Vi körde bil och köpte en hotdog
49% - Jag blev ledsen när du inte skulle följa med på kryssningen
50% - Jag blev glad när du skickade sms till mig när jag var borta
51% - Folk började fråga
52% - När Linda berättade om henne och Johan var det första jag sa "Jag vill ringa Per."
53% - Jag slutade gå till Leppen
54% - Jag slutade till och med att ta åt mig av andras komplimanger eller flörterier
55% - Jag kunde till och med välja att istället följa med på hockey
56% - Jag började tänka på dig utanför jobbet 
57% - Jag blev livrädd för att förlora dig när jag slog dig på kinden
58% - Du började ge mig fler komplimanger
59% - Du gör mig generad...
60% - Om jag inte haft dig i vardagen den tid då jag hamnade mitt emellan de två människorna hade jag slutat
61% - Faktum är att jag hade slutat direkt(!) om inte du var på jobbet 
63% - Jag började tycka att det är kul att se dig med dina kompisar
64% - Du verkar förstå mig så enkelt
65% - Du är äkta 
66% - När jag var hemma från jobbet skickade du bild på Pattinsson. PÅ PATTINSSON!
67% - Du började helt enkelt inse vad jag behöver i vissa situationer 
68% - Du visade att du har förtroende för Mig
69% - Jag började oroa mig för dig
70% - Jag började tycka att det är synd att du hade någon annan i ditt liv...
71% - Jag började känna att min dag började när Du sa Godmorgon
72% - Jag började känna att du har mitt humör i dina händer
73% - Förvirrad...Förvirrad...Förvirrad
74% - Linda fick mig att säga högt att jag är betuttad i dig 
75% - Du började säga att jag är fantastisk
76% - Vi började umgås mer på fritiden
77% - Du sa saker på fyllan... 
78% - Du gör mig varm
79% - Jag tappar kontrollen helt... 
80% - Jag tänker på dig när jag somnar
81% - Jag tänker på dig när jag vaknar 
82% - Rädslan för att förlora dig växer 
83% - Rädslan för att inte få ha dig växer ännu mer... 
84% - Jag blir som en 7 åring
85% - Jag exploderar....
 
fortsättning följer.....
 
 
86% - Vi sa att vi var kära i varandra
87% - Du lämnade platsen till mig
88% - Du lånade ut din tröja när jag frös
89% - Du bjöd mig på blodpudding 
90% - Vi var intima med varandra
91% - Jag klarar av att somna bredvid dig! 
92% - Jag flydde till dig när jag hade panik 
93% - Du tar mig tillbaka på banan
94% - DU ÄR BARA DEN DU ÄR...!
 
Fortsättning följer.....
 
95% - Vi åkte till Tjörn
96% - Vi började pussas hejdå
97% - Det är inte längre en hemlighet
98% - Du träffade min familj
99% - Vi sa, vet, känner, att vi älskar varandra
100% - Du är min pojkvän - jag är din flickvän!

Vad är livet värt? Vad betyder något på riktigt? Och vad är det vi håller så hårt om, som är så jävla viktigt?

Ibland gråter jag när jag tittar på TV. Ibland skrattar jag när jag ser ett barn på bussen. Och allt för ofta bli jag arg när jag läser nyheter på sociala medier. Ibland har jag ingen som helst koll på mig själv, och kan till och med ha svårt att följa mitt egna mönster. Men jag tycker ändå att det är helt okej att det är en massa fel på mig! 
Vissa skulle kanske kalla mig mer intensiv och impulsiv än vad många andra är. Jag pratar med varenda muskel i kroppen och jag har åsikter jag pratar högt om. Medan andra skulle kalla mig beige - mellanmjölk - helt normal. 
 
Vi har alla, oavsett ålder, kön eller status, en daglig kamp för att ta oss någonstans överhuvudtaget. Ibland är det inte ens viktigt att vi går framåt, bara vi går någonstans. I cirklar, åt sidan eller bakåt. För egentligen handlar det bara om att få en plats. Vi är allt för många som verkar tro att vi enbart kan vinna någonting betydelsefullt när en annan människa bekräftar vår existens. Men ofta när du får en plats innebär det att du tar någon annans. Och vad händer med oss när vi blir den som blir bortvald? När du inte längre lyckas platsa i det vardagliga systemet, vad har vi då kvar för alternativ? Att inte hålla oss inom ramarna? Vara onormal, och hitta egna sätt? Eller ska vi bara se till att fortsätta gå, vidare, utan att veta vart? 
 
Nej nu måste vi faktiskt sluta. Vi måste stanna upp då och då för att ta reda på vad vi vill göra, coh vart det är viktigt för oss själva att gå. Vi måste sluta med att vara rädda för att inte passa in, och bli bättre på att ta makten över vårt eget. Och viktigast av allt - vi måste sluta jämföra perfektion!
  
För när vi väl vågar dyrka vår egen självbild, så verkar vi skämmas. Vi bygger in någon slags känsla där vi har svårt att finna någonting alls utanför sidor som instagram och facebook. Vi verkar tro att livet handlar om den status du har i vår digitala värld, och att det är utifrån det som vi bygger upp en slags bank för att sedan köpa oss själva lycka. Men hur kan vi vara lyckliga av att tro att vi vårdar de relationer vi har, så fort vi trycker på gilla-knappen? Hur kan vi tro att du är mer värdefull om du lyckas ta en bild där du får gillningsrekord? Och hur kan vi gång på gång våga lägga vår egen lycka i någon annans händer? 
 
Det är då jag kan tycka att det är en brutal värld vi lever i. Jag vill att vi ska sluta jämföra märken, gillningar, våra kroppar eller nollor på våra konton. Jag tycker att vi har kommit så långt ifrån sunt förnuft och hur det egentligen skulle kunna vara.
Och det skrämmer mig att tänka på framtiden. Hur blir det nästa årtionde, när vi har utvecklat alla piller, bilar, telefoner och apparater så vi tillslut slipper kämpa för att leva. Då, när vi slutligen går omkring som robotar och försöker hitta snabba sätt att få mer makt. Hur blir vi då? 
 
Det skrämmer mig att tänka på en värld utan känslor. Det skrämmer mig att vi har startat en värld där det är helt okej att vara social över internet. Det skrämmer mig att vi inte använder all potential vi har. Ändå känns det som att det är så många som trycker på gasen för att komma lite snabbare fram med hjälp av genvägar. På riktigt, ska jag verkligen få upp tips på min skärm på hur jag kan tjäna snabba pengar, när jag googlar på ordet Makt.
Är makt lika med Pengar? Är makt lika med status? Då vill jag inte förknippas med det ordet alls. 
 
Så... Om framtiden utvecklar robotar (eller vad vi nu är kapabla till att bli när känslor inte längre existerar. Ja, då vill jag bara säga att...Du missade livet...Och jag är ledsen för din skull. För, såvitt jag vet, så är känslor det som styr livet, och inte makt eller pengar. 

Det spelar ingen roll hur ofta jag byter färg på mina naglar, det känns fortfarande likadant

Jag vet inte varför jag fortfarande är rädd. Jag vet inte varför jag inte kan se garantin i kärlek. Och jag vet inte ifall vi gör rätt. Allt jag vet är att han är en fantastisk människa.
Han är den mest fantastiska människa jag någonsin träffat.
Och jag önskar att vi kan hålla chansen, se vad vi kan bemästra, och känna hur djupt vi kan komma. 
 
Och trots att vi har varit ett par i över 2 år, och att jag vet att han är min,
så önskar jag varje dag, att jag, varje gång han går och lägger sig, är hans favorittjej. 
Jag önskar att han tycker att jag är anledningen till att han finns till i världen.
Och jag önskar att det är mitt leende, som är hans favorit typ av leende.
 
Jag önskar ibland att vi kan fortsätta med att inte förstå oss på varandra,
men att vi ändå alltid vill veta vilka vi är och vad vi menar. 
Jag önskar att han alltid kommer hålla min hand när jag är upprörd.
Och jag önskar, om och om igen, att han alltid kommer komma ihåg hur jag såg ut, första gången vi träffades. 
 
Ofta önskar jag att han har en favorit prick, del eller märke på min kropp, som han såklart måste älska i hemlighet eftersom den skulle vara på ett gömt ställe, som ingen annan får se.
Det är egentligen inte enklare än så, att jag vill att han ska fortsätta älska mig livet ut.
 
Jag önskar att han behöver mig.
Jag önskar att det är Min stil, som får honom att vända sig om och titta två gånger. 
Och jag önskar att han förstod att när jag säger att jag bara vill ha två godisbitar, så menar jag ju såklart tre. 
 
Jag önskar ibland att hans hjärta skulle gå sönder utan mig. 
Och jag erkänner att jag önskar att, om han var utan mig, skulle han få spendera hela hans livstid klarvaken på natten, just för att han inte skulle kunna sluta tänka på mig. 
För jag önskar hela tiden att jag är det sista han tänker på, innan han går och lägger sig. 

Så. Återigen. Jag vet inte hur framtiden kommer se ut. Jag vet inte om vi är rätt eller fel.
Och jag vet inte ifall vi har garanti.
Men. Jag vet, att han är den vackraste människan på denna jord.
Och jag önskar att vi kan chansa, kämpa och se, ifall vi kan vara alternativet som man skriver historia om. 
 

För, det spelar aldrig någon roll hur många gånger jag byter mina kläder,
i hjärtat känner jag alltid samma sak för honom.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag går in och ut genom vår ytterdörr,
i hjärtat känner jag alltid samma sak.
Och det spelar ingen roll hur högt jag spelar min musik, 
jag känner fortfarande samma sak

Han är Han.
Han är Han, som jag aldrig vill leva utan.



Kärlek är att skapa ett vi, utan att förlora ett jag

 
Orden, från någon man är kär i väger tyngre än av någon annan människa i hela världen.
Och den kärlek du får känns så stark, så du glömmer.
Du glömmer det du en dag var så bra på, nämligen att ge till dig själv.
Det är då du söker allt mer kärlek av honom och till och med ännu mindre från dig själv.
Tillslut har du skapat ett behov istället för vilja,
och gjort dig själv beroende av kärlek från någon annan, för att få någon kärlek alls.
Det är då vi blir beroende av varandra,
och blir så rädda för att förlora den andra.
För det skulle göra hjärtat så tomt att ha vunnit det största i livet, 
men samtidigt förlora ett Jag i ett Oss. Och Du i vårt Vi. 
 
 
- Sofie Johansson

When you invest in love, you invest your life

(...) Så jag satt samtidigt och läste alla synonymer som fanns på kärlek. Tänkte att det kanske skulle finnas ett svar på hennes fråga där. Men varken Tillgivenhet, Förälskelse, Passion, eller Lust var något som kunde förklara. Det var bara nya namn för samma känsla. Och det var just det som vi båda ville komma fram till.
- Nog för att kärlek är en känsla! Men den är inte i närheten av så logisk som Glädje, då du skrattar. Eller som ilska, då du skriker när du är arg.
 
Nej, det finns ingen logik när kärleken smyger sig fram. För det är inte bara en känsla som man måste uppleva för att veta svaret på - det är mer än så!
Det är de val du gör. Som att göra någonting som du vanligtvis inte brukar göra, för att du vet att han mår bra då. Eller sätta på dig en tröja som du vet att han/hon tycker om, även fast det egentligen inte är din egen favorit. Och helt plötsligt märker du att du lagt saker på minnet som du inte ens är intresserad av. 
 
Kärlek är som musik. Som en låt där du vill både skratta och gråta på samma gång. En sång, där texten flyter samman och du både vill blunda och titta på hela världen på samma gång. Den går aldrig jämföras med en annan typ. Som genre, instrument eller tempo. Det går inte. Kärlek är precis som en sån där sång som byggs upp från start och lyckas klistra fast hela kroppen ända fram till 3 sekunder Efter man hört den sista tonen.
Den får en att slappna av, brusa upp, vara tyst, skrika Hallelujah, dansa och sitta still, samtidigt! Den stärker viljan till att vika sig dubbel. Eller, som han skulle säga - Gå av. 
 
Kärlek är som en låt. Som 8 minuter och 3 sekunder. Som går från ett aukustiskt intro över till improviserade ord, över till 6 olika musikaliska instrument, som i detta fall förklarar alla känslor som finns i kroppen samtidigt. Som låten där de två sista minutrarna jämförs med en själv. Eller, som man också kan säga - 120 sekunder hur man uppfattas av någon som är kär i en.
 
 
Kärlek är ett val, som man väljer att sätta på repeat och kan lyssna på, om och om igen. 
 

Överlever du tonårskärlekar och låtsaschampagne så överlever du allt

 
Jag tror det handlar om att den obekväma känslan ska kännas bekväm.
Men att bekvämligheten inte ska förutsättas och tas för givet.
Att lugnet inte ska gå över till lathet.
Och att den överdrivna känsligheten ska inses vara fylld på grund av att kärleken är så stark,
och inte alls av tron på att man är svag.
Svagheten i det här fallet ska istället kallas styrka.
Och styrkan i samma fall ska aldrig påstås vara ett övertag.
Det handlar om att förstärka egenskaper, utan att ändra sin personlighet.
Att hitta, utan att leta. Att bli prismärkt, utan att bli dömd.
Och att klä av sig naken, utan att blotta. 
 
För jag tror det är där man vet att det är en sund relation.
När nakenheten är så självklar så du klarar det både fysiskt och psykiskt.
Som att han säger att han känner sig vacker på utsidan tillsammans med mig,
trots att han bankar in i huvudet att skönheten kommer inifrån.
Eller som att jag kan äta middag sent på kvällen, gråta på hans axel,
och trots det, fortfarande kan älska mitt inre för att jag gör det. 
 
 
Jag är övertygad om att det är Det som är en frisk relation - att älska att vara naken!
 
 
För om känslan av att vara naken aldrig är bekväm, kan man aldrig älska varandra så nära och intimt som vi.
Och kan man inte älska varandra så nära och intimt, kommer flera av våra rädslor komma imellan. 
 
 
 
 
Eller som han skulle säga;
"Så länge man är kära i varandra så kan man lösa allt,
det är när man inte är tillräckligt kär som det blir svår."
 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen?

 

Under en lång tid är det många utav er i min närhet som har fått höra mina tankar och rädslor om förhållanden. Jag har varit tillsammans med honom i snart 2 år nu, och jag har bollat mina tankar framåt tillbaka flera gånger. Jag har aldrig älskat honom mindre någon av dessa tillfällen, men jag har ibland haft svårare med att se anledningen till varför vi människor väljer att leva tillsammans på de här sätt vi gör. Vi gör saker som förväntas av oss, vi förlitar oss på att kärleken ska leva kvar, trots att vi glömmer att föda den. Och rädslan för att bli tagen för givet, ja vart ska jag ens börja? Ska man verkligen behöva vara rädd för någonting som vi själva måste påverka? För ni alla förstår väl att vi måste göra det?

 

Jag vet faktiskt inte om alla förstår, tyvärr. Jag har sett alldeles för många förhållanden gå till spillo. Jag har sett alldeles för många jämförelser med förhållandens fasad och kärna. Och jag har sett alldeles för många som slutar vara Kära, när dom har börjat Älska varandra. Som låter förhållandet gå på autopilot samtidigt som dom är intima med varandra då och då. För det är vad som förväntas av ett par - att man ska vara intim och mental med varandra. Det förväntar sig även att man ska göra saker tillsammans, precis som att man delar ett och samma liv. Och om man inte delar det, då pratas det bakom ens rygg, eller rakt upp i ansiktet också för den delen, att man inte har ett bra förhållande. Jag hörde det, och jag trodde det. Så jag har försökt hålla mig inom ramarna. Köpa lakan, gardiner och matchande träningskläder. Jag har mått bra av tanken av att framtiden är säkrad. Att jag kommer bli älskad av denna man i resten av mitt liv. Det är fantastiskt! Det är det verkligen. Men jag är även fantastiskt rädd. Och fantastiskt arg. Jag är inte som Du. Han är inte som din pojkvän. Ni är inte som oss. Och normen är inte vår. Den är inte er. Och den är inte någons. Det är vi själva som skapar våra relationer. Det är vi själva som bestämmer hur vi ska forma den och det måste innefatta att vi måste kämpa för den.

 

Och vet ni vad, Kämpa behöver inte alltid betyda att man ska bli utmattad, svettig och trött. Det handlar för mig om att aldrig ge sig. Det handlar om att anstränga sig, och i det här fallet, hitta vägar som leder till din partners kärlek. Det handlar om att vi behöver göra små saker för varandra varje dag, som Inte innefattar vem utav oss som ska plocka in disken. Och för mig handlar det om att somna, och känna efter vad det var som gjorde att jag är kär i honom idag, igen, fortfarande, än.

 

För när du nu tänker efter, är du kär i honom för att du var det igår, eller är du kär i honom för att han får dig knäsvag, om och om igen? Jag blev kär i Per för mer än 2 år sedan, av den enkla anledningen att han fick mig skratta. De andra, (typ 760) dagarna, har jag blivit kär i honom för att han pussar mig godmorgon, han pussar mig godnatt, han kramar mig bakifrån, han kramar mig framifrån, han sätter på exakt rätt skiva när jag säger "det spelar ingen roll", han berättar hur fin jag är, han skämtar, han skämtar extremt mycket faktiskt, och han har en lätt syn på livet. Han ger mig respekt, han förtjänar respekt, han bryr sig om alla levande varelser, han sätter upp post-it-lappar, han är tävlingsinriktad, och han är (som tur är) en bra vinnare. Jag har haft dagar då jag har blivit kär i hans impulsivitet, hans blick när han tittar "under luggen" på mig, när han dansar helt befängt i vardagsrummet, och när han ger mig kaffe på sängen, han har överraskat mig med blommor, han har lagat god mat, han har bjudit mig på restaurang och han hämtar täcke till soffan när jag är sjuk.

 

Så vet ni vad. Under dessa 760 dagarna har det ibland tagit längre tid att se det, men det är inte för att det inte har funnits där, utan just för att jag ibland glömt bort att se på det jag har tittat på.

 

Så låt oss säga att du förlorade ditt korttidsminne, och alla dina känslor och tankar var neutraliserade, varje dag. Skulle du bli kär i olika människor varje dag, eller skulle du blir kär i samma person, igen, på nytt, ännu en gång?

 

 

Idag blev jag kär i Per när han stoppade om mig innan han gick till jobbet.

 

(fantastisk känsla faktiskt, 

- att vara kär alltså,

inte att vara sjuk då förstås)


Vi är alltid människor som älskar de människor som någon annan hatar. Och hatar någon som någon annan älskar

Jag vet inte vad det är med oss människor och vårt begär att hela tiden ha mer. När jag försöker förstå Varför blir jag alldeles mållös. Jag förstår inte vart allt hat kommer ifrån. Och jag kan inte förstå varför vi vill använda det mot varandra.
 
Vad jag heller inte förstår är att människor verkar bli chockade när människor i vår närhet väljer att sluta ställa upp. Är det egentligen så konstigt? Om vi bara skulla lägga hälften så mycket energi på att ge varandra kärlek, istället för att klaga på vad han gör, eller inte gör - då kanske vi hade orkat göra de där småsakerna som vi tycker att vi gjorde för varandra i början. 
 
Min gamla kollega sa en gång att det finns fåtal idioter i världen. Trots det, finns det så otroligt mycket idioti. För vi umgås med människor vi inte passar ihop med. Skapar en relation med någon som inte tycker samma saker är viktiga. Sedan klagar vi på att vi inte får det vi vill ha, och gör idiotiska saker på grund av en fruktan och längtan.
Vi kommer alltid vara människor som älskar de människor som någon annan hatar. Och hatar någon som någon annan älskar. Vi är också många som förstår att det ofta är bristen på kärlek som gör oss mer hatiska. Men ändå verkar vi inte kunna undvika att det fortfarande sker. 
 
 
För det är garanterat kärleken som ger oss energi till att göra småsaker vi egentligen inte tycker om. Och det är hur människor beter sig jämtemot oss, eller folk i vår omgivning som skapar vad vi tycker och känner för varandra. Och hur gärna jag skulle vilja säga att jag inte tyckte illa om någon - så är det fler människor, till och med människor som inte ingår i min vardag, som ger mig anledning till att bli besviken på mänskligheten. 
 
 
Nu har det gått så långt att man inte ens får älska sin partner hur man vill. Den ska hållas inne för vissa, och överdrivas för andra. Jag kan inte längre bara sitta och låta det vara så. 
Därför, vill jag aldrig vara din vän. Det betyder inte att jag är en idiot, att jag är en hatisk människa eller spottar på dig eller världen. Det betyder inte att jag snackar skit bakom din rygg, hittar på historier för att andra människor ska få en sämre syn på dig, eller fäller krokben för ditt liv. 
Utan, det är vad det betyder  -  jag älskar mina närmsta lite mer, och förvandlar ditt hat till en positiv sak för dom. Och jag ber dig att använda Ditt hat till att älska de i Din omgivning lite extra, och sluta hata mig för hur jag väljer att älska mig själv och min omgivning.
Du vinner ingenting hos mig längre.

Det måste betyda samma sak som "Det är okej"

 
Du vet att jag kommer fortsätta att ställa upp för dig nästa gång du ber mig också. Det är liksom så jag är.
- Jag vill bara att du ska veta att jag inte tycker att du förtjänar det. 
 
Inte alls faktiskt, om jag ska vara ärlig...

Vi hittar kärleken i glädjen, medan de hittar kärleken i sin sorg

 Jag sitter på balkongen och andas. För första gången på flera veckor lägger jag energi på att känna hur mitt bröst åker upp och ner och hur luften jag andas in känns. Det är en fantastisk känsla att känna hur man andas. Och det är en ännu mer fantastisk känsla att känna efter, helt utan smärta. 
 
Jag har väntat på att mina ben ska svika mig och att jag på något sätt skulle ramla samman. Jag har pressat mig själv en längre tid, och samtidigt väntat på att mina fötter ska börja värka så mycket att jag tillslut inte vill fortsätta gå. Och jag har väntat på att kroppen, samt mitt andetag, ska kännas så tung, att jag gråter en flod för att försöka göra mig lättare. 
 
Ibland tycker synd om mig själv för att jag tycker att jag jobbar för mycket och har alldeles för lite fritid. Ändå hinner jag med en resa till Spanien. Och på en söndag sitter jag i skräddarställning och skriver långa texter istället för att åka till Karin, som jag saknar. Jag vet inte vad som är livets eviga uppgift. Eller universums största mysterium, men vi tycks alla söka. Vi söker efter det vi inte har, istället för att söka efter det vi värdesätter och behöver. Någon som vi kan dela tankar med, eller helt enkelt hitta någon att dela sin säng med.
Och medan den ena söker efter trygghet, söker den andra äventyr. Och när den andra söker i sorgen, söker den förste i glädjen.
 
Det är då jag tänker på att vi alla människor blir förälskade och kära på alla möjligt olika sätt.
 
 Det kanske är det som är den stora planen trots allt. För vi har de som blir kära i varandra för att deras bästa vänner redan är ett par. Och de som blir kära för att de har samma stil. Sen har vi andra som blir kära i varandra för att deras omgivning förde dom samman. Och de, de som blir kära för att de båda är ensamma. 
 
Och det spelar ingen roll om kärleken kommer som en överraskning eller om den kommer från ett ställe som vi inte kan förklara. Vi blir kära i varandra på alla möjligt olika vis och medan vissa inte har någon som helst aning, så sitter andra med en så stark övertygelse, som inte ens universum skulle klara av att rubba.
 
 
Han sa att han blev kär i henne när hon tog honom hårt i nacken. Medan hon sa att hon blev kär i hans dominans. Och när han blev kär i någon som skrattade vänd mot ljuset. Blev hon kär i honom för att han fick henne att le. 
 
Och så har vi alltid dom som alltid gör samma misstag. Som hoppas att någon ska förstå och sedan kastar armarna runt sig själv istället för någon annan, och håller världen på utsidan. Och vi tror att vi skrattar tillsammans, men det övergår snabbt i att grårta ensam. Vi undrar vem som ska ställa sig mitt emot och hålla en så stadig blick mot oss att allt annat blir självklart. Men problemet blir istället att vi själva flackar så mycket med blicken, för att ens kunna se hur stabil motparterns faktiskt är. 
 
 
Och det är då jag undrar ifall du fortfarande skulle kunna känna smaken av vår kärlek
om det var så att vi inte kunde dela den på ett tag.
Eller om dina ögon fortfarande skulle glittra om du var tvungen att sluta titta på mig. 
 
 
För jag ser samtidigt dom som säger att deras kärlek till varandra är död, men ändå sitter tillsammans i soffan och tittar på TV en fredagkväll. Och jag undrar, hur man kan säga att nånting är dött när du fortfarande låter den leva? 
För det är ju så, när du hittar någon som inte försöker förändra dig.
Någon som ger dig både tid och plats. Och hittar någon som inte skyller sina misstag på dig.
När du hittar någon som du inte behöver förklara dig inför - då vet du att du har hittat rätt! 
 
Och vi Har hittat rätt.
- Och det är i det läget jag tror att vi alltid kommer hitta kärleken precis där vi är. 

Du frågade mig vem som förstört mig och jag gav dig ingen i svar

 
"Tänk dig att du köper ett hus. Du vet att mycket behövs ordnas och att det tar tid att bygga upp ett hem, som ska tillfredställa dig både på insidan och husfasaden. Men du har ändå bestämt att du vill ha just det här huset. Till vilket pris som helst. Så du lägger pengar på det, energi på det, tid på det och kärlek för det. Du investerar en del av dig själv, för att hitta en annan del av dig. Och så rätt som det är så säljer du det, och ändå Inte går i vinst." 
 
- så känns det!"

Kanske handlar det bara om att det är genom honom jag hatat mig själv, och även genom mig själv jag älskar honom

Kanske handlar det bara om att han tog fram en del av dig som du inte ville visa. Att du haft sån enorm kontroll över vilka sidor du visat för människor och att det här framställer en helt annan del. Kanske handlar det bara om att du är rädd för att vara äkta, för att du så jävla länge velat bygga en mur som inte är du. 
Så antingen kan du fortsätta sörja och svära över att han fick dig gråta, eller så kan du gå raka vägen hem och tacka honom för att han fick dig att gå vidare. Vi runt omkring dig älskar dig för vad du än gör, för att vi älskar dig för vad du är. Och vi runt omkring dig älskar honom när du hatar honom, men det måste Du vara den som ska förstå, eftersom det är genom honom du älskar dig själv, och genom dig själv även älskar honom. 

Här är jag, med lyckan mitt i sorgen

Ibland vill jag förlora det vi har, och förlora mig fullkomligt till någonting annat. Och ibland kommer tillfällen då jag är så trött så att jag bara vill ge upp, då jag tror att det skulle vara skönt att få Sakna det här. Få hjärtat helt brustet så jag fick använda kraften till att laga upp det igen. Ibland vill jag bara gå. Gå, gå, gå och lämna oss. 
 
För jag vet att jag kommer förstöra fler materiella saker. Jag vet att jag kommer förstora upp saker som inte har någon som helst betydelse. Och jag vet att jag kommer behöva skämmas över mitt beteende i åratal framöver.
För jag gör så ibland! Jag går över gränsen och säger saker som inte är genomtänkt. Jag utesluter oss, sätter punkt och är envis vid fel tillfällen. Jag vill vara den som kontrollerar, men är alltid den med minst kontroll. För mina känslor står utanför min kropp, jag kan inte dölja nånting. Mina ben går dit dom pekar, och inte dit jag väljer. Och mina val, väljs utan att jag egentligen vet vad jag vill ha. 
 
Det är en evig kamp. En relation visar alltid upp delar hos en själv som man egentligen inte vill visa någon. Därför är det en städnig kamp mellan hjärta och hjärna. Kropp eller själ. Lycka eller hat. Jag har sången With or Without you spelandes i mitt huvud på repeat och jag känner själv hur han är en sån som ger allt, och att jag är någon som aldrig blir nöjd. Som aldrig slappnar av, och hellre har mina händer lösa än fastbundna. Jag låter också min kropp ta emot blåmärke efter blåmärke, och samtidigt är jag den som smäller iväg känga efter känga och skadar dig också. 
 
Det krävs väldigt mycket av en människa att vara tillsammans med någon. Det krävs väldigt mycket att älska. Jag har ofta sagt att jag älskar någon annan, igenom mig själv, vilket alltså betyder att de dagar då jag inte är stolt över mig själv har jag också svårt att vara stolt över någon annan. Att leva tillsammans innebär att synas, helt utan att jag självmant visa upp. Att leva tillsammans innebär att personen kommer se dig naken, utan att du oombett väljer att ta av dig. Vi står jämte varandra i alla situationer - vare sig du är stolt eller inte.
 
Vi ger oss av oss själva. Vi ger bort oss till varandra. Vi väntar, ibland tillsammans, och ibland på varandra. Vi väntar, just för att vi inte vill leva utan varandra. Vi väntar, för att vi vet att kärleken alltid vinner och att vår kärlek står ut. Och vi väntar, för att vi alltid har lyckats hittar stranden genom stormen. 
 
Jag kommer älska den här mannen tills min sista dag, det bara är så! Men ibland vill jag bara gå. Gå, gå, gå och lämna oss. Inte för att jag vill lämna honom. Utan för att jag vill lämna mig själv, i ett förhållande. 

Bara rent allmänt kom jag och tänka på det här, och kunde såklart inte släppa tanken.... Typiskt Sofie!

 
Jag kan inte låta bli att undra vad jag tycker är värst. 
 
Två magneter som dras till varandra, men ändå kämpar emot.
Eller två magneter som dras ifrån varandra, men kämpar innåt. 
 
 
  

RSS 2.0